Av: Tobias Barenthin Lindblad
EN INSTÄLLD KONSTERT
Skärtorsdagen 2011 skulle hiphopgruppen Labyrint spela på fritidsgården i Teleborgs centrum i Växjö. Bara några dagar innan spelningen, som varit bokad sedan länge, fick bandet veta att den ställts in. Närpolischef Ola Severinsson i Växjö hade kontaktat skol- och barnomsorgsförvaltningens chef Thomas Berglund.
”Jag sa att bandet är tydligt drogliberala i sina texter, att de sjunger positivt om cannabisrökning. Jag kan inte se ett enda argument som talar för att de ska spela på en fritidsgård”, berättade Severinsson senare för Smålandsposten.[1]
Händelsen fick uppmärksamhet. Sveriges Radio ägnade en timme åt frågan och Labyrint intervjuades på SVT:s Kulturnyheterna där gruppmedlemmen Aki uppgivet avslutade sin intervju med den retoriska frågan – Vilken tavla får man måla, liksom?[2]
Låt oss för ett ögonblick släppa upprördheten och ta ett steg tillbaka. Vad var det som hände?
Lika lite som att en tidning upplåter plats åt varje medborgare som vill göra sin röst hörd får varje musiker uppträda på en scen. Det är upp till kommunen, tjänstemannen, institutionen eller klubben att ta ställning till. Passar den här gruppen vår profil? Gillar vi deras budskap?
I det här fallet är det tjänstemännen på Växjö kommun som i egenskap av kulturexperter ska ta ställning till vilka musiker som får uppträda på en fritidsgård. Att en bokad spelning ställs in av arrangören är förstås lite ovanligt. ännu ovanligare är det att det sker genom påtryckningar av en extern part, i det här fallet polismyndigheten.
HIPHOP
Varje generation i industrisamhället har haft sitt uppror, sin provokation, sin stil. Inte minst fyrtiotalisterna som mot slutet av 1960-talet förändrade samhället med nya livsstilar och idéer. Nästa generation, sextiotalisterna, klippte håret kort, trädde säkerhetsnålar genom kinderna och lyssnade på punk.
Ebba Grön blev snabbt en av de mest populära punkgrupperna. Med infernalisk energi spelade de på hundratals ungdomsgårdar runt om i Sverige och framförde sina hits. Låtar som Häng gud!, We’re only in it for the drugs och inte minst Skjut en snut stod på repertoaren.
Hiphopen är gammal. Den föddes i New York på 1970-talet, spreds över västvärlden i mitten av 1980-talet. I Sverige blev hiphopen den första subkultur som på allvar integrerade ungdomar med olika bakgrund. Klass och etnicitet spelade plötsligt ingen roll.
Hiphopen är en ovanligt vital trettioåring som inte bara följer med sin tid utan rent av går i bräschen för den. Hiphopen torde, utan överdrift, vara Sveriges största ungdomskultur. Sök på din lokala ort på youtube, lägg till rap, graffiti eller hiphop så finner du ortens lokalpatrioter rappa eller måla graffiti. Det händer överallt! Det händer framför allt på gräsrotsnivå. Rapgrupperna turnerar på småklubbar och på fritidsgårdar, graffitimålarna håller till vid betongfundament längs järn- och motorvägar eller på ortens öppna vägg och ställer ut på ett kafé.
Kanske bidrar gräsrotsnivån till att ingen riktigt reagerar på att fler och fler rapgrupper får sina bokade spelningar inställda. Labyrint, Kartellen, Stockholmssyndromet, Carlito och Stor har alla råkat ut för det.[3] Orsaken är alltid densamma, grupperna framför ”fel” texter.
Det är ett fenomen som drabbar andra urbana musikstilar också. Uppsalapolisen har under alla år haft så många poliser som möjligt på plats för att drogtesta besökare på Uppsala reggaefestival. Hösten 2011 ställdes Technofesten Majestiq 12 in eftersom Norrköpingspolisen begärde 700 000 kronor för att bevaka tillställningen.[4]
Trots att subkulturer har funnits i många år har svenska myndigheter fortfarande ett lite spänt förhållande till vissa av dem.
