Av:ANDERS BJÖRNSSON
I
Brody är en småstad i Västukraina. Huvudgatan hette tidigare Ulitsa Lenina – Leningatan. När den bolsjevikiska Röda armén 1921 stred mot polska trupper, vitgardister och ukrainska nationalister i vad som har kallats det polsk-ryska kriget, hette gatan Zolotaja ulitsa – Guldgatan. Naturligtvis hade den också ett tyskt namn, Goldstrasse. I själva verket hade den två tyska namn. Under andra världskriget och den nazistiska ockupationen döptes den till Hitlerstrasse.
När det kriget inleddes hörde Brody till Polen. Dess judiska invånare, runt tiotusen, utgjorde befolkningsmajoriteten. De hade varit fler. Tyskt artilleri, pansar och flyg förstörde 1 711 byggnader i den lilla staden, som till följd av bestämmelserna i Molotov-Ribbentrop-pakten först överfördes till Sovjetunionen och sedan erövrades och ockuperades av Tyskland. Staden rensades på sina judiska inbyggare: de sköts på stället, svalts till döds eller fördes till ett närbeläget förintelseläger, Bełżec. I början av 1943 stängdes ghettot i Brody. De judar som återstod deporterades till Majdanek.1
Denna stad, Brody, som i ett och ett halvt århundrade ingått i den österrikisk-ungerska monarkin, hade upplevt många slags bedrövelser. Författaren Isaak Babel tog del i det polsk-ryska kriget som tidningskorrespondent på den bolsjevikiska sidan och rapporterade från fronten om strider och terrordåd. I sin dagbok noterar han efter att ha anlänt till Brody den 30 juli 1920:
”Staden är förstörd, plundrad. En stad av utomordentligt intresse. Polsk kultur. Gammal, rik, särpräglad judisk bosättning. Dessa förskräckliga basarer, dvärgar i kapotes, kapotes och peyes [kaftaner och tinninglockar], urgamla män. Skolgatan, nio synagogor, allt till hälften i ruiner […] en skäggprydd, pratsam jude: om bara freden kom, då skulle vi kunna bedriva köpenskap igen; han berättar om kosackerna som plundrar staden, om de förödmjukelser som polackerna har utsatt dem för; underbara synagogor, vilken tur att vi får behålla de gamla stenarna. Detta är en judisk stad, detta är Galizien …”2
Isaak Babel, själv av judisk börd, från den mäktiga hamnstaden Odessa, kan knappast ha haft klart för sig att detta Brody, längs den tidigare rysk-österrikiska gränsen, var uppväxtstad för en annan judisk författare, Joseph Roth, som samtidigt råkade rapportera vid samma tidpunkt från samma krig, ett stycke norrut, i Ostpreussen.3 Roth hade inlett sin jounalistkarriär som stjärnskribent först i Wien och sedan i det tidiga Weimartyskland. Både han och Babel var födda 1894 och vänstersinnade vid den aktuella tidpunkten. Båda hade bevittnat krigets fasor, men ingen av dem skulle se nästa stora krig i vitögat: de föll offer för politiska och personliga tragedier.
I en av sina fristående noveller, ”Smultron”, egentligen ett aldrig fullbordat romanprojekt, återvänder Joseph Roth till staden där han föddes och växte upp. Som så ofta drar han här en skiljelinje mellan ”Europa” – civilisationens, nationalstaternas och kolonialismens Europa – och sitt eget universum, som är en värld för sig själv: den gamla monarkin och i synnerhet provinsen, eller kronlandet, Galizien.
”Min hemstad”, skriver han, ”hade ungefär tiotusen invånare. Tretusen av dessa var sinnesrubbade, om också inte allmänfarliga. Ett milt vansinne omgav dem som ett gyllene moln. De ägnade sig åt sina affärer och tjänade pengar. De gifte sig och satte barn till världen. De läste böcker och tidningar. De brydde sig om världens gång. De umgicks med varandra på alla de språk som talades av de olika sorters människor som bodde i vår landsända.”
De flesta var människor på marginalen, i en periferi, långt ifrån samhällslivets höga toppar och maktens korridorer. Och de flesta av dem levde i fattigdom, var undernärda, många av dem utsatta för fördomar och avund. Där fanns smugglare, månglare, bedragare, notoriska lögnare. Hit kom handlare från Wien för att köpa deras honung, agenter från stora skeppsrederier i Hamburg och Bremen som tog all deras egendom och alla deras pengar som betalning för en biljett till Amerika, en kontinent som de inte visste någonting om. Unga kvinnor rövades bort till bordeller i Shanghai eller Rio de Janeiro. Från Ryssland kom förföljda judar och politiska flyktingar.4 Folk härdade ut och dog i stora skaror, om de sedan var polacker, ryssar, tyskar, judar eller ukrainare (även kallade rutener). Ändå fanns det åtskilligt som föreföll lovvärt i detta förlorarnas samhälle. Roth igen:
”Där vi bodde rådde fred. Endast nära grannar var fiender med varandra. Drinkare försonades, konkurrenter tillfogade varandra ingen skada. De hämnades på kunder och konsumenter. Alla var skyldiga andra pengar. Ingen kunde skylla på någon annan.”
Han fortsätter:
”Politiska partier tolererades ej. Man skilde inte på personer av olika nationalitet eftersom alla talade alla språk. Bara traktens judar skilde ut sig, på grund av sina kaftaner och sin överlägsenhet. Ibland ställde man till med små pogromer. De sjönk snabbt ned i händelsernas malström. Dödade judar begrovs, plundrade judar förnekade att de hade lidit någon skada.”
