1.
Staffan Kling gick bort den 10 juni 69 år gammal. För många är det förvånande att det inte skedde tidigare. Staffan hörde till den skara av ofta begåvade och känsliga människor som bränner sitt ljus i båda ändar. För att vara en misantrop trivdes Staffan osedvanligt bra i sällskap med andra, och förmågan att konversera var en av hans många talanger. Han var lyhörd, bildad och med en osviklig känsla för tajming alltid underhållande. Humorn var hos Staffan – som hos alla stora komiker – ett sätt att hantera mörkret. Ångest var en ständig följeslagare och de existentiella djupen återfinns i de områden han särskilt fängslades av och skrev om: sekelskiftets symbolism, första världskriget och mellankrigstiden – perioder som kännetecknas av ett dynamiskt flöde av bildkonst, litteratur, politik och tankeliv. Här fanns en radikalitet och ett prövande som han lät sig genomströmmas av och som genererade vindlande, upplivande och spränglärda essäer. Staffan var amatör i ordets ursprungliga mening. Det han skrev skrev han av lust och brinnande intresse – bortom akademisk karriärism och konventioner.
Staffan återkom ofta till sin uppväxt som hade präglat honom djupt. Pappan som var förman på Stålverket i Sandviken hade i ungdomen varit en framstående fotbollsspelare. Han stack inte under stolen med att hans plattfotade son – som blivit ordinerad blytunga ortopediska kängor – utgjorde en besvikelse. Förhållandet till mamman som var sjuksköterska var bättre. Efter den tidiga skilsmässan flyttade hon tillbaka till sitt barndomshem i Boden, som därigenom även blev Staffans. Här växte han upp i en något ålderdomlig miljö präglad av mormodern som fortfarande levde. I hemmet fanns böcker och det blir tydligt när man läser barndomsvännen Hans Nilson Ajankis minnesord som följer här att Staffan tidigt var en bokslukare av rang. Under högstadieårens lektioner kunde han förvåna med resonemang högt över klasskamraternas nivå, och i gymnasiet blev han navet i en grupp ungdomar med kulturella ambitioner. Ingen annan var i närheten av Staffans breda kunskaper och mångsidiga praktik. Han målade, tecknade och skrev, bland annat dikter som Ajanki senare skulle tonsätta. Staffan blev en lokal kändis kallad Kling. Han var livet igenom lätt att känna igen genom sin klädsel som verkade vara vald ur hans framlidne morfars garderob – mörk kostym med väst, ofta krönt med en svart basker.
Starten för Staffans tidskriftskarriär var en konstutställning han och några likasinnade anordnade på Almska skolan i Boden 1977. Den var tänkt som en motreaktion mot dåtidens politiserade konstliv. Utställare var förutom Staffan själv de några år äldre och redan yrkesverksamma konstnärerna Lennart Holmbom, Bertil Sundstedt och Jatte Eriksson. De två sistnämnda bildade tillsammans med Staffan och Anders Marner redaktionen för utställningens katalog som döptes till Hjärnstorm, för här skulle tanken vara fågelfri och kunna flyga vart den ville. Snart gavs Hjärnstorm nummer två ut, så ytterligare ett då man blivit nationellt uppmärksammad och hade fått prenumeranter. Redaktionen flyttades snart från Boden till Luleå, därefter till Umeå och efter ytterligare några år ner till Uppsala. Där studerade Staffan estetik och blev återigen centralfiguren i ett löst gäng av konstnärer och studenter som ofta samlades på V-dala nations studentpub. Vid ölkranarna stod konstnären Bo Pettersson, som i mitten av nittiotalet med Staffans godkännande vara med om att flytta redaktionen vidare till Stockholm. Staffan kvarstod som ansvarig utgivare och fortsatte bidra med såväl texter, idéer, råd och kritiska synpunkter, till en början nerrest med pendeln från Uppsala. Under de senaste två decennierna verkade Staffan dock mest från sin bostad och avhandlade allt från redaktionella frågor till vänskapliga omsorger via telefon. Ett exempel på hans sätt att se världen är när han en midsommardagseftermiddag för drygt tio år sedan ringde och redogjorde för sitt och antikvariatägarens helgfirande i det ”natursköna och pastorala” Flogsta. De hade inmundigat omåttliga kvantiteter grogg på hembränt och Trocadero och tuppat av i en grässluttning. Staffan hade vaknat av att en kvinnlig polis, som befann sig två centimeter från hans ansikte, ropade till en kollega ”Jag tror han lever!” Trots sin grundmurade misstro mot poliser hade de – när det snart uppdagades att både kom från Boden – haft mycket att prata om.