SUBKULTUR
”Sociologin definierar subkultur som en underavdelning, en kultur som avviker från det dominerande kulturella mönstret”, säger Ove Sernhede, professor i sociologi vid Göteborgs universitet, när jag når honom på telefon.[5]
Forskningen kring subkulturer tog fart i Chicago på 1920- och 30-talen. Forskarna från den berömda Chicagoskolan inriktade sig främst på ung, manlig arbetarklass som umgicks på offentlig plats.
Nästa steg i subkulturforskningen togs i England under 1960- och 70-talen. Då var det forskarna vid Center of Contemporary Cultural Studies i Birmingham som identifierade subkultur som ett motstånd mot samhället, konsumtionen och föräldragenerationen. Subkulturerna var, enligt Birminghamforskarna, ett symboliskt uttryck för kritik eller motstånd mot det etablerade och ett uttryck för en egen identitet. Motståndet symboliserades med tecken. Kläder, musik och dans var laddade med mening. Birminghamskolan såg en klasskamp som flyttat in i en värld av fullt läsbara tecken. Ett språk om man så vill.
”Enligt Birminghamskolan ska en subkultur ha en egen klädstil, nån form av relation till musik, ofta någon egen dansstil och ett speciellt språkbruk, argot. Det är en fritidskultur, alltså inte kopplad till arbete. Den geografiska placeringen är också viktig, subkulturer är territoriella. Dessutom är de anti-auktoritära”, säger Sernhede.
Subkultur är ett arbetarklassfenomen. Medelklassungdomarna deltog i motkulturer, menade de engelska forskarna. Motkulturer var ofta mer artikulerade med ett eget idémässigt program.
Idag finns inte samma strikta definition. Till exempel är både punk och hiphop enligt Ove Sernhede en blandning av sub- och motkulturer. Forskarna klassar vår samtid som post-subkulturell eftersom subkulturer anses vara knutna till industrisamhället.
Dessutom är gränserna mellan subkulturer mer flytande. Hårdrocken till exempel har fallit sönder i dussintals underavdelningar. Många tidigare väldefinierade subkulturer blandas och det är inte ovanligt att samma person är del i flera subkulturella yttringar, något som var hart när omöjligt för trettio år sen. Dessutom har territorialiteten upphört att gälla. De flesta subkulturer är globala.
LÅNG HISTORIA AV MORALPANIK
Sverige har en lång, men inte alltid ärorik historia av moralpanik. Moralpanik drabbar ofta nya tekniker (serietidningar, dansbanor, videovåld, datorspel och internet). Den riktar sig ofta mot klart avgränsade fenomen eller grupper. Det är jazz som hotar de friska svenska kusterna, raggare som förstör ungdomen, techno som gör ungdomen till knarkare eller vad allmänheten för närvarande ängslas över. Moralpaniken rasar i den allmänna debatten – i tidningar, radio, teve och vid lunchborden – i en vecka, en månad, men sällan under särskilt lång tid. Ett tydligt exempel är videovåldsdebatten som startade med programmet Studio S som sändes i Svt den 2 december 1980. Programmet initierade en våldsam (!) debatt i media, nära två tjog ledarartiklar skrevs och den så kallade videogramsutredningen tillsattes på regeringsnivå och en ny lag infördes.[6]
Blodigt allvar i samtiden och löjeväckande i framtiden. Vi skakar på huvudet åt 1800-talsmänniskans rädsla för snabba tågresor och ler överseende åt 1980-talets rädsla för videon, för hur löjlig blir inte en teknik som är lämnad i historiens vägdamm? Samtidigt ägnar kvällstidningarna löpet, sidorna 6-11 samt mitten åt dagens teknikhot.
Ofta fokuserar moralpanik också på en utpekad grupp bestående av ungdomar eller andra normupplösande faktorer i samhället. Man kan säga att moralpanik drabbar subkulturella fenomen.
”Subkultur är ofta en ny generation ungdomar som uttrycker sig genom nya medier”, säger Ove Sernhede.