Detta var också en avkrok där det inte fanns något behov av papper: pass, identitetshandlingar, dopattester eller stamträd – som i ”Europa”. Inga betalade skatter: tjänstemännen levde på mutor. Ingen sattes i finkan. ”Allvarliga brott förekom, mindre allvarliga upptäcktes aldrig.” Författaren förklarar varför denna korrupta praxis godtogs:
Mordbränder översåg man med, det var privata hämndaktioner. Tiggare, luffare, gårdfarihandlare utövade traditionella näringar. Skogsbränder släcktes av skogvaktare. Slagsmål och dråp skylldes på spritens inverkan. Banditer och stråtrövare förföljde man ej. Man utgick från att de straffade sig själva hårt nog genom att avstå från alla förbindelser med samhället, från handel och kommunikation. Falskmyntare visade sig ibland. Man lät dem vara i fred eftersom de var till mer harm för regeringen än för medborgarna. Domstolar och advokater såg till att de hade att göra genom att arbeta långsamt. De ägnade sig åt att bilägga tvister och åstadkomma förlikningar. Betalningsterminer respekterades ej.5
Det här var uppenbarligen ett samhälle där mycket gick på tok. Men där fanns också en underliggande känsla av att det kunde ha varit mycket värre. När österrikarna lade beslag på denna landsdel från den polska kronan 1772, inledde de ett slags uppröjning. Territoriet var efterblivet. Bönder terroriserades av polska godsägare. Präster av alla trosriktningar var smutsiga, barskrapade, suputer. De nya kejserliga myndigheterna lanserade ett program som utlovade framsteg och upplysning. Särskilt judar kunde vänta sig fördelar av dessa ansträngningar.6 För dem stod kejsaren som garanten för oväld och rättvisa, en kraft som kunde motverka den en gång maktägande aristokratins nyckfullhet, lättja och brutalitet. Ett visst mått av fusk och lurendrejeri, en mentalitet av slarv och allmänt accepterade obstruktioner (Schlamperei) kunde samtidigt ses som ett vapen i händerna på de missgynnade i tillvaron – så länge flertalet av dem upplevde att de tjänade på detta.
Naturligtvis fortsatte fattigdomen att vara allmänt utbredd. Framsteg hölls tillbaka av tunga aktörer i lokalsamhällena, och monarkin som universell och sammanhållande kraft var redan på tillbakagång. Folk var överallt på rymmen – faktum är att emigrationens vågor gick högre här än någon annanstans på kontinenten. Så Roth må ha idylliserat. Han kom att betrakta politiska partier som splittrare på småfolkets bekostnad. Verklig pluralism fann han – sedan han övergivit ungdomens revolutionära förvillelser – i den traditionella ordning som störtats i gruset. När den olycklige ryttmästaren Taittinger i Roths sista roman Die Geschichte von der 1002. Nacht (1939) återvänder till sitt gods i Karpaterna för ett kortare uppehåll där finner baronen en borgmästare som är tysk, en av de kolonisatörer från Sachsen som ankom på sjuttonhundratalet; hans hovmästare är från Mähren; bönderna är ryssar; betjänten en ungrare som inte längre kan påminna sig vilket komitat han kommer ifrån; hans jägmästare är ruten från Galizien; och polismästaren har sina rötter i Pressburg, eller Bratislava. Denna blandning, denna jämvikt mellan olikheter tilltalar Taittinger – kanske inte som kronan på verket men som ett lugnt och en smula sömnigt tusculum för en man som har gett upp alla ambitioner här i livet.
När Roth blickade tillbaka med en känsla av förlust och övergivenhet blev han mer och mer fientlig till ett republikanskt system som premierade principer framför tradition, befrämjade experimentlusta framför trygghet och hyllade disciplin och duktighet framför tolerans och svaghet. Hans förakt för, och misstro mot, myndigheterna i dubbelmonarkins efterföljarstater blev något av en besatthet hos honom. Det som förut hade varit pragmatiska lösningar på vardagliga problem sågs nu av de härskande eliterna alltmer som hinder för en ny politisk mekanism syftande till att omgestalta samhället, dess politiska och sociala förhållanden, som individer av skilda identiteter och sinnesförfattningar var tvungna att anpassa sig till, även om de motsatte sig detta. Vad som tidigare hade varit accepterade om också inte berömvärda beteenden måste nu utplånas, undertryckas, i namn av ett högre ändamål – vilket för Roth var rena grymheten – nämligen majoritetens totala dominans, eller de smartastes överlevnad. Men resten då? De fattigaste, de lataste, de udda? Vad händer med de utstötta, vad händer med originalen, de handikappade, de oregerliga?
II
Det gamla samhället var nu långt ifrån stabilt. Fattiga galiziska småbönder och jordlösa från Roths hembygder sökte sig långt fram i tiden som daglönare till latifundier, främst i Tyskland öster om Elbe, och huvudsakligen Mecklenburg och Pommern. För Max Weber, en liberal och nationalist, allt det som Joseph Roth inte var, framstod denna trafik som ett dödligt hot mot den tyska bondeklassen som inte kunde tävla med billig polsk arbetskraft utan riskerade att slås ut och proletariseras.7 Lantarbetare från Galizien nådde ända upp till Danmark och Sverige, som betplockare och drängar på storjordbruken, där inhemska statare inte räckte till under skördesäsongen. Sådana här klassantagonismer lyser faktiskt med sin frånvaro i Roths framställningar av ett förflutet. Han blundar.
Min fråga är nu: Vilken typ av tolerans kan vi förvänta oss på något nordligare breddgrader?
Det första kända omnämnandet av ordet ”tolerans” i Sveriges kan, enligt Svenska Akademiens Ordbok, dateras till 1788. Är det inte förvånansvärt sent? Närmare ett hundra år efter det att John Locke, i kölvattnet av religiösa krig och oroligheter, skrev sin berömda Letter Concerning Toleration, där han hävdade att ”no man can, if he would, conform his faith to the dictates of another”. Ett av Lockes huvudargument var att påtvingad religiös konformitet skulle leda till större oro i samhället än om man tillät mångfald.8 Tro i sig var emellertid en förutsättning: de som förnekade Guds existens uteslöts uttryckligen. ”Promises, covenants, and oaths, which are bonds of human society, can have no hold upon en atheist”, förklarar han. ”The taking away of God, though but even in thought, dissolves all.” Locke hade försvarat rätten att revoltera mot en illegitim regering, dock var han inte beredd att tillerkänna en gudlös person, revoltör eller ej, motsvarande rätt.