Bengt Jahnsson-Wennberg & Niclas Östlind.
2.
När Staffan Kling kom från Norrbotten till Uppsala på 70-talet var han redan en god konstnär och en briljant intellektuell. Med sig i bagaget hade han redaktörskapet för tidskriften Hjärnstorm, och under 80-talet formades kring honom en redaktion där vi med stor glädje deltog i arbetet. Staffan var den där sortens unge man i svart kostym som enligt någon märklig naturlag samlar kreativa kotterier kring sig. Han var åtminstone till en början en ren och himmelsk urbild av modernismens klassiska avantgarde. Kretsen runt honom tog smak av honom även om den inte alltid kom att dela hans övertygelser. Så småningom lösgjorde sig en del professorer, kritiker och författare ur sällskapet.
Hjärnstorm var från början en konstnärsgrupp från Luleå med omnejd – Bertil Sundstedt och Jatte Eriksson var med – men den utvecklades vidare i Uppsala. Tidskriften tog en liten sväng förbi ett semiotiskt Umeå (vi ville helst glömma de där numren) men bosatte sig lite mer permanent i Uppsala under några år. Vi gjorde temanummer om bland annat förra sekelskiftets kultur, erotik, 60-talet, Folkhemmet, Nordirland och den portugisiske poeten Fernando Pessoa – där var vi tidigt ute. Staffan bidrog med inspiration och essäer. Hans främsta område var den tidiga modernismen. Han var också en skicklig, djärv och idérik tecknare, något som syntes ganska lite i tidskriften. En del teckningar vet vi var de finns idag. Hans mest ambitiösa projekt var en svit på 14 bilder som iscensatte Via Dolorosa, ett motiv som förekommer i katolska kyrkor. Varannan medeltida kyrka på Gotland har dem på norrväggen. Var dessa korsvandringsbilder finns idag vet vi tyvärr inte. En av de få gånger han ställde ut var tillsammans med Hjärnstormskonstnärerna på det som då hette Upplands konstmuseum i gamla Hotell Gillets lokaler.
Han tillhörde den typ av intellektuella som är särskilt anpassad för och lyckad i krogmiljöer. Under flera år på 80-talet var han centralfigur i en stor krets av yngre akademiker, författare och andra lösa existenser som höll till på Västmanland-Dala nation i Uppsala, en miljö som med sin modernistiska arkitektur av Alvar Aalto tycktes specialgjord för honom. Hans prosastil var däremot lätt arkaiserande och fylld med vad vi brukade kalla för ”klingismer”: ity, till yttermera visso, enkannerligen, etc.
Han läste konstvetenskap och estetik, men någon examen blev det inte. Hans bildning var omfattande, och han hade till stor del införskaffat den genom egen fri läsning. Bland det sista han yttrade i livet var en önskan om att få in flera av sina bokhyllor runt sjuksängen. Hans humor var i nivå med hans slagfärdighet som debattör. Hans höjda ögonbryn markerade att någon inte höll måttet. I sin polemik var han vass som få, och för honom handlade det om att ”få skrattarna på sin sida”. Närmast ett estetiskt kriterium på argumenten, man kan kalla honom bildningsaristokrat. Men det fanns också en stor näve av det man förr kallade för grovkornighet i honom. Hans åsikter var ibland förgripliga för de flesta. Till exempel hävdade han med bestämdhet att han – kanske med bakgrund i Norrbottens vänsterförflutna – var bolsjevik men absolut inte kommunist. Trots ett seriöst religiöst intresse gycklade han med den samtida teologin: ”Var gärna muslim, men kom och var det inom ramen för svenska kyrkan”.