”Moralpanik har en lång historia. Varje nytt medium som lanseras kopplas ofta till nån slags moralpanik. Idag är det datorspel, instagram och tusen andra grejer. Det är en rädsla att förlora greppet om den unga generationen, att vi släpper lös skadliga krafter för dem själva och för samhället.”
VÅR UNIFORMA HISTORIA
”Sverige är en industrination där vi haft centraliserade system: skolor, arbetsplatser och så vidare”, säger Ove Sernhede. ”Mentalitet och ekonomi formar varandra. Vi skulle formas i en gjutform. Det har skapat kollektiva strukturer som vi infogas i.”
Att Sveriges historia med en stark centralmakt sedan Gustav Vasa påverkat samhället är inte Sernhede ensam om att hävda.
”Den svenska politiska kulturen kännetecknas historiskt av maktkoncentration och likriktning likväl som av ’urgammal’ demokratisk tradition. Den senare erbjöd brett deltagande men lämnade begränsat utrymme för individuella avvikelser. Konsensus och social konformitet snarare än individuella rättigheter och minoritetsrättigheter var de utmärkande dragen.”[7]
Sernhede menar att den svenska konsensusandan påverkar synsättet på marginaliserade och subkulturella grupper.
”Samförståndet och överenskommelse om vad som är normen och hur man ska vara tog ju även arbetarrörelsen till sig. I hela folkhemsbygget fanns en modell för hur man skulle, eller i alla fall hur man inte skulle vara: inte slarva, inte njuta och så vidare. Det håller på att brytas upp idag med skola och valfrihet. Samtidigt är nyliberalismen också auktoritär. När man släpper loss marknadskrafterna och inkomstskillnaderna ökar satsar samhället på ökad kontroll mot eventuella hot underifrån.”
GRAFFITI: KONST ELLER SKADEGÖRELSE?
Hiphopen är en kulturyttring som består av både musik, dans och konst. Konstdelen, graffiti, är en ovanligt tydlig snittyta av samhällsdiskursen. I Sverige omfamnades den först varmt av vuxenvärlden.[8] Graffititävlingar, obligatorisk utsmyckning på fritidsgårdar och en kommunal graffitiskola på Kungsholmen i Stockholm kännetecknar de första tio åren. Efter smekmånaden gick graffitin bistrare tider till mötes. I Stockholm bedrev SL och polisen en omfattande mediakampanj mot graffiti under 1990-talet. Dåvarande Kommunförbundet propagerade för skärpt lagstiftning och nolltolerans, något som många svenska kommuner hörsammade.[9]
Idag har både Stockholms- och Göteborgspolisen speciella ”klottergrupper” som inte bara utreder brott utan också fungerar som expertvittnen vid rättegångar. Stockholms kommun har en så kallad klotterpolicy som inte bara förbjuder olagligt målande utan också allt som ”…på något sätt kan väcka intresse för och leda till klotter, olaglig graffiti eller liknande skadegörelse”.[10]
Det intressanta är alltså att man inte bara förbjuder graffiti i form av skadegörelse (vilket förstås redan är förbjudet enligt brottsbalken), utan att policyn förbjuder en viss estetik. Det finns dussintals exempel på hur policyn använts för att förhindra utställningar, kurser och andra evenemang om de innehåller graffitiestetik. Graffiti är idag ett bannlyst uttryck inom alla kommunala verksamheter i Stockholms stad.
Det finns ytterligare en knepighet kring graffiti. Görs det med tillstånd är det ju helt lagligt, så det bryr jag mig inte om att gå in närmare på här. Men görs det utan tillstånd kan det juridiskt sett vara fråga om skadegörelse. När förra borgarrådet i Stockholm Mikael Söderlund ville förbjuda Stockholms stadsmuseums stadsvandringar som visade gatukonst retirerade han när han fick klart för sig att det handlade om ”fin” gatukonst, det vill säga föreställande verk som är lätta att förstå. ”Jag tycker inte det är något problem med kaninhus och fågelholkar”, sa Söderlund i Svenska Dagbladet.[11]
Alltså är det inte juridik som avgör vad många av oss tycker om skadegörelse, utan den personliga smaken. Något jag iakttar gång på gång när jag arrangerar föreläsningar och stadsvandringar om graffiti och gatukonst.