Puritaner och andra sekterister hade intagit en liknande ståndpunkt under de politiska och religiösa jäsningarna i 1600-talets England, omväxlande kallade inbördeskrig och revolution. Som dissidenter krävde de att staten garanterade deras frihet att ha en åsikt och att yttra den. Men de undantog den romersk-katolska bekännelsen; och det tycks delvis haft att göra med det implicita antagandet att man inte kan tvinga människor att vara toleranta utan att vara intolerant mot dem. Farhågor bland en uppretad allmänhet om en återgång till katolska ritualer och lärosatser inom den engelska kyrkan hade, när allt kommer omkring, varit den tändande gnistan till de våldsamheter som följde.
Det förefaller faktiskt rätt osannolikt att idéer om politisk och religiös tolerans aldrig skulle ha hörts i ett Sverige som på sexton- och större delen av sjuttonhundratalet gjorde anspråk på att vara en europeisk makt av någorlunda betydelse; som inbjöd utländska lärde till kungliga hovet, som filosofen Descartes, eller universiteten, som juristen Samuel Pufendorff; och som producerade en verkligt internationell figur som Linné. Även om Sverige under dessa århundraden var ett strikt lutherskt samhälle, och inte tillät några virroläror på svensk jord, så var de som stod i spetsen för detta samhälle – aristokratin, militären, storköpmännen – en internationell klass med förbindelser till den tidiga upplysningens Frankrike, till Nederländerna, centrum för den moderna naturvetenskapen, och naturligtvis till engelsmännen som ”medprotestanter”. Själva termen ”tolerans” kanske inte har registrerats i litteraturen, i avhandlingar eller brevväxling. Men eftersom stat och kyrka präglades av ideologisk rigiditet, liksom på flera andra håll i Europa, bör detta i sig ha gjort en anda av opposition och oliktänkande desto mer trolig och gynnat längtan efter tolerans och pluralism.
Ta nu Peter Forsskål (1732–1763), en av Linnés favoritlärjungar – kanske den svenske John Locke! Född i småstaden Helsingfors, svensk undersåte, for han i unga år till Göttingen. Universitetet där var starkt influerat av empiribaserat tänkande från England och Skottland. Efter ytterligare några år vid akademin i Uppsala anslöt han sig till en vetenskaplig expedition som tog honom till Arabien. Just över trettio år avled han i malaria, i vad som är dagens Jemen. Linné namngav en nässelart som Forsskål sänt hem efter honom: ”envis, otämjd, trotsig, lättretlig”.
Botaniker till professionen var han, men han skulle också utan överdrift kunna kallas politisk teoretiker, ivrigt engagerad i tidens filosofiska ordväxling. Kant i Königsberg sägs ha anlitat hans skriverier när han angrep modefilosofen Christian von Wolff, verksam i traditionen från Descartes och Leibniz. Forsskål själv utgav en traktat i politisk filosofi, Tankar om borgerliga friheten (1759), som ledde till avsevärd uppståndelse i hans hemland, till dels därför att den innehöll ett liberalt program för systemskifte, men framförallt därför att den inte var skriven på latin, de lärdas språk, utan på folkspråket och var avsedd att spridas och läsas utanför akademin. Censorn, i konflikt med det regerande hattpartiet, hade godkänt den tunna skriften med endast smärre ändringar, den trycktes och blev ofördröjligen förbjuden av regeringen. Linné, som då var rektor för universitet i Uppsala, beordrades att konfiskera och förstöra hela upplagan. Forsskål lyckades på något vis rädda större delen av den.9 Linné kan ha varit behjälplig.
Vad var så anstötligt, brottsligt och i sann mening banbrytande med denna traktat?
Svensk historiografi kallar den period i Sveriges historia, då Forsskål levde och verkade, för Frihetstiden. Men den ”frihet”, som tog över 1720 efter ett relativt kortvarigt kungligt envälde, behärskades i praktiken av en aristokratisk överhet, uppdelad på två konkurrerande partier eller fraktioner. Den frihetstida regimen, som varade i ungefär femtio år, gav ständerkommissioner mandat att gå till rätta med opponenter och även utdöma dödsstraff för politiska brott. Parlamentariker mutades av främmande makter. Det sista stora bondeupproret i svensk historia ägde rum då. Och ekonomin var ingalunda fri utan strikt reglerad enligt rådande merkantilistiska doktriner, med en industripolitik som favoriserade en privilegierad klass.
Forsskål invände mot hela systemet – politiskt feodalt, medan produktionsförhållanden och varumarknader blev mer och mer kapitalistiska. Forsskål tog parti för individuella rättigheter, inte nedärvda. För den medborgerliga friheten ”kunna altid de wara farligast, som äro mäktigast i landet, genom deras ämbeten, stånd, eller rikedom”. Han förordade oförfalskad republikanism mot maktstat och maktmissbruk. Icke desto mindre, fortsatte han: ”i många Republiker, såsom den Polska och de Italienska, hwilka yfwas af frihetens älskanswärda namn, der äro likwäl de mästa menniskjor de förnämas trälar.” Medborgerlig frihet, dess liv och styrka, säger han i en central passage, ”består för den skull uti en inskränkt Regering, och en oinskränkt skriffrihet.” En sådan författning skulle hela samhället dra nytta av – därför att ”skrivfriheten” driver upp vetenskaperna, undanröjer skadliga lagar, ”tyglar alla ämbetsmäns orätwisa, och är Regeringens tryggaste förswar i ett fritt rike”. I flera avseenden framstår Forsskål som mer radikal än Locke. Frihet måste bevaras med frihet, är hans paroll. Man bör inte vara rädd för villfarelser, menar han, ty ”merendels kunna de, som ett felande samwete tyckes göra farliga, blifwa goda medborgare, om allenast samhället litet [föga] lämpar sig efter deras willfarelse”. Sanningen segrar i längden. Det liknar i mycket ett vetenskapligt förhållningssätt, det är ett program för fortlöpande kunskapsproduktion. Det åberopar inga heliga skrifter. Förvisso ett tecken på att upplysningen hade nått, och i viss utsträckning börjat omforma, höga Norden.
