Av: Dan Jönsson
Historien är både ny och gammal: I början av december 2003 hade den tyska lågpriskedjan ALDI premiär för en ny produkt i sortimentet. Förutom segt bröd, långtidshållbar mjölk och billigt vin skulle kunderna från och med nu erbjudas att köpa konst. ALDI hade kontrakterat sju grafiker som vardera förbundit sig att leverera 20 000 signerade verk.
”Förstår jag det rätt släpps 140.000 verk på marknaden… man noterar underförsörjningen” kommenterade Droese, en av de anlitade konstnärerna och tidigare elev till Joseph Beuys, efter nio dagars mödosamt signerande. Hans förmodan visade sig stämma: till priset av 12,99 euro (ca 115 kr) formligen slets konstverken från hyllorna på premiärdagen. Bara ramarna var värda priset antog Droese, vars beuysianska uttalanden om konsten som ett ”livsmedel” bland andra kastar ett ironiskt ljus över den elitära konstmarknadens (i psykoanalytisk mening) anala värdegrund: håller man igen så blir produkten mera värd.
Det är naturligtvis inte första gången konstmarknadens exklusivitet på detta sätt kontrasteras mot (eller ska vi säga besmittas med) dagligvarumarknadens volym- och masstänkande. Jag tänker heller inte ägna utrymme åt att berätta förhistorien. Det som är intressant i detta sammanhang är Droeses sätt att vända på själva föreställningen om tillgång och efterfrågan. Vad som från konstmarknadens synpunkt måste ses som ett groteskt överutbud (i förening med ett vanhelgande av objektets status) visar sig i själva verket handla om en uppenbar underförsörjning”.
Hans retorik är därmed symptomatisk för den förskjutning som på senare år har skett i konstens sätt att intressera sig för ekonomi och marknadsmekanismer. Det intressanta är alltså inte, som på sextio- och sjuttiotalen – eller för den delen under tidigt nittiotal – att göra konsten tillgänglig på samma sätt och i samma kretslopp som tvättmedelspaket och soppburkar. Det finns flera skäl till det: dels naturligtvis att konsten redan överskridit denna gräns till leda. Dels också en insikt om att gränsöverskridandet i sig bara kan drivas till en viss gräns – det vill säga att kontrasten mellan de båda kretsloppen bara blir effektfull eftersom det rör sig om, just, skilda kretslopp.
Det är i det ljuset, tror jag, man ska se Droeses retoriska manifesterande. Det är nog också i det ljuset man ska se de metoder med vilka konsten idag närmar sig frågor om marknader och ekonomi: som olika försök, alltså, att beskriva och förstå skillnaderna mellan konstnärliga värden och marknadsvärden. Mellan en ackumulativ ekonomi (den kapitalistiska) och en oralisk/estetisk (konstens).
Denna ”konstens ekonomi” ska alltså inte förväxlas med den exklusiva konstmarknad som ju i grunden bara är ett specialfall inom det kapitalistiska marknadssystemet. Det handlar om något helt annat: något som visat sig omöjligt att komma åt genom att ”öppna” konstbegreppet för konsumtionsmarknadens estetiska och ekonomiska värderingar. Istället har det blivit intressant att röra sig åt andra hållet, att genom konstnärliga aktioner utföra begränsade operationer i den ”verkliga” (vill säga kapitalistiska) ekonomin. Antingen i form av destabiliserande experiment, eller som (i moralisk mening) alternativa exempel.
En företrädare för den förstnämnda strategin är fransmannen Matthieu Laurette, som sedan 1996 klarat sig helt utan pengar – så när som på ett socialbidrag för att täcka hyran – genom att utnyttja alla de gratis- och pengarna-tillbaka-erbjudanden som företag med jämna mellanrum lanserar för att introducera nya produkter eller bevaka sina marknadsandelar. Laurettes experiment, som alltså också är en livsstil, är både konstnärligt och medialt till sin natur. Med andra ord: samtidigt som hans i någon mening ”subversiva” aktivitet exponerar ett oväntat frirum i den samtida penningekonomin fungerar hans projekt pedagogiskt – som en vägledning i hur man rent praktiskt bär sig åt.
En annan möjlighet är att upprätta fristående ekonomiska kretslopp av olika slag. Hit hör exempelvis det danska initiativet Art Money ett nätverk i vilket arbeten av de anslutna konstnärerna fungerar som en självständig valuta (för närvarande med kursen 1 AM = 20 §uro) som det står var och en fritt att använda, ta emot och framför allt producera. Man kan också nämna det valutaprojekt som drivs av den holländska konstnärsgruppen Atelier van Lieshout inom ramarna för fristaten AvL-Ville, vilken fungerar både som alternativ ”statsbildning” och vinstdrivande företag. AvL-valutan, vars myntfot kopplas till ölpriserna så att 1 AvL = 1 bärs, är dock till både form och funktion mer konventionell än Art Money, eftersom den utges skapas av en bankmyndighet med ensamrätt.