Den ofta roliga och elaka hållningen uteslöt ingalunda analyser och djup. När Hans-Jürgen Syberbergs Hitler – ein Film aus Deutschland hade premiär i Sverige i slutet av 70-talet var en samtida kritiker skeptisk till vad han uppfattade som filmens sensmoral; att det bor en liten Hitler i oss alla. Staffan menade, i en polemik, att detta var en alldeles för okomplicerad analys, men vände sedan temat i en ny riktning. Kanske bodde det ingen Hitler i nämnda kritiker, snarare låter hans rättrådiga fantasilöshet oss ana att en frikyrkopastor eller scoutledare tagit hans själ i besittning. Måhända, reflekterade Staffan vidare, har en av dessa i sin tur en liten Hitler inom sig!
Det fanns en självdestruktivitet i Staffans levnadssätt. På sätt och vis tillhörde han den sortens konstnär som skaffar basker och börjar supa innan han köper färger och duk. Tänk bort baskern dock. Dryckenskapen var förödande för just en tecknare, mer än någon annan konstart. Han rökte i omåttliga mängder och åt dåligt. Det kan tyckas mirakulöst att han levde och verkade så länge som han gjorde; han blev 69 år. Själv förklarade han det med sina norrbottniska bondegener. Ångesten var en ständig livsledsagare, och förutom alkoholen var humorn och estetiken det enda som kunde skapa viss balans. Han levde enligt Nietzsches devis att ”endast som estetiskt fenomen kan tillvaron rättfärdigas”.
Efter några år fortsatte Hjärnstorm sin färd söderut till Stockholm, men Staffan höll genom alla år nära kontakt med nya redaktioner. Han kvarstod som – på skämt kallade vi det så – ”oansvarig utgivare” fram till sin bortgång. Tidskriften överlever – den är numera en av de äldre i Sverige – och vi tror att detta är i full överensstämmelse med hans sista vilja. Hjärnstorm blev huvudarvinge i hans testamente.
Mats Persson & Magnus Ringgren
3.
Staffan och jag skrev och resonerade tillsamman fram ledarna i de första numren av Hjärnstorm. Det förhållningssätt som vi formulerade då har haft, åtminstone för min egen del, bäring genom livet för min fortsatta inställning till konst och kultur.
Umgänget med Staffan resulterade ibland i bilder där han agerade modell. Jag gjorde en utställning på Norrbottens museum där Staffan gav titeln till utställningen och där hans konterfej fick illustrera utställningstiteln. Det var ett citat ur den gamla Erikskrönikan ”Dödin han är ecket söther”. Den blyertsversionen blev underlag till bilden Staffans hundars hund som både är ett hommage till Staffan som en passning till Staffan Hallströms ”Ingens hundar”. Blyertsbilden kan ses, kusligt nog, som en illustration till Staffans egen hädanfärd fyrtiofem år senare.
Dessutom gjorde jag en målning där Staffan iklädd överrock sovande på en bänk fick tjäna modell för en kostym i Fritt fall. Det blev ett skivomslag till Funkgruppen Kornet.
Bertil Sundstedt
4.
Staffan Kling, min gamle vapendragare, sorgligt att höra att du gått bort. Jag lärde känna Staffan i åk 8 på Korpenskolan, det visade sig att vi hade gemensamma intressen, samla svenska mynt och att teckna och måla. Att jag dessutom var en sportälskare och utövare bekymrade inte honom. Staffan brukade härma Sten Bromans röst och sammanfattade: ”den sportiga typen”. Kling, som han senare kom att kallas av alla i vår krets, var, skulle jag säga, ett underbarn när det gällde humanistiska ämnen. Han briljerade på lektionerna och utanför klassrummet, på ett positivt sätt, med sina kunskaper och resonemang som gick långt över våra/klasskamraternas huvuden. Det gällde ämnen som historia, religion, svenska, samhällskunskap, engelska, bildkonst, litteratur osv. Naturvetarämnen var inte hans melodi. Jag minns att hans kommentar om matematik: ”vidskepelse”.