Denne man var ingen revolutionär. Absolut inte. Han predikade tvärtom social fred. En klok regering, skriver han, lämnar ”menigheten hällre lägenhet, att yttra sitt missnöje med pennor, än med andra gewär, hwilket uplyser å ena sidan, stillar och förekommer buller och oro å den andra”. För sådana ord straffades han och drog utomlands och dog. Men de idéer han förfäktat dog inte.
År 1765 samlades ständerna till riksdag. Regeringen, eller rådet, möttes av mothugg. Liberalerna hade mobiliserat i alla stånd. De fordrade fri handel och ekonomisk avreglering, attackerade monopol och privilegier och yrkade på offentlighet i allt som rörde staten. Censuren var en speciell måltavla. Åtskilligt av detta genomdrevs under förhandlingarna som fick karaktären av en reformriksdag. En prästman från en finsk provins, Anders Chydenius, lade fram en motion där han motiverade yttrande- och tryckfrihet med behovet av kunskap för att stifta goda lagar och med behovet av kontroll för att övervaka myndigheterna. ”Friheten i en Nation”, skrev han, ”bewaras inte blott genom Lagarna, utan igenom Nations lius, och kundskap derom, huru de handhafwas.”10 Sådan frihet främjar både vad som måste betecknas som tolerans och aktiva medborgare. Chydenius anför:
”At af menniskior wänta ett så fullkomligt yttrande, att det ej tål motsäjelse och ändring, är aldeles fåfängt. Är yttrandet orimmeligt, så finnas de snart, som vederlägga det. Är det byggt på sanning, så står det oöfwerwinnerligt, och ingen fästning kan prisas högre, än den, som uthärdat de svåraste belägringar. Är målet twetydigt, så måste sanningen utletas igenom skriftwäxlingar. Nekas det, så kan det ej flyta af annan källa, än räddhoga för sanningens dag. Och ingenting kan hedra oskulden mera, än då hon får lägga sina skiäl för allmänhetens ögon. Läses det onda, som blifwer tryckt af flere, än som kunna höra ett tal, så läses det därpå gifna swaret af flere, och gifwer en fullkomligare öfwertygelse, så att härutinnan är fullkomlig reciprocitet. Osanningen skämmer ut sin uphofsman, men gagnar Nation, i det at sanningen grundas, och får fästa bättre rötter.”11
Förslaget antogs raskt och resulterade i 1766 års tryckfrihetsförordning, världens första med grundlagsstatus. Den avskaffade censuren utom i frågor som rörde religionen och regeringssättet och tillförsäkrade var och en tillgång till offentliga handlingar. Offentlighet, eller snarare öppenhet, blev regeln; sekretess var från och med nu undantaget och måste åsättas varje dokument för sig. Åtal kunde väckas mot en bok eller en tidning först sedan den utkommit.
Det är intressant att konstatera att båda dessa liberaler, Forsskål och Chydenius, var finnar, om också svenska kungens undersåtar. De två kom från en östlig utkant och ingick inte i några inflytelserika klickar, kotterier eller maktcentra i huvudstaden. De hade få förbindelser; därför kunde de uppträda som oberoende. De agerade inte utan självintresse. Utan offentlighet och fri information skulle människor i provinsen vara avskurna från beslutsprocesser som andra lättare kunde kontrollera, och detta kunde upplevas som en särskild nackdel för personer med något slags auktoritet på den lokala nivån, som präster och lägre tjänstemän. Sekretess, tidigare normen, var en given olägenhet för yttrandefriheten och den senare i sin tur nödvändig för ett informerat beslutsfattande.12 Exemplen Forsskål och Chydenius är en fin illustration till den brittiske forskaren Robert Woklers observation att skandinavisk upplysning hade en ”rural-prästerlig” snarare än en ”världslig-urban” karaktär, hemmahörande i ett kyrkoherdeboställe snarare än i en herrskapssalong.13
Mot den här historiska bakgrunden kanske vi kan formulera två preliminära hypoteser: att utan transparens och offentlighet kan det inte finnas något sådant som tillit och förtroende bland medlemmarna i ett samhälle, emedan tilliten fordrar att allmänheten äger information och möjlighet till kontroll; och att utan en viss grad av ömsesidigt förtroende är det svårt att se hur en sådan sak som tolerans ska kunna uppnås och upprätthållas, därför att det är omöjligt att vara tolerant om det råder konstant oro och fruktan för det som kan ske i det fördolda.
III
Yttrande- och tryckfrihet enligt riksdagsbeslutet 1766 hade som sagt sina gränser. Statsreligionen och författningen fick inte ifrågasättas. Men bortsett från det var åsiktsskillnader inte bara tolererade, de uppmuntrades. Sanningen skulle befästas genom kritik och diskussion. Och makten skulle inte vara legitim om den inte tillät meningsskiljaktigheter – åtminstone inom vissa ramar. Kunde inte lagstadgad frihet missbrukas? Det visade sig rätt snart att det inte var politiska debatter och upplysta samtal som drog störst fördel av censurens avskaffande utan förtal, skvaller och trivialiteter, med andra ord yttranden som hör hemma i den privata sfären och inte i den publika.14 Tryckfrihetsförordningen upphävdes också i samband med Gustav III:s statsvälvning, men principen om offentlighet och förbudet mot förhandscensur bestod.
