Av: Anna Qvist
För tjugo år sedan var jag en flitig läsare av Anaïs Nins dagböcker. Det var genom dem jag kom i kontakt med Djuna Barnes. Hon dök upp på sidorna med jämna mellanrum, när Nin skrev brev till författarinnan, eller på andra sätt förgäves försökte få till en relation. Eftersom Anaïs Nin skrev från unga år fram till sin död under senare delen av sjuttiotalet hann Djuna Barnes förekomma en hel del. Anaïs Nin var en envis person. Jag var det inte. Jag minns att jag gjorde ett försök med Nattens skogar och gav upp efter ett par sidor. Tydligen hade jag önskat mig något annat eller något mer. Sedan ägnade jag inte Djuna Barnes en tanke, inte förrän jag blev medlem i en läsarcirkel, (av den informella och flexibla sorten kan tilläggas – vi dröjde oss kvar vid Djuna Barnes mer än ett år). Under den perioden fick jag gott om tid att reflektera över mitt första möte, det som inte blev av. Jag hann också tala med andra läsare och fick intrycket att min egen upplevelse inte varit helt otypisk. Många hade förväntat sig en annan läsupplevelse. För min del tror jag att förklaringen till dessa förväntningar finns i det tids- och idémässiga sammanhang som hon verkade i. Och att hon på många vis gick på tvärs mot dess ideal och förhållningssätt, bidrog säkert till att hon blev, för att citera henne, ”världens mest kända okända författare.”
Djuna Barnes och tidsandan
Djuna Barnes och Anaïs Nin brukar nämnas i samband med den så kallade andra generationens exilamerikaner. De slog sig ner i Europa, företrädesvis i Paris, under förra sekelskiftet och verkade där fram till 30-talets finanskris och krigshot. Många hade varit verksamma i Greenvich Village, och där funnit samhällsklimatet otillfredsställande och korsat Atlanten med hoppet att i den gamla världen finna den anda av frihet man tyckte sig sakna på hemmaplan. En inte så liten del av dem var ekonomiskt oberoende, och kom med miljonarv i ryggen. Det gav förstås i sig en stor frihet, inte minst med tanke på att utlänningar med någorlunda status brukar, nu som då, bemötas med överseende. Men oavsett vad torde de inte märkt av tecken på motsatsen. Få lärde sig franska. Man var fullt upptagen med att skapa en egen värld av salonger, bokhandlar och umgänge. Konstsynen formulerades följaktligen i enlighet därmed: Konsten och livet är ett. Det viktigaste konstverket är dock alltid livet.
Gemensamt för både Nin och Barnes är ett slags utanförskap visavi detta sammanhang. Visserligen var Anaïs Nin rikt gift med en amerikan, men var född i Frankrike och hade kommit att befinna sig i Paris genom makens arbete inom finansvärlden. Djuna Barnes må ha haft förhoppningar och ideal som låg bakom bytet av verksamhetsort, men kom dit främst för att arbeta som reporter. Hon hade sedan unga år varit självförsörjande, och kom från en bakgrund som till stor del kan beskrivas som motsatsen till gynnad. Anaïs däremot, levde lyxhustruliv, skrev dagböcker, läste och hungrade efter bekräftelse på sin identitet som författare. De amerikanska kvinnorna på vänstra stranden som förenade frihet, konst och modernism med en lesbisk livsstil verkade mycket lockande på Nin. De var många, men bland de mest tongivande kan nämnas Natalie Barney och Gertrude Stein med sina salonger och Sylvia Beach med sin bokhandel. Men ingen utövade en så stor lockelse på Nin som Djuna Barnes. 1937 får hon ett andlöst exalterat brev från en läsare av Nattens skogar: ”Det vackraste jag läst om kvinnan… Det var outhärdligt. Det var oförglömligt… Jag är mycket rädd för att skriva till Er. Ni ska få reda på varför. Jag skulle vilja tala om för Er vad Er bok har rört vid, belyst, uppväckt.” Djuna Barnes svarar inte.
