Av: Helena Looft
Nöjesfält vid Gävleutställningen 1946 med anledning av Gävle stads 500-årsjubileum. Foto: Carl Larssons ateljéer.
En grå eftermiddag i januari åt jag lunch med några vänner – vi läste litteraturvetenskap tillsammans för sju–åtta år sedan och ses fortfarande då och då på Sumlen, lunchrestaurangen på Kungliga biblioteket, och pratar om livet, böckerna och de gamla goda tiderna på Stockholms universitet. Vi påminner varandra om bottennapp, som när professor Lysell läste innantill från Wikipedia på sina föreläsningar, och ljuspunkter, som när akademiledamot Olsson på sitt försynta sätt guidade oss genom Goethes Faust och Shakespeares En midsommarnattsdröm. Vi brukar sitta kvar i ett par timmar och den här gången sa en av vännerna att han hade avgivit ett nyårslöfte: Att inte skriva någon bok. När jag frågade varför sa han att han hade två mer eller mindre färdiga romanmanus hemma, men att han hade insett att de inte höll. Han hade inte ens skickat dem till något förlag, han hade bara givit upp i lugn och ro och konstaterade:
– Att skriva böcker är inte min grej.
Jag har inte läst någon av hans skönlitterära texter, men jag blev förvånad, och på något vis upprymd, dels över hans självinsikt, dels för att jag precis hade avgett ett liknande löfte när jag var på nyårskalas.
– Jag ska sluta skriva böcker, sa jag då, under en middag i väntan på tolvslaget.
Jag satt bredvid en konstnär, och även hon hade tänkt på samma sak: Att sluta med konsten. Hon sa att hon hade tappat lusten, och att hon var trött på att bli bedömd. Så jag tänkte på henne också, när vi satt där på Sumlen. Vi var åtminstone tre som inte ville längre: En konstnär, en författare, en litteraturvetare.
Det betyder någonting, tänkte jag. Vad vet jag inte. Kanske är vi en del av ett större sammanhang.
Jag har givit ut åtta böcker, jag skriver på den nionde sedan ett par år tillbaka. Jag har börjat tänka på den som min sista bok. Jag vet inte vad det beror på, men motivationen, glädjen, gnistan har försvunnit; jag hittar ingen anledning till att fortsätta med det jag gör. Och det är inget utslag av gammal vanlig, hederlig skrivkramp, sådant som drabbar alla författare, utom möjligen Jan Guillou. Nej, det här handlar inte om det. Det är något annat, en större motvilja eller olust, inför rollen som författare, litteraturen i stort. Någonting har gått förlorat. En drivkraft jag hade när jag började skriva, en envis vilja, en tro på konsten som var i det närmaste religiös. Jag brukar se tillbaka på mina första försök att bli publicerad, i slutet av 1980-talet, när jag blev refuserad hela tiden, fick tillbaka manus efter manus från olika förlag. Varje gång blev jag lika förtvivlad, men jag hämtade mig snabbt, slet vidare och gav inte upp. Och jag vet att jag tänkte, när jag fick ett av de där otaliga refuseringsbreven, att “jag skiter i det, det spelar ingen roll; det här är så viktigt för mig att jag kommer att fortsätta skriva hela livet, oavsett om ingen någonsin kommer att publicera det jag gjort”.
Det där är en story jag brukar berätta när jag pratar om mina böcker, ett slags urmyt om mitt författarskap som jag har levt på. Tills nu. Nu undrar jag hur länge skrivandet egentligen var så där viktigt? När slutade det vara huvudsaken, att jag ville säga någonting? Kanske tappade jag det redan någonstans där i början, för länge sedan, när min första bok kom ut?
“En märklig aspekt av den moderna litteraturen är att varje bok tycks implicera sin efterföljare”, skriver Anders Johansson, litteraturvetare och kritiker, i essän Att inte bli författare. “I utgivningen av en bok ligger alltid ett löfte om ännu en; varje bok är ett förebådande av nästa.” Han förklarar hur det första verket blir ett gesällprov som ger debutanten rätt att fortsätta, en möjlighet att kunna leva på sitt skrivande, och hur den som skriver görs till Författare, får en titel, en roll, en samhällelig funktion. “Vill man kan man naturligtvis betrakta detta som det kapitalistiska samhällets sätt att desarmera litteraturens skandalösa onödighet.”
När jag läste den där texten första gången, i tidskriften Res Publica för över tio år sedan, var det som om jag fick grepp om något jag bara hade anat. Jag kunde se hur jag hela tiden värjde mig mot att fastna, begränsas, rättas in i ledet, eftersom skrivandet egentligen borde få vara oregerligt, vilt och förutsättningslöst. För mig har drivkraften, skrivandet som livsuppgift, heller aldrig handlat om att jag ska tjäna pengar på mina böcker, och det tog tid innan jag kunde se mig själv som just författare. Titeln, rollen, var något jag fick på köpet, jag blev uppriktigt förvånad när jag såg att min första bok kom att kallas “debut”.