När ordet ”tolerans” dök upp i Sverige, alltså ett år före franska revolutionen, hade det inte en odelat positiv innebörd. ”Det ordet Tolerance”, sade en totalt bortglömd poet och prästman, Anders Lanearus (1738–1810), som senare skulle representera sitt stånd i riksdagen, ”har blifvit liksom det symbolum, hvarmed vår nya Verld vill utmärka sit uplysta Tänkesätt och inbillade företräde för den gamla Verlden.”15 Det tycks vara raka motsatsen till Joseph Roths tolkning: att verklig tolerans står att finna i den gamla världen, i det myller av kontraster och besynnerligheter som konstituerar tillhörigheter i ett mångnationellt imperium, medan den moderna nationalstaten – en produkt av revolution och upplysning – tenderar att understödja intolerans och förtryck av minoriteter, av samhällets mest sårbara medlemmar. Roths toleransbegrepp tog fasta på beteende och uppträdande, inte på idéer och uppfattningar. Det var en tolerans som under medeltiden riktades mot den medellöse, mot tiggaren, som man kunde ge allmosor, och senare mot vagabonden och luffaren, som man kunde få att arbeta utan egentlig ersättning, och mot dåren, som man slapp bekosta asyl för. Roth var inte oberörd av pogromer och orättvisor och de mänskliga tragedier som det gamla samhället flödade över av, men han var rädd för att värre skulle komma. Ideologier var hans fiender. Liberalerna å sin sida såg tolerans som ett instrument för idékamp, för vetenskapliga upptäckter och framsteg. Citatet från Lanaerus pekar närmast på hur han föreställde sig en upplyst värld. Måhända en tämligen naturlig reaktion från en prelat som kan ha känt sig träffad å ståndets och professionens vägnar av tidens svärmiska fantaster – swedenborgare, pietister, herrnhutare – vilka appellerade i första hand till medelklass och lägre medelklass med sin inrotade misstänksamhet mot all överhet, världslig eller andlig.
Lanaerus var naturligtvis inte ensam i sin – konservativa – misstänksamhet. Han talade politik, i den etablerade religionens namn. Adertonhundratalets store dansk, Nikolai Frederik Severin Grundtvig (1783–1872), präst, politiker, folkbildare, en typisk nationsbyggare, hatade tolerans. Och det gjorde han för att han hatade upplysningen, som enligt honom ingenting annat var än vanföreställningar. Och förresten, frågade sig Grundtvig, var inte de franska filosoferna själva fördömande och intoleranta mot sina motståndare? Grundtvig var ingen reaktionär. Tvärtom: han utarbetade ett program för att reformera det danska skolsystemet, kan ses som en framstegsman, om också av det moderata slaget, en tidig socialingenjör. Han trodde på mänsklighet, skrev patriotiska sånger, var en vass polemiker, till den grad att han en gång berövades sitt kyrkliga ämbete. En stridsman, ändå fiende till toleransen – och detta trots att han själv behandlades bryskt i den danska stat som fram till 1849 regerades som en absolut monarki.
Med tiden blev Grundtvig tvungen att skilja på två olika slags tolerans: dålig och god. Den dåliga sågs som ett vapen mot de sant troende; den uttrycker en mentalitet, sade han, som ”kristne ej alene kan, men bør avsky og mandelig bekaempe” (kursiv. i orig.). Om tolerans vore detsamma som att stå ut med vilka åsikter som helst, så måste lögnen väga lika tungt som sanningen. Det betydde neutralitet och ”en ligegyldighed for meninger, som angå menneskets højeste anliggender, der forbyder at hade og avsky og fordømme hvilken som helst mening det måtte være”; och vidare att det skulle vara ”dårskab at forlange af en gudfrygtig mand, at han skulle væare tolerant mot gudsfornægtelse of gudsbespottelse”. God tolerans, å andra sidan, kallade Grundtvig frisind: att respektera andra människors värderingar, men inte utan att deklarera sina egna. God tolerans är för Grundtvig motsatsen till indifferens.
Två nutida landsmän, Thomas Bredsdorff, medlem av Danska Akademien, och Lasse Horne Kjældgaard, litteraturkritiker, har lyft fram Grundtvigs gamla argumentation efter den kontrovers som uppstod sedan en dansk dagstidning publicerat de så kallade Muhammed-karikatyrerna.16 Dialektiken mellan dålig och god tolerans, mellan försvaret av ens egna uppfattningar och respekten inte för ”falska idéer” men för människor som hyser sådana idéer aktualiseras från tid till annan. Som författarna visar tvangs Grundtvig själv att revidera sin inställning mer än en gång under en lång levnad, och han landade i vad de kallar en tidig version av repressiv tolerans. Resonemanget är ungefär detta: Låt oss acceptera att det finns de som hänger sig åt felaktiga uppfattningar, oliktänkare, knäppgökar – men ta dem inte på allvar. ”Jeg menar nemlig”, säger Grundtvig, ”øvrigheten gjorde vel i at betragte enhver gudelig forsamling, den ej selv har foranlediget, som en selskabelig forlystelse, hvori en del af folket søger sin upmuntring og vederkerkvægelse, mens andra søger deres vid skuespil, kortspil, strengeleg, gæstebud, eller hvad andet menneskenes børn kan lystes vid at nyde i fælleskab.” (Kursiv i orig.)