Gemensamt för dessa konstnärliga valutaprojekt är en förståelse för ekonomins i grunden fiktiva karaktär. All ekonomi bottnar i överenskommelser mellan människor – ett faktum som har en tendens att hamna i skymundan i ett samhälle som gjort ekonomin till ett mysterium, något i det närmaste naturgivet vars förutsättningar vi inte har någon möjlighet att påverka. Genom att instifta en egen valuta uppmärksammar man det faktum att alla cirkulerande valutor i grunden bygger på förtroende, och inget annat. Eller annorlunda uttryckt: för att skapa en användbar valuta behövs egentligen ingen materiell säkerhet (även om det naturligtvis inte skadar att ha en). Den viktiga säkerheten är psykologisk – att få folk att känna förtroende för den. Sådana processer inbegriper dock en komplicerad, social kedja som aldrig är starkare än sin svagaste länk. Vad det ytterst handlar om är alltså att få folk att känna förtroende för andras förtroende.
Detta kan man välja att se som en begränsning eller en möjlighet. Det finns förstås en stark, frigörande kraft i insikten att man med hjälp av bara lite fantasi och påhittighet kan ”skapa” sin egen ekonomi – liksom det finns oväntade landskap som öppnar sig genom förståelsen för att de ekonomiska värderingar vi omfattar naturligtvis är starkt kopplade till de system, de kretslopp, som vi (medvetet eller omedvetet) uttrycker förtroende för. Pengars ”värde” står följaktligen i direkt relation till grundläggande etiska värderingar.
Det här är självklart inte dagens konstnärer ensamma om – eller först med – att uppmärksamma. Dagens konstnärliga ekonomiska alternativprojekt verkar i en tradition som i vår tid tagits upp dels av olika sociala experimentsamhällen – som Christiania i Köpenhamn, eller Damanhur i Norditalien, vilka driver egna valutaprojekt för att ge sina gemenskapers värderingar en synlig, ekonomisk form. Dels också av de olika bytesringar (eller LETS-system) som framför allt det senaste decenniet vuxit upp som alternativ, eller komplement, till den ”konventionella” ekonomin. Som teoretiska inspiratörer till detta slags projekt hittar man den schweizisk-tyske ekonomen, och en gång bayerske finansministern, Silvio Gesell och hans idÈer om en ”negativ ränta”, som bestraffar ackumulation och främjar cirkulation av kapital. Man skulle också kunna nämna den belgiske ekonomen, och ecu-arkitekten, Bernard Lietaer, och hans idéer om en ny, global valuta. Oavsett tendenserna i dagens ekonomiska alternativprojekt representerar de ett sätt att se på ekonomi som ett fält som begränsas av fantasin snarare än av de tvingande, nationalekonomiska modellerna.
Och det är en inställning som av naturliga skäl gör ekonomin intressant även som konstnärligt ”material”. Såvitt jag kan se finns det framför allt två problem man kan peka på i dessa sammanhang. Dels att ”konstvärlden” som institution begränsar effekterna av detta slags projekt. Det är ett problem de har gemensamt med mycket av den ”aktivistiska”, sociala och politiska konst som görs idag. En politisk kritik, eller aktion, som utförs i ett konstsammanhang förlorar det mesta av sin politiska kraft i det ögonblick den innesluts i konstinstitutionen: det blir ”bara konst”. Lite retoriskt skulle man kunna fråga sig om den ”politisering av konsten” som vi sett de senaste åren inte lika gärna kan beskrivas som en ”estetisering av politiken”.
Det andra problemet handlar om att de mer utopiska, eller alternativa av de här projekten i slutändan förlorar mycket av sin giltighet genom att vara – just – utopiska. Deras räckvidd är ofta begränsad, deras omfattning ytterst blygsam och deras karaktär sällan universell. De fungerar som tankeställare – men förmår inte rubba synen på ”den ekonomiska verkligheten”. Som Matthieu Laurette säger: ”Jag tror inte på någon parallell ekonomi. Jag tror det är bättre att vara del av det stora spelet och försöka vara medveten om dess lagar och regler. Det finns inget mer därutanför.” Å andra sidan kan man säga om den metod han använder att den genom just sin medvetenhet om ”det stora spelet” och dess ”lagar och regler” inte förmår att övervinna, bara manipulera dem. I detta strategiska dilemma finns en betydande utmaning för framtiden.