Jaha, tänkte jag, ska jag skriva flera böcker?
Det var ingenting jag hade planerat eller räknat med.
Anders Johanssons essä handlar om Arthur Rimbaud, om varför han slutade skriva. Han är ju känd för det, att ha givit upp litteraturen och vänt sig bort från den. Varför han gjorde det verkar ingen veta riktigt – det kan lika gärna ha varit uteblivna framgångar och brist på litterärt erkännande som en besvikelse över att poesin inte kunde förändra världen eller något slags storslaget farväl till litteraturen som sådan. Men det var under romantiken, menar Anders Johansson, som något både föddes och gick förlorat: Skrivandet befriades från de klassiska konventionerna, det romantiska projektet erövrar en ny subjektiv frihet, men samtidigt fjättras samma skrivande av en ny ordning, en funktion: “En okänd, inre kontinent öppnar sig i texten, samtidigt som dessa jungfruliga marker hägnas in inom det moderna Författarskapets gränser.” Johansson tänker sig att Rimbaud kan ha varit den första att “dra de radikala konsekvenserna av det dilemmat: sluta skriva, börja leva”.
Och jag och mina vänner äter en god liten kaka till efterrätt där på Sumlen, och så hämtar vi kaffe, och så pratar vi om Svenska Akademien. Om de senaste turerna där, och det slår mig att krisen i Akademien, som började hösten 2017, sammanföll med att min senaste bok kom ut. Det har fått någon sorts betydelse för mig, rent personligt, och det kanske låter överdrivet, men jag hade skyhöga tankar om det där ärevördiga sällskapet i Gamla stan. Jag trodde på deras suveränitet, deras oberoende, deras likgiltighet inför trender, och jag tyckte om att ha den illusionen i mitt liv.
Det finns i alla fall en högre makt, brukade jag tänka, en samling visa gudar och gudinnor som fördelar pengar till dem som behöver, som värnar om det svenska språket och beskyddar alla författare, inklusive mig.
Och sedan rullades hela härvan upp, med alla turer kring Kulturprofilen och Forum, med avhopp och påhopp och manipulativa utspel, följt av en lista på stipendier som så uppenbart var utdelade någonstans långt bortom snille och smak.
Att jag lät mig luras, tänkte jag, och det är en underdrift att säga att jag blev omåttligt besviken.
Men jag får väl skylla mig själv, att jag var så godtrogen och naiv.
Och jag tänker på Rimbaud och hans farväl till litteraturen, och på andra författare som jag har ett varmt förhållande till. Som Emily Dickinson, som skrev nästan 2 000 dikter, bara sju publicerades medan hon levde, de flesta via hennes vänner, i smyg, anonymt. Hon skickade in fyra själv, till The Atlantic Monthly, blev refuserad och gjorde aldrig om det igen. Eller Samuel Beckett, som ofta uttryckte leda inför det han gjorde och yttrade de berömda orden “every word is like an unnecessary stain on silence and nothingness”. Han var väl ovanlig redan då, men ännu mer i dag, när alla vill skriva böcker – var tredje svensk drömmer om att bli författare. Ibland föreställer jag mig att de bästa författarna aldrig någonsin blir lästa, för att de sitter hemma för sig själva och skriver, som Dickinson, men ingen bryr sig, inte ens efter att de har dött. Någon släkting tar motvilligt på sig uppgiften att städa, bläddrar bland alla papper, lite ointresserat och förstrött: “Vad konstigt det här var? Jaja. Men mormor var ju inte riktigt som andra.” Sedan hamnar allt det skrivna i soporna, utan att bli läst. Det glider in i evigheten, bland andra förlorade texter, i något slags intertextualitetens svarta hål.
“Jag säger dig, man kommer att minnas oss i framtiden” – så skrev Sapfo i ett av de bevarade fragmenten, men vi vet inte längre vilka hon talade för. Vi vet inte ens vem Sapfo var. Hon var en kändis på sin tid, men i dag lär vi känna henne genom det hon skrivit. Vi minns poesin, i dag, i det som blivit framtiden; personen Sapfo har glidit oss hur händerna, förvandlats till en myt. Vasilis Papageorgiou och Magnus William-Olsson, som har tolkat Sapfo till svenska, i FIB:s Lyrikklubbs årsbok 1999, talar om hur hennes fragment “slungar betraktaren ur en vardaglig närvaro in i en annan, mättad av gåtfullt lysande liv, omgiven av det stora täta mörker som vi kallar glömska.”