IV
Hittills har vi behandlat samhällen där en medborgare börjar se dagens ljus men där ståndsskrankor och maktapparater – kronan och kyrkan – alltjämt håller individen på mattan. En pågående sekulariseringsprocess ruckar på invanda föreställningsvärldar, men den drar ut på tiden. Å andra kan vi iaktta praktiserad tolerans även i samhällen där separationen mellan lagligt sanktionerade trosföreställningar och politisk makt inte har påbörjats eller rentav motarbetas. Men som Ronny Ambjörnsson har understrukit är toleransen där närmast en kollektiv nyttighet, inte en individens rätt. Minoriteter får hålla sina andakter, med förbehållet att de inte lägger sig i statens affärer eller andra minoriteters. Priset för tolerans blir då diskriminering och uteslutning från det offentliga livet och en institutionaliserad form av underordning och ojämlikhet. I det osmanska riket tilläts minoriteterna att dyrka sina gudar och avkrävdes skatt. Andra exempel på multireligiösa statsbildningar kunde vara de muslimska väldena i mogulernas Indien eller i Andalusien på hög- och senmedeltiden. Ambjörnsson påminner om den latinska roten till ordet, tolero, som betyder ungefär ”uthärda”, ”tåla”. Det är inte den bästa idén, säger han, men det är ingen dålig idé. Den handlar om undersåtar, inte om medborgare.17
V
Tillit, eller vad statsvetare ibland föredrar att karakterisera som ”socialt kapital”, har använts som ett teoretiskt redskap för att skilja länder och samhällen åt, när det gäller deras prestationer, inte minst på det makroekonomiska planet, deras härskande eliters legitimitet, invånarnas allmänna välstånd och deras institutioners demokratiska trovärdighet och relevans. En hög grad av misstroende eller misstillit får låga värden i alla dessa dimensioner. Höga nivåer av tillit å andra sidan bör göra det troligt att samhällena fortsätter på en inslagen väg – av fortsatta framsteg, höjd effektivitet, starkare rättsstat, ökad social välfärd. Det är ett budskap som statsvetaren Bo Rothstein har propagerat återkommande. Ett tillstånd av ”legal korruption”, utövad av eliter som sätter lagen åt sidan och utarbetar spelregler till sin egen exklusiva förmån, kommer däremot att innebära förlust av socialt kapital och i förlängningen att leda till en självdestruktion av stabila sociala relationer.18 När sociala relationer bryter samman, kommer sådana företeelser som gruppsolidaritet och gemensam moral att bli luftslott. ”Ta vad du kommer åt” blir ett rationellt handlande så länge misstroende bland medborgarna och benägenhet för korruption ingår i vardagsrepertoaren.
Ett rimligt antagande är att övergångssamhällen, där nya institutioner skapas och ledare utses utan djupare erfarenheter av att sköta offentliga angelägenheter på central eller lokal nivå, kan vara extremt ömtåliga när en balans mellan tillit och misstro ska fixeras.19 Hur långt kan en ”nyfödd medborgare” lita på någon utanför den privata sfären? I vilken utsträckning är människor, under osäkra omständigheter, beredda skänka förtroende åt det som bör vara gemensamt? Om man inte kan förutse någonting, därför att ett löfte är ingenting värt, om man inte kan lita på andra medborgares heder och ärlighet och en misstänksamhetens atmosfär håller vanliga människor i sitt grepp, vad kan den enskilde då hoppas på eller sträva efter? Som sociologen Piotr Sztompka har påpekat: Vad som fanns kvar av ett medborgarsamhälle i Polen efter sekler av främmande härskare och en diktatur som kallades socialistisk framträdde ofrånkomligen som ett ”konspirationssamhälle”, med ett arv av fientlighet och främlingskap i förhållandet mellan stat och medborgare. Man drar sig undan. Själva tanken att gå in i statsförvaltningen, ta säte i parlamentet, ansluta sig till ett parti kunde betraktas som något smutsigt, stigmatiserande, som ett förräderi närmast. Följden har blivit en reträtt till vad Sztompka kallar ”private, imaginary enclaves”.20
Detta leder mig till frågan: Vilka slags handlingar och vilka beteenden kan – och kan inte – tolereras, om ett samhälle vill uppnå och säkerställa allmän tillit? Hur mycket misstroende och oärlighet kan uthärdas, om vi vill lägga en fast grund för ekonomisk utveckling och social konsensus (förutsatt att vi godtar dessa målsättningar som önskvärda för det gemensamma bästa)? Med andra ord: behöver vi vara en smula intoleranta, såväl i ord som handling, för att garantera tillit och förtroende i ett samhälle som byggs av människor?
Jag utgår från att dessa nämnda egenskaper inte är medfödda. De måste läras in, övas och brukas. (Vissa måste möjligen omprövas och förkastas.) Och om de inte ska uppfinnas på nytt hela tiden, så är det lämpligt att de institutionaliseras, på det ena eller andra sättet. Jag ska kort skissera vad jag anser vara fyra grundpelare eller komponenter för ett modernt samhälle, som styrs genom nätverk av ömsesidiga förtroenden. Pelarna är öppenhet – som vi redan har varit inne på; byråkrati; organisation; förhandling. (Jag utgår företrädesvis från svenska erfarenheter.)
VI
Nu kan man förstås alltid grunna på vad ett ”modernt samhälle” står för. Min underliggande fråga har varit: Hur kan man samtidigt etablera tillit och tolerans i relativt upplysta miljöer, där huvudregeln för social och politisk konfliktlösning är överläggning i fredliga former och inte våldsam konfrontation, inte inbördeskrig och revolution, och där beslutsfattande generellt följer på kalkyl och beräkning som involverar flera parter och inte på rang och privilegier? Vi kan tänka oss övergången från ett feodalt samhälle, där förpliktelser tas för givna (och kan vara ömsesidiga men i grunden är ojämlika) till ett samhälle där det är en förpliktelse för varje myndig person att gynna och säkra förtroendefulla relationer och där tilliten inte hänger på tillfälliga valhandlingar, på marknaden eller via röstsedeln, utan på en kedja av inneboende kontrollmekanismer, låt oss kalla det maktdelning. Det rör sig om en övergång från plikt till tillit; i institutionella termer om att den icke-korrumperade ämbetsmannen ersätter den tappre krigaren som statens viktigaste representationsform. Handslaget (eller klubbslaget) ersätter honnören, ögonkontakten ersätter bugningen, dubbningen. Den känsliga frågan: hur stora avvikelser från och kränkningar av vad som allmänt uppfattas som bindande normer kan accepteras i ett system där allas tillit till varandra förutsätts vara det konstitutiva elementet för att lösa aktuella eller potentiella konflikter? Uttryckt i klarspråk: toleransen för brutna avtal och bedrägligt beteende – Joseph Roth beskrev faktiskt svindlaren som en social normaltyp! – måste ha sina gränser.