Anaïs Nin var långt ifrån ensam om sin Barnesfascination. Hon har porträtterats av till exempel Colette och Bataille, och beskrevs som cynisk, amoralisk och oåtkomlig. Men framför allt kommenterade samtiden hennes intill snobbighet gränsande eleganta yttre, som var dess mer anmärkningsvärd med tanke på att hon levde under mycket knappa omständigheter. Hon var under hela sin levnad beroende av understöd från personer som Peggy Guggenheim och Natalie Barney, och deras tillskjutna medel var aldrig tillräckligt generösa enligt Djuna själv. Natalie Barney hade även en annan roll än mecenatens, i Djuna Barnes liv, så väl som i ett otal andras. Som rik arvtagerska kunde hon ägna sig på heltid åt att förverkliga sin version av livet som konstverk, med sig själv i centrum som ett slags Sapphogestalt, där sapphiska danstillställningar i det fria var ett av inslagen (grannarna klagade över nakna kvinnor i trädgården intill, och Natalie fick flytta till en ny elegant villa). Förförelsen och programmatisk polygami var andra viktiga beståndsdelar. Erövringarna delade hon in i förbindelser, halvförbindelser och äventyr. Djuna Barnes verkar ha klassats som det senare. Förhållandet blev kort. Men som vän var hon välkommen till Natalies salong, the Dazzling Fridays. Där passerade namn som Gertrude Stein, André Gide, Janet Flanner, Dolly Wilde, Peggy Guggenheim, Radclyffe Hall, Rainer Maria Rilke, T.S Eliot, Ezra Pound, Rabindranath Tagore, Jean Cocteau. Och så Djuna Barnes, men bara en gång. Jordgubbsbakelser och te var allt som serverades och nykterhet var ett krav. Djuna Barnes, som större delen av sitt liv hade alkoholproblem blev således inte långlivad i kretsen. Djuna Barnes kunde senare använda sin plats utanför densamma till att göra en studie av den istället. Hon porträtterade Barney i Damernas Almanacka som utkom 1925. Barney blev förtjust och boken en kassasuccé. Barnes enda. Många har för sig att den är ömsint erotisk bara för att det handlar om lesbiska personer (med en självklar lesbisk identitet), men i Almanackan tecknas framför allt en rå och roligt elak bild av det egenmäktiga själsvåldet personifierat av den pikareskartade, med religiös nit och tåga kvinnoslukande lady Musset, som alltid dolde sig i en oskuldsfull blick, evigt vägrande att se sig själv och sitt beteende som problematiskt. Följdriktigt nog blir hon helgonförklarad för sin gärning och hennes kroppsdelar sprids runt som reliker i bästa Teresa av Avilastil.
Djuna Barnes och de nya tiderna
Under fyrtiotalet går flytten tillbaka till Greenvich Village för exilamerikanerna och där fortsätter de med sina förehavanden. New York utnämns till det nya Paris, kvinnorna på vänstra stranden sår fröet till Women´s lib, och beatgenerationen tar form. Barnes skaffar en liten lägenhet på Patchin Place. Och där dyker Anaïs Nin upp igen. Hon har inte gett upp med sina brev och förföljer ofta Djuna gata upp och gata ner i the Village. När det inte ger önskat resultat får Djuna namnge en av figurerna i romanen Hjärtat har fyra kammare från 1950. Något som förargade Barnes som trots sin oåtkomlighet var mycket medveten om Nin. Här under sin andra skaparperiod ägnar sig Barnes åt lyrik och dramatik. Men också åt att polemisera mot och nedvärdera många av de män som beundrat hennes konst. Eliot och Pound bestämmer sig för att Djuna Barnes nog inte var så bra när allt kommer i kring. Barnes anser att O´Neill skriver ospelbar dramatik. Djuna Barnes fortsätter att vara vid sidan av och förhålla sig avvisande till världen. I sitt förhållande till berömmelsen och evigheten tar hon definitivt en annan väg än sina generationsfränder. Den moderna efterkrigstidens värld kom att utgöra en enorm bas för berömmelse i nöjenas, masskonsumtionens och -rörelsernas tecken. Inte minst för exilamerikanerna skapades möjligheter för nya konstnärliga strategier.
Att bli en ikon eller förbli sin egen
Under 1960-talet söker women’s lib sina galjonsfigurer. Kvinnorna på vänstra stranden ses som pionjärer och upphöjs till prästinnor. Och märkligt nog banar rörelsen vägen också för Anaïs Nin, som inte alls hade haft med dåtidens kotterier att skaffa. Men hennes konstnärliga grundvalar passar in, det vill säga gestaltandet av en kvinnlig verklighet och kvinnligt skapande på egna villkor. Framförallt passar hennes självständighet in. Nin har marknadsfört sig som en ensam skrivande kvinna på en flodbåt. Att maken bekostade den och allt annat, inklusive indirekt älskarna (där Henry Miller är den mest celebre), är fakta hon utelämnat.
Rörelsens ögon faller givetvis även på Barnes, men hon går aldrig upp i den och låter sig heller inte utnyttjas som galjonsfigur i utbyte mot större ryktbarhet. Medan Barnes fortsätter att vara icke tillgänglig turnerar Nin kontinenten runt och föreläser på universiteten. Resten av tiden ägnar hon åt att besvara brev för hand och på utvalt brevpapper. Beundrarbreven kommer i stora säckar dagligen till hennes hem. Det blir inte mycket tid över till att skriva dagböcker. Djuna Barnes ger däremot sällan intervjuer och verkar haft gott om tid för eftertanke. Hon täcker över alla speglar i hemmet och bestämmer sig på äldre dagar för att sluta dricka.
