Nummer 106: För evigt

100 kr

Kategori:

Innehål

HJÄRNKONTOR

ANGÅENDE LEVANDE ELLER NYLIGEN BORTGÅNGNA KONSTNÄRER
/ Bengt Jahnsson-Wennberg

EN TID FÖRUTAN TID – evigheten i några litterära spegelskärvor
/ Tom Hedlund

TO FIND ONESELF
/ Elin Wikström

DIKT
/ Kristian Lundberg

MÄNNISKAN, VERKTYGET, VÄGGEN – utdrag ur ett manus under arbete
/ Pär Thörn

NARCISSETRAKTATEN (Teori om symbolen)
/ André Gide

LE TRAITÉ DU NARCISSE
/ Niclas Johansson

DEN URSPRUNG­LIGA ÖVERENSKOMMELSEN
/ Björn Larsson

BEXELL SKRIVER HISTORIA
/ Ingrid Book & Carina Hedén

ur NAMNGIVEN
/ Åsa Boström

ETT SKRIK PÅ GATAN – om tatueringar, identitet och guds uppenbarelse
/ Lisa Modée

TILL EN MUS
/ Robert Burns

ARBETARRÖRELSE­BEGRAVNINGAR
/ Margareta Ståhl

Omslag: Fredrik Bjernelind

 

Hjärnkontor

Vi förälskade oss i tatueringarna och bestämde oss för att göra ett helt nummer om den trofasthet och kontinuitet som tatueringarna representerar. Inget förbund, inget dyrt löfte, kan bli mer hållfast tänkte vi, än det som ristas in i huden. Men sedan dröjde det inte länge förrän tjejen gjorde slut, och där stod vi med en skråma i skinnet. I sin essä om tatueringarnas kulturella och sociologiska historia ger Lisa Modée också sin personliga syn på tatueringen som klassmarkör och ironisk gest.
Ingen evighet som inte har en gnutta förgängelse i sig. Titta bara på Struldbrugerna (de utvalda som är födda med ett märke i pannan i tredje delen av Jonathan Swifts Gullivers Resor)? När generationskamraterna dör lever de vidare i all evighet med växande krämpor och störda eller utplånade själsförmögenheter. Läs mer om evighetstanken i litteratur­historien i Tom Hedlunds essä.

Ur litteraturens flod hämtar vi också upp ett par klassiska verk. Myten om Narcissus brukar nuförtiden handla om vådan av för mycket självupp­tagenhet. Men i André Gides utläggning berättar myten en annan historia, en om sökandet att övervinna tiden. Niclas Johansson ger en initierad introduktion till detta gäckande ungdomsverk av en av den franska litteraturens centralgestalter. Världens sorgligaste dikt gick nog aldrig i tryck. Men bland de utgivna är ”To a Mouse” av skotske Robert Burns en stark kandidat. Nu kläs den huttrande musen i svensk språkdräkt av Thomas Sjösvärd.

Monument, ceremonier och emblem kan göra evigheten mer över­tygande. Book & Carina Hedén är en konstnärsduo som under en längre tid dokumenterat riksdagsmannen Alfred Bexells märkliga projekt. I slutet av artonhundratalet lät han hugga in namn och tänkespråk på stenar i ett halländskt skogsområde. Kyrkogården har inspirerat både Caspar David Friedrich och hans nutida kollega Erik Larsson. Bengt Jahnsson-Wennberg ägnar deras arbeten en studie. Margareta Ståhls beskrivning av svenska arbetarbegravningar ger, med sitt unika bildmaterial, relief åt hundra år av klasskamp. Konsumtionssamhällets aktörer har en nyanserad syn på kontinuitetsvärdet. Björn Larssons konstprojekt Den ursprungliga överenskommelsen utgår från marknads­föringens estetik och föränderlighet. Dessutom evighetspoesi av Pär Thörn, Kristian Lundberg och Åsa Boberg.

I Nationalencyklopedin läser man överraskande: Kontinuitet har karaktär­iserat den livssituation som mänskligheten har levt i under 99% av sin tillvaro i tiden. Tro det? Hjärnstorm har visserligen gisslat skinnet i 34 år, men vi byter ut namnen när de inte är aktuella längre.
Omslaget är gjort av Fredrik Bjernerud.
P.S.

I sista stund bad vi Elin Wickström skriva om konstnärskollegan Maria Bjurestam, som dog den femte januari i år. Hennes kista jordfästes på Skogskyrkogården. Dit brukade Maria och hennes kusin åka på Greta Garbos födelsedag för att ha picknick vid filmstjärnans grav. Deras gemensamma farmor/mormor hade ansetts lik Greta Garbo. Att båda två påminde om farmor/mormor till utseendet, gjorde inte picknicken mindre angelägen.
Maria Bjurestam hade varit sjuk en tid och funderat på hur hon ville vara klädd vid sin begravning. Hon satsade på en klänning i filmstjärnestil och ett par guldskor. I handen ville hon ha en hartass. Vid sidan om henne lades stenar från olika världsdelar. De som sänkte ner kistan i graven fick göra det försiktigt. Begravningsentreprenören instruerade noga hur de skulle hala repen för att stenarna inte skulle komma i rullning och förskjuta balansen.

Maria Bjurestam drog inga gränser mellan liv och konst. Tvärtom. Även hennes död skulle ha en passande gestaltning. Förmodligen var det därför hennes sjukdom inte kunde få grepp på henne, även om den förfärande snabbt bröt ner hennes hälsa. Hon arbetade in i det sista i stort sett som vanligt.
Allt som lever gör det under en utmätt tid. Inte undra på att vi är intresserade av det som är För Evigt. Välkommen till ett angeläget nummer.