De fyra pelarna nu.
Först: offentlighet, transparens. Sverige och Finland – det gamla rikets två beståndsdelar – får generellt topplaceringar i internationella index som försöker mäta inte bara grad av öppenhet utan också parametrar som ekonomiskt välstånd, politisk frihet, trygghet och ”governance”, vilket är en svåröversatt beteckning för aktivt avståndstagande från korruption och mutor. Ingen kan förneka att missförhållanden av det senare slaget förekommer i de bägge länderna: skandaler inom kommunal förvaltning, med kriminella inslag, uppdagas med jämna mellanrum.21 Men en lång tradition av öppenhet och tillgång till allmänna handlingar, med grundstenen lagd genom 1766 års tryckfrihetsförordning, minskar möjligheterna för tjänstemän att dölja fiffel och missgärningar och fungerar som en uppenbar restriktion. De får berika sig på annat sätt.
Den andra pelaren: byråkratins kvalitet. Det finns en del som tyder på att svensk statsförvaltning tog viktiga kliv mot professionalisering från början av adertonhundratalet. Ämbetsmän utnämndes och befordrades i tilltagande utsträckning efter merit framför börd och förbindelser – diplomatin brukar anses som den sista aristokratiska bastionen. Denna byråkratiska kast odlade dygder som ärlighet, anständighet och trovärdighet. De hade i normalfallet universitetsutbildning, hade bedrivit studier i juridik, moralfilosofi, teknologi och historia – längre fram statsvetenskap och nationalekonomi – och de flesta av dem avstod från att delta i polemik och politiska debatter; för massdemokratin stod de i regel främmande.22 Majoriteten intog en självständig ställning i förhållande till den politiska maktapparaten och kunde avskedas endast genom rättsligt förfarande. Några av dem kunde vid tillfälle ta plats i regeringen. Ett fåtal på hög nivå, till exempel landshövdingar, var så kallade förtroendeämbetsmän; de åtnjöt stor prestige men kunde närsomhelst avsättas: ”Konungen må dem entlediga, när Han pröfwar Rikets tjenst det fordra.”23
Tredje pelaren: organisation. Också med start i det tidiga adertonhundratalet började samhället utanför staten ta gestalt i form av frivilliga associationer, senare kända som folkrörelser. De verkade underifrån eller vid sidan om. De valde – och avsatte – sina egna företrädare. Dessa kallades, åtminstone internt, förtroendemän. Personer som utsågs till politiska uppdrag var förtroendevalda, befullmäktigade. Givetvis fanns det bossar som manipulerade opinioner och monopoliserade makten till egen fördel, men de kom inte utifrån och de hade en gång fått sina medlemmars förtroende. De måste aktivt vädja till dessa; ibland kunde de förlora deras förtroende. Det gick inte att hänvisa till någon högre auktoritet. De behövde uppvisa resultat.
Framgång i detta system – och det är min fjärde pelare – vilade i hög grad på förhandlingar. Alla parter hade sina motparter. Så gott som alla medborgare – arbetsgivare och anställda, producenter och konsumenter – tillhör grupper, föreningar, partier med motstridiga intressen; och om det inte finns en uppenbar motpart, kan statsmakten träda in som en. Målet är att nå överenskommelser, kompromisser. Ingen kanske blir helt nöjd med utgången; alla måste hålla sig till den. Det skulle inte ha blivit någon överenskommelse alls, om det fanns anledning att misstänka att den inte skulle respekteras. Lita på motståndaren, som man kan ha många goda skäl att förakta eller förlöjliga, är en grundbult i den här modellen. Vad som inte kan tolereras är att motståndaren uppträder respektlöst, att han luras. Stat, storföretag, kommuner, intresseorganisationer ingår i en skön förening. Denna kan närmast betraktas som en av de flesta gillad överbyggnad.24
Vanan att sitta ner tillsammans, diskutera, argumentera, gräla, förhandla, fatta beslut, kan möjligen – om perspektivet vidgas – ses som ett paneuropeiskt mönster eller kulturarv. Max Weber, denne store samhällstänkare, fann i sina komparativa studier en djupgående skillnad mellan asiatiska och europeiska städer eller kommuner. Här talar vi om idealtyper, renodlingar. Den asiatiska staden var i grund och botten en militär skapelse, tänkt och byggd för krigföring. Europeiska städer var samlingspunkter för människor som hade kommit samman för att undkomma slaveri och livegenskap eller ägna sig åt icke-agrara ekonomiska aktiviteter – eller både och. De uppstod genom samtycke, inte tvång. Under antiken stod politiken i centrum för allmänintresset; i den medeltida staden var affärsverksamheter det som förenade invånarna. Den enande faktorn var det gemensamma bordet. Där hade alla respekterade medlemmar i lokalsamhället sin plats. De kunde tillhöra ett skrå eller en religiös orden, en börs, ett handelskompani, ett värdshus. Weber talar om en Tischgemeinschaft, en bordsgemenskap, där man kunde äta och dricka och förrätta andakt. Vid bordet kunde man – eller snarare männen – lära känna varandra, lita på varandra. De skvallrade och utbytte hemligheter, de knöt vänskapsband. Männen runt bordet var tvungna att uppträda anständigt och respektfullt, till en viss gräns i alla fall: i annat fall hotade gemenskapen som sådan att upplösas och yttre krafter att lägga sig i deras göranden och låtanden. Måltiden blev en pakt, ett slags sigill. De som inte bjöds in – exempelvis judar och muslimer, på grund av deras speciella matseder – fick umgås och sköta sina affärer på egen hand, ibland till stor skada för sammanhållningen i samhället som helhet.25
Komma samman, dela bröd och åsikter, vin och svårigheter, utan risk för att bli slagen men med utsikt att få nya insikter och öka sitt välbefinnande – vad är det om inte tolerans? Diskutera utan risk för att bli lurad, eftersom var och en som sitter runt bordet förväntas spela ut inte den första replik han kommer att tänka på, inte slå under bältet, utan leverera sitt allra bästa argument, och detta inte för att överrösta alla andra, inte för att bli hyllad, utan därför att det ligger i samklang med allas intresse – vad är det om inte ett sant uttryck för tillit?