Man kan tydligt se att exilamerikanernas livsstil baserad på klara, estetiska och kulturella ställningstaganden varit mytskapande. De kom att fylla ett djupare behov i den nya värld som uppstod efter kriget. I en tillvaro baserad på konsumtion och produktion blir man lätt ett konturlöst massöde utan identitet och därmed riktning. Vårt behov av ikoner skapades då, och har sedan dess bara blivit större. (I dagspressens kulturdelar är ordet ikon irriterande frekvent.) Ikonerna riktar upp och tydliggör de liv vi aldrig hinner komma i kontakt med på djupet, hindrade av självförbättringsprojekt och skymda av så kallade livspussel. Exilamerikanerna försåg oss även med en flora av myter. Hemingway blev sin egen myt, och genom populärkulturen vet alla var Harry’s bar ligger, liksom vad hans version av manlighet går ut på. Anaïs Nin blev ett begrepp för dålig erotika och nymfomani. Djuna Barnes underordnade sig aldrig några andra intressen än de rent konstnärliga och undgick därför att få sitt konstnärskap annekterat.
Djuna Barnes stil. Vad läsaren vill ha och kan få
Med tanke på den dominerande roll hennes generationskamrater intagit riskerar en hugad Barnesläsare att gå in med felställda förväntningar. När dessa sviks kan man alltid skylla på den besvärliga stilen. Jag gjorde det. Jag försökte även resonera mig fram till hur rätt min åsikt var: Det finns två grundmetoder i skapandet. Antingen låter man innehållet ge formen, och skapar inifrån och ut, eller också intresserar man sig för formen och låter innehållet underordnas denna. Definitivt hörde Djuna Barnes till den senare kategorin ansåg jag, och då att renodlade formalister var konstnärer med en ovanligt patetisk och spänd relation till den egna bakgrunden. Djuna Barnes med sin omtalat traumatiska barndom hörde säkerligen till den kategorin. Det jag sedan läste som berörde författarens stil förstärkte mina förutfattade meningar. Ofta togs hennes medvetenhet om och beroende av former upp, liksom det ofta framhölls att Djuna Barnes stil kan klassas som en genomförd grotesk.
Så kan det tyckas. Men under mitt andra möte, (under den långdragna litteraturcirkeln) fann jag att Djuna Barnes stil inte var ett medvetet val utifrån konstnärliga preferenser, utan en följd av hennes konstnärliga arbetssätt. Djuna Barnes främsta metod var iakttagandets, men inte det enbart registrerande utan snarare studerandet som hos en målare eller tecknare i arbete. Man får inte glömma att Djuna Barnes enda formella utbildning var på en konstskola. Att hon kom att ägna sig åt skrivande måste mer haft ekonomiska bevekelsegrunder än konstnärliga. Hon skrev, men tecknade egentligen. Att överutnyttja det visuella sinnet, som man ju faktiskt gör i det bildkonstnärliga arbetet är tungt, så till vida att den yttre världen växer på bekostnad av den inre, vilken är själva skapandets källa. Någonstans i studerandet, iakttagandet måste blicken vända in. Konsten består i att veta när i skeendet så ska ske. Och hur. Processen är som sagt mödosam. För den vars inre värld i barndomen invaderats på ett så brutalt sätt att det kan betraktas som irreparabelt är det särskilt mödosamt, ibland rentav plågsamt. Djuna Barnes litterära verk vittnar om mod och beslutsamhet.
Man behöver inte vara modig för att läsa Djuna Barnes. Inte heller skarpsynt. Men man måste vara beslutsam i sin föresats att vara uppmärksam, sakta ner tempot, och följa med konstnärens arbete under hela processen: Från valet av objekt (ämne) till betraktandet, det fördjupande varseblivandet, som sker i det inre. Och så åter till duken eller pappret, eller den yttre verkligheten. Annars ter sig bilden utan mening eller illa vald. När det beslutet väl är fattat är Djuna Barnes lätt att ta in. Man finner att metoden hon använder är ett osvikligt medel, både i att lotsa handlingen framåt och att producera bilder som aldrig är onödiga och ”stilmedvetna”.
Några i nattens skogar har kinder som trä läser jag. Så blir det för dem som tvingats eller tvingar sig själva att leva ett liv de inte är ämnade för. Ett uttryck för en längesedan förträngd vantrivsel och desperation. Jag läser vidare och tänker inte mer på det. Men utan att märka börjar jag se mina medmänniskor på ett nytt sätt. Sedan känner jag mitt eget ansikte.