Bilden av Sapfo är alltså tätt sammanflätad med hennes diktning. Den som försöker förstå vem hon var får gå till hennes poesi. Sådant brukar inte vara tillåtet i tolkning och kritik av moderna texter; enligt konstens alla regler ska man inte blanda ihop författare och verk. Men det verkar som om de reglerna upplöses ju längre tillbaka i tiden författaren och verket ligger. Historien gör dikt och liv till ett. Det tycker jag är fint. Jag blandar gärna ihop mig själv med mina böcker. För att jag inte kan något annat, eller för att konstens alla regler gör mig till rebell. Inte heller har jag velat berätta på det traditionella viset. Min första bok börjar med orden: “Ingenting har hänt.” Det är en beskrivning av huvudpersonens isolering, ett tillstånd där någon har dragit sig tillbaka från världen, men det är samtidigt en beskrivning av allt jag kom att göra sedan. Kanske tänkte jag inte på det då, men nu ser jag det som en kommentar till mitt skrivande, till alla mina efterföljande böcker, till hur man som författare skapar en story, en handling med början, mitt och slut. Eller, som i mitt fall, hur man inte skapar en story. Redan från början har jag värjt mig mot traditionellt berättande. Så många gånger har jag fått höra att jag borde fokusera mer på dramaturgi och spänning, att jag, som är bra på att skriva, borde använda mina talanger till att få ihop en storydriven roman. En sådan som folk vill läsa. En sådan som har potential att sälja. Nå ut till dem som vill veta “vad det handlar om”, som inte bryr sig så mycket om “hur det är gjort”.
Och jag vet aldrig vad jag ska säga till dem, de där som vill att jag ska skriva en spännande historia. Jag brukar mumla någonting om att jag inte vill sälja min själ. I julas, strax före mötet med mina litteraturvetarkompisar på Sumlen, såg jag ett avsnitt av Hitlåtens historia, om Chris Isaak och hans “Wicked Game”. Låten blev en hit tack vare en rad tillfälligheter: Regissören David Lynch valde ut den till Wild at Heart, en radiopratare i Atlanta, Lee Chestnut, tog sig an den och fotomodellen Helena Christensen bidrog till att göra videon vacker, vemodig och drömsk.
“People have a fantasy that when they have the hit, then everything will change”, säger Chris Isaak själv. Han menar att de som aldrig har haft en hit föreställer sig att de kommer att få dejta vem de vill, att de kommer att ha en stor bil och ett nytt hus, att allt blir annorlunda. Själv levde han aldrig som någon stjärna, han bor kvar i San Francisco, surfar och promenerar på en öde strand med sin hund. “But I think”, fortsätter han, “if everything’s different because you have a hit, then maybe you’ve got the wrong life.”
Och jag tog en promenad hem till Söder från KB den där vinterdagen, genom city, över Vasabron, och de grå molnen på himlen gled isär för en stund. Himlen lyste i orange och guld och solen gick ner bakom Riddarholmen, över Norstedts tinnar och torn. Jag kände mig på något vis lättad. Att lämna litteraturen är som att lämna ett förhållande som inte riktigt vill fungera. En sorg, men samtidigt en befrielse.
“Efter romantiken är all litteratur en kompromiss, ett resultat av en förhandling med diverse yttre omständigheter”, enligt Anders Johansson. Som författare måste man förhandla med publikens förmåga, förlagens ekonomi och statens behov. Är man inte intresserad av den sortens kompromisser, då kan man lika gärna bli något annat. Och det kanske var så att Rimbauds övergivande av litteraturen fick ett slags retroaktiv verkan på det han skrev. “Är det inte, paradoxalt nog, först i det ögonblick litteraturen tar sig friheten att tystna, att upphöra, som den blir ett verkligt fritt, oavhängigt uttryck?”
Det är en lockande tanke, att låta tystnaden och intet förbli obefläckade. Rimbaud klarade det, Beckett klarade det inte, Dickinson fortsatte skriva, fast bara för sig själv. Tänk om jag inte kommer att kunna hålla det där nyårslöftet? Jag har ju ändå varit författare i nästan 30 år. Kanske blir det för mig som för hemulen i Tove Janssons novell Hemulen som älskade tystnad, han som inte är som sina glada, bullriga släktingar, men jobbar på deras nöjesfält och drömmer om att få vara för sig själv. När nöjesfältet äntligen har regnat bort och hemulen slipper knipsa biljetter och får bo helt ensam i en vildvuxen och fridfull park, då kommer alla barnen dragande med resterna, det som de har räddat och samlat ihop: “En förlorad men brokig värld av trä, siden, ståltråd, papper och rostigt järn. Den stirrade sorgset och förväntansfullt på hemulen och han stirrade tillbaka i panik.” Han försöker fly tillbaka in i stillheten och lugnet, men han grips av oro och rastlöshet och kan inte bortse från ungarna som sitter och väntar och hoppas utanför. Till slut ger han upp.
“Nej, nu, sa hemulen. Jag vill inte. Jag har just lärt mig att säga nej. Jag är pensionerad. Jag gör vad jag har lust till. Ingenting annat.
Han sa det flera gånger, varje gång mera hotfullt. Sen reste han sig, gick tvärs genom parken, låste upp grinden och började dra in hela den välsignade bråten.”