1 Verena Dorn, Reise nach Galizien. Grenzenlandschaften des alten Europa. Frankfurt/M: Fischer, s. 93 ff.
2 Isaak Babel, Tagebuch 1920. Översatt från ryska, redigerad och med en kommentar av Peter Urban. Berlin: Friedenauer Presse 1990, s. 77.
3 Joseph Roth, Berliner Saisonbericht. Reportagen und journalistische Arbeiten 1920–1939. Under redaktion och med ett förord av Klaus Westermann. Köln: Kiepenhauer & Witsch 1998, s. 23 ff. – Roth skrev för Neue Berliner Zeitung – 12-Uhr-Blatt.
4 Se Martin Pollack, Kaiser von Amerika. Die grosse Flucht aus Galizien. Wien: Paul Zsolnay 2010; även hans Galizien. Eine Reise durch die verschwundene Welt Ostgaliziens und der Bukowina. Frankfurt/M & Leipzig: Insel Verlag 2001.
5 Snarlika miljöer och mentaliteter förekommer för övrigt i Babels Berättelser från Odessa.
6 Larry Wolff, The Idea of Galicia. History and Fantasy in Habsburg Political Culture. Palo Alto: Stanford University Press 2010, s. 27 ff.
7 För en översikt av Weber och lantarbetarfrågan, se Michael Sukale, Max Weber. Leidenschaft und Disziplin. Tübingen: Mohr Siebeck 2002, kapitel 3.
8 Alistair McGrath, Historical Theology. An Introduction to the History of Christian Thought. Oxford: Blackwell 1998, s. 214 f.
9 Jonas Nordin, ”Forsskål lade grunden för det fria ordet”. Svenska Dagbladet 11/7 2013.
10 ”Memorial om tryckfriheten”, i Anders Chydenius, Samlade skrifter I, 1751–1765. Red.: Maren Jonasson och Pertti Hyttinen. Helsingfors & Stockholm: Svenska litteratursällskapet i Finland/Bokförlaget Atlantis 2012, s. 366.
11 Ibid., s. 369 f.
12 Se Juha Manninen, ”Anders Chydenius and the Origins of the World’s First Freedom of Information Act”, i Juha Mustonen (red.), The World’s First Freedom of Information Act. Anders Chydenius’ Legacy Today. Kokkola: Anders Chydenius Foundation 2006.
13 Robert Wokler, ”Der besondere Charakter der ländlichen Aufklärung des Nordens”, i Bernd Henningsen (red.), Das Projekt Norden. Essays zur Konstruktion einer europäischen Region. Berlin: Berlin Verlag 2002, s. 65.
14 Anders Burius, Ömhet om friheten. Studier i frihetstidens censurpolitik. Uppsala: Institutionen för idé- och lärdomshistoria 1984, s. 245.
15 Anders Lanaerus, Försök om europeiska och i synnerhet svenska folkets seder och beskaffenhet. Stockholm 1788. Cit. i SAOB, kolumn T1895. – Se även Janne Charlesen, Karlshamnsprästen Anders Lanaerus. Diktare och siluettkonstnär. Karlshamns museums skriftserie 3; särtryck ur Carlshamniana 1993.
16 Thomas Bredsdorff och Lasse Horne Kjældsgaard, Tolerance – eller hvordan man læærer at leve med dem, man hader. Köpenhamn: Gyldendal 2008. – Mina Grundtvig-citat kommer från denna bok.
17 Ronny Ambjörnsson, ”Därför trivs religionen bäst i sekulära samhällen”. Dagens Nyheter 22/4 2013.
18 Bo Rothstein, The Quality of Government. Corruption, Social Trust, and Inequality in International Perspective. Chicago: University of Chicago Press 2011, passim.
19 Se exempelvis János Kornai, Bo Rothstein och Susan Rose-Ackerman (red.), Creating Social Trust in Post-Socialist Transition. New York: Palgrave Macmillan 2004.
20 Piotr Sztompka, ”Mistrusting Civility. Predicament of a Post-Communist Society”, i Jeffrey C. Alexander (red.), Real Civil Societies. Dilemmas of Institutionalization. London: SAGE 1998, s. 193 f.
21 Fyra svenska fallstudier redovisade i Erik Wångemar, Tillit och korruption. Korruption, maktmissbruk och bristande tillit i svensk lokalpolitik 1963–2011. Stockholm: Santérus 2013.
22 Rolf Torstendahl, Bureaucratisation in Northwestern Europe, 1880–1985. Domination and Governance. London & New York: Routledge 1991, s. 225 f.
23 Sveriges konstitutionella urkunder. Stockholm: SNS Förlag 1999, s. 228 ff.
24 Jfr här Henrik Stenius, ”The Good Life is a Life of Conformity. The Impact of the Lutheran Tradition on Nordic Political Culture”, i Øysten Sørensen och Bo Stråth (red.), The Cultural Construction of Norden. Oslo: Scandinavian University Press 1997, s. 171.
25 Max Weber, Economy and Society. An Outline of Interpretive Sociology. Redaktörer: Guenther Roth och Claus Wittich. New York: Bedminster Press 1968, s. 1242, s. 1343 ff. – Jag blev uppmärksam på detta ställe hos Weber under ett bordssamtal med framlidne Hans L. Zetterberg.