Vår vänskap fördjupades och jag var hemma hos honom då och då. Han bodde i ett hus i stadsdelen Björkelund i Boden, inte så långt från Eyvind Jonssons hem, vars hus är kvar tror jag (museum?) Kling bodde med sin mamma och mormor. Föräldrarna var skilda och pappan var förman på Sandvikens stål, om jag minns rätt.
När gymnasietiden började så blev Klings hem en samlingspunkt för likasinnade, folk som gillade, musik, litteratur, bildkonst mm. Vi peppade och inspirerade varandra under en period som pågick mellan ca 1970 till 1975. Det året, tror det var 1975, klev Kling och Maria på tåget till Uppsala och en epok i våran krets historia tog slut. En del var ju kvar i Boden och Kling och Maria kom ju på hembesök under somrarna, det gjorde också andra som börjat plugga/jobba på annan ort. M a o gemenskapen fortsatte, fanns kvar.
Vi var ganska kreativa och ordnade utställningar, poesiuppläsning, musikkonserter mm. Kretsen bestod av många intresserade, Lars Blom, Robert ”Dino” Mellqvist, Lars-Erik Berglund, Johan Garsten, Helena Olofsson,(Johan o Helena blev ett par) Johan och Anders Hult, Anna-Maria Westerberg, (Anders o Anna-Maria blev ett par)”Pelle-Pelle” Nilsson, Staffan Öhman, Marianne Öhman, Aini Wanhatalo, Hans Nilsson, Anne-Maj Eriksson, (Hans o Anne-Maj blev ett par) Pelle Wikberg, Maria Larsson (Staffan och Maria blev ett par) mfl, m.fl.
Det skulle till en hel bok för att berätta om alla eskapader, fester, tokigheter osv som utspelade sig under de här åren. Sett i backspegeln var det en lycklig tid, varje dag var ett nytt äventyr, alla dörrar stod öppna, framtiden skulle erövras. Det blev också många öl… Johan Hults klassiker – under tiden som kärnkraften/Barsebäck debatterades – är värd att minnas. Hans inbjudan till kräftskiva löd: ”medtag bärs i back 2”
Kling var nog ett slags nav i vår krets, runt vilken allt cirkulerade, han blev också – med sin originella stil – ganska snabbt en lokal kändis i Boden. Vem har basker och mormors promenadkäpp när man går ut på stan? Slängkappa förekom också.
Jag minns en vinternatt då jag och Kling vandrade genom Bodens gator vid ca 03.00-tiden, vi var väl på hemväg efter någon fest, skulle jag tro. Stan var fullkomligt tom, inte en bil, inte en person i rörelse. Vi gick därför mitt i vägen och skulle passera Kungsbron. Men, vad smyger inte upp bakom oss? Jo en polisbil med en polis. Han stoppade oss och påpekade att vi skulle gå på trottoaren, suck, man blev lite trött… Vad spelar det för roll osv, argumenterade Kling, jag stod på sidan och försökte hålla mig för skratt. Argumentationen blev riktigt vass och ordningsmaktens representant började surna till ordentligt. ”Ni hör vad jag säger, gå på trottoaren!” Kling öppnade då rocken och tog fram ett litet häfte från innerfickan. Han läste högt för polisen: FNs deklaration om mänskliga rättigheter, ” Var och en har rätt att fritt förflytta sig inom sitt lands gränser” Påhittad text eller inte från Klings sida, hur som helst, det räckte, för där brast det för polisen. Han pekade med hela handen och skrek med torndörstämma ”NI SKA GÅ PÅ TROTTOAREN” Jag stod på sidan om detta meningsutbyte, vände mig bort och höll på avlida av skratt, en 2 meters polis och en kaxig Kling i basker, ja vilken syn.
Vi bildade KAC i Boden, under vuxenskolans Jean Persons vingar. KAC stod för Kulturarbetarcentrum (typiskt 70-talsnamn…) Det var ju en riksomfattande organisation för yrkesarbetande konstnärer. Vi var ju inte yrkesarbetande, men ville så väl åt det hållet. Vi ordnade som sagt små kulturevenemang med stöd av vuxenskolan, men även med stöd av kommunen.