Texten är skriven av Jonas Wängestam efter en intervju med Ingela Ihrman. Den utgör en transkribering av samtalet där Wängestams frågor är strukna.
Första gången jag gjorde en performance, på en förberedande konstskola i Gerlesborg, då visste jag först inte vad jag ville göra, men jag gick en promenad på kvällen, det var vår och jag hörde koltrasten sjunga.
Det kände jag så starkt inför, jag blev rörd och uppfylld och tänkte att jag kunde klä ut mig till koltrast och vara så stor som det här känns. Jag satt på taket till vernissagebyggnaden och hade en cd-spelare med fågelsång på.
Det handlar väl om vad man får för idéer, och det kan man inte riktigt styra över.
Jag får ofta mina idéer från till exempel böcker, ibland ganska “torra”, just nu läser jag om gräs, om att gräs kan klara sig på helt hopplösa platser.
Det tyckte jag var fint, det är något jag kan relatera till. Jag kan vilja göra någonting av det som inte redan är så poetiskt.
Jag kan försjunka i att titta på ett blad eller en blomma. Jag tittade en gång på en passionsblomma, den var helt otrolig, och kolibrier flög runt den.
Jag får en lust att äga det där, det jag ser, jag vill ha den där skönheten som blomman har och jag vill bli den.
Jag är också så upptagen av att vara en kropp och tycker det är ett stort mysterium, att vara en kvinnokropp. Det är ett kaos och en magi, jag begriper mig inte på det riktigt. Så kroppen har också varit som ett mysterium som jag har behövt vrida och vända på.
Jag har inte känt att jag passat in, med min kropp, det har liksom skavt mot normerna. Det kändes som att jag var ett troll. När jag klädde ut mig till jättenäckros, med rosa kronblad, var det som att jag gjorde mig en underbar klänning. Jag brukar inte känna mig fin i klänning men jag kände mig fin när jag hade på mig min näckroskostym.
Konsten handlar för mig om att få leva så mycket som möjligt. Att jag har visat mig för folk i olika skepnader och gjort performances, har varit ett sätt för mig att vara modig, och att göra livet större. Det är som att jag inte visar mig, men jag syns ännu mer. Det finns också en humor i det, och just för att jag är så allvarlig kan jag också vara rolig.
Begreppet “natur” är för mig lite som att köra i diket på en gång. När vi säger natur så menar vi att vi inte är natur, vi distanserar oss.
Att vara en kvinnokropp är också ett sätt att vara natur. Det kan vara härligt, men det finns också en maktordning där. Det är som att jag drar upp den maktordningen till högsta volym om jag klär ut mig till natur. Jag blir så mycket natur att det inte finns några gränser för det. Ett sätt att protestera mot maktordningar är väl att krossa dem, ett annat att leka med dem. Det är lite som det HBTQ-rörelsen gjort med ordet queer, man börjar äga det istället. Det var från början ett skällsord och sedan blev det ett ord man identifierar sig med och som kan ha positiva konnotationer. Jag håller på och leker med olika makt- och våldstrukturer, ofta men inte alltid på ett snällt och trevligt sätt.
I Barcelona gjorde jag en performance där jag var en utter som föder ungar. Jag har en utterkostym med tre ungar indränkta i slem och så trycker jag fram dem. Utterns kön är mellan mina ben.
Den heter “giant otter giving birth”. Jag är helt tyst och det bara händer. Det är inte provokativt men människor blir upprörda ändå, det var lite för mycket just där.
Så jag vill inte bara vara en glad narr utan det finns en anledning till att göra det jag gör, en protest. Mina blommor luktar ibland illa, som jätteknölkallan som jag visade i Malmö. Jag fick hjälp av en forskare i Lund att blanda till doften. Den luktade fruktansvärt, som ruttet kött. Jag tycker det är en rolig balans mellan att vara förförisk och äcklig, båda samtidigt.