Innehåll
HJÄRNKONTOR
DET VAR VI SOM HETTE HATERS I EN DAG
/ Björn Larsson
WWW.KONST.ORG
ADBUSTERS SVERIGE OCH GERILLA (O)LYDNAD!
ELIN WIKSTRÖM INTRVJUAR SIG SJÄLV
/ Elin Wikström
NIETZSCHE OCH BILDNINGEN
/ David Brolin
KRITIK OCH KONSERVATISM SAMTIDSKONSTENS ALTERNATIVA TEATER
/ Dan Jönsson
Håkki
EVA HESSE 4 X 35 RADER
/ Gabrielle Björnstrand
NYA NÄTVERK
/ Milou Allerholm
DET HÄR ÄR INTE EN PROVOKATION
/ Håkan Lindgren
LA BELLE ÉPOQUE
/ Tom Sandqvist
MOTRÖRELSER UNDER MODERNISMEN
/ Lars Vilks
ANNA, KIM OCH JOSEFIN
/ Tre kuratorer
EN LEKSAK PÅ FYRA HJUL
/ Olle Andersson/Bengt Jahnsson-Wennberg
Hjärnkontor
Mellan den 23 mars och 15 maj förra året ägde projektet ”Konstnärliga strategier” rum vid fem tillfällen på Moderna Museet, Konstfack och Stockholm Art Fair. Det var ett samarbete mellan Institutionen för Konst och CuratorLab (Konstfack), Internationella Curatorutbildningen (Stockholms Universitet), Nordiska Konstförbundet och Pedagogik & Program (Moderna Museet).
I programförklaringen kunde man läsa: ”Serien vill ge utrymme för en diskussion kring konstnärens roll, möjlighet och vilja att förändra de fasta strukturer som konsten verkar inom och därmed även kunna påverka andra system där konsten ingår. Kan konstnärer idag bedriva politisk aktivism och kommer konstvärlden att betrakta det som konst? Vilka strategier krävs när konstnären ifrågasätter rådande system och samtidigt vill ha möjlighet att överleva på sin konst?” Frågeställningarna belystes utifrån olika perspektiv, bland andra: ”Gör det själv-insti-tutionen”, ”Händelsebaserad konst”, ”Konstnären som historieskrivare” och ”Konstnären som infiltratör”.
Serien ville också ”medverka till att skapa nätverk mellan konstnärer och olika plattformar som en del konstnärer arbetar med samt studenterna från curatorsutbildningarna”. Som en förlängning av den målsättningen tillkom detta nummer av Hjärnstorm. Bengt Jahnsson-Wennbergs engagemang i seriens samarbetspartner Nordiska Konstnärsförbundet ledde till att jag blev tillfrågad att i egenskap av intendent på Moderna Museet vara gästredaktör, tillsammans med Hjärnstorms redaktion.
Med inspiration utifrån serien började vi diskutera fram ett tema för numret. Begreppet ”alternativ” dök då allt oftare upp. Vad är en alternativ strategi? Efter ett tag började vissa frågeställningar torna upp sig. För att definiera någonting som alternativt måste man ställa frågan alternativ till vad? Åtminstone på 1960- och 70-talen handlade det tydligt om politiska spörsmål. Under 1980-talet och framåt har det snarare kommit att handla om vem och vad som har tolkningsföreträdet av olika företeelser inom samhället, nödvändigtvis inte endast sådana med politiska förtecken. Inte heller är det längre så självklart att till exempel en konstnär som har en ”alternativ” syn på tillvaron automatiskt skulle ställa sig vid sidan av maktens mitt. Tvärtom, en ambition att förändra kan man göra genom infiltration eller öppen dialog.
Därför övergav vi tanken på att göra ett nummer om ”alternativa strategier”. Men vad artiklarna har gemensamt är att de ämnen som berörs, alla diskuterar mål och metoder för olika slags förändringsprocesser. Hur har man historiskt förhållit sig till innan- och utanförskap? Hur uppstår subkulturer och vill de verkligen ifrågasätta den rådande normen? Är det så att vi i dag faktiskt lever i ett samhälle som tolerar det avvikande? Resultatet är en rik blandning artiklar av det som jag och Hjärnstorms redaktion är nyfikna på.
För min egen del tror jag att nästan all konstnärlig verksamhet från 1900-talets början och framåt har drivits med ”alternativ” ambition. När konstutvecklingen bröt mot akademismens syn och krav på vad konst är hyllades i stället individens unika och autentiska syn. De olika -ismerna under modernismen (inklusive postmodernismens brott mot hela modernismen) var från början ett alternativt eller vid-sidan-av perspektiv mot den rådande normen.
En intressant problematik uppstår dock genom det s.k. ”sommarstugesyndromet”, myntat en gång av den mångsidige konstnären Carl Michael von Hausswolff. Vi satt och pratade om alla de konstnärer av olika slag som rör sig i utkanterna av strömlinjefåran (något som inte minst intresserar Carl Michael von Hausswolff själv). De står utanför kanske för att de testar gränserna för vad som anses tillåtet, även moraliskt tillåtet, eller för att de helt enkelt trivs i utkanten. Men vad händer när de plötsligt blir inbjudna av etablissemanget, kanske börjar tjäna pengar och skaffa sig nya vanor? Köper en sommarstuga? För att hålla den nya livstilen vid liv börjar man anpassa sig och det tidigare radikala utanförskapet slätas ut. Idéerna tynar och till sist blir man en del av etablissemanget. Taket till sommarstugan måste ju bytas då och då.
Det är en svår konst att vara utanför systemet men ändå kritisera det. Ditt alternativ riskerar alltid bli nästa rådande smak. I stället tror jag på integritet. Om du lyckas bibehålla en personlig integritet spelar det ingen roll om befinner dig innanför eller utanför etablissemanget. Det viktigaste är vad du säger inte varifrån du säger det.
John Peter Nilsson