Den som vill studera svenska myndigheters syn på subkulturella praktiker närmare kan ta en titt i ett utbildningsmaterial som Trafikkontoret i Stockholm sammanställde 2008.
Filmen En identitet i färg åtföljs av powerpointpresentation av ett föredrag som heter TAG’A NER i Stockholms stad – Kunskapsprogram om en växande subkultur.[12] Presentationen beskriver tydligt farorna med subkulturer. ”Inom en subkultur är det andra normer och värderingar som är aktuella än i övriga samhället” är den allra första punkten i presentationen. På samma sida konstateras också att ”…framgång inom subkulturen ofta innebär att bryta mot lagen”. Man vill också hjälpa ”…ungdomar och deras föräldrar så att ungdomarna inte blir en del av aktuell subkultur”.
Trafikkontoret ger en entydig bild av graffitikulturen. Den är ett stort problem som måste bekämpas av alla goda krafter i samhället. Inte minst de som är ansvariga för ungdomars fritid:
”Skol- och fritidspersonal, socialsekreterare, föreningsaktiva mfl ska kontinuerligt utbildas och informeras för att bli medvetna om subkulturen runt klotter och dess riskfaktorer.”
TAG’A NER saknar författare och källförteckning. En tjänsteman jag talar med förklarar att myndigheter inte forskar, de beslutar. Därför redovisar de inte varifrån de fått sin kunskap. Däremot måste alla myndighetsbeslut, enligt kommunallagens 2 kap. 2 §, vila på saklig grund.[13]
NOLLTOLERANS
Ebba Gröns låtar blev klassiker, spelade otaliga gånger på fritidsgårdar runt om i Sverige. Trettio år senare stoppas rapgrupper från att uppträda med sina, liknande, budskap. 1989 satsade Stockholms stad på en graffitiskola men 2006 tvingas Kulturskolan att stänga sina graffitikurser.[14] Vad är det som har hänt?
Svaret på det hot underifrån, som Ove Sernhede talar om tidigare, är en praktik importerad från New York. När nolltoleransen togs i bruk i USA handlade det om att ta polisiära krafttag mot vardagsbrott för att på så sätt skapa ett tryggare samhälle. Man beivrade tutande bilar, urinering på offentlig plats, snatteri, plankning på tunnelbanan och rödkörning. När Stockholm som första svenska stad började praktisera nolltolerans mot bland annat graffiti under andra hälften av 1990-talet handlade det om något helt annat. I Stockholm används nolltolerans först och främst för att förbjuda lagliga uttryck på stadens mark. Utställningar med graffiti, muralmålningar med graffitimotiv, graffitikurser och debatter om graffiti blev omöjliga att arrangera.[15]
Ove Sernhede menar att nolltolerans i städerna uppstått i och med förändringar i stadsutvecklingen.
”För trettio år sen fanns en nationell politik kring städerna. Göteborg och Volvo till exempel skyddades av en nationell politik med egen ekonomisk politik och man kunde styra över värdet på den egna valutan. Idag är Sverige en del av en global marknad där det nationella handlingsutrymmet är begränsat: detta innebär att varje stad får klara sig själv. Det betyder att man måste dra till sig arbetskraft, kapital och turism. Innerstäderna måste vara attraktiva och allt som sticker ut ska bort. Det finns inte längre plats för sånt som fattiga, uteliggare eller graffiti. Alla som riskerar att rasera medelklassigheten i städerna pressas ut i marginalen av gentrifieringen.”
TA AVSTÅND
En annan effekt av den svenska konsensusandan i kombination med nolltoleransen illustreras tydligt i SVT:s program Uppdrag granskning i april 2013.[16] Programmet handlar om Firman, fotbollsklubben AIK:s våldsamma supporterkärna. I programmet intervjuar Janne Josefsson AIK fotbolls ordförande Johan Segui. I slutet av intervjun pressar Josefsson Segui:
”Varför säger du inte: jag tar avstånd från det här gänget? Vi vill inte ha med er. Vi sitter inte vid samma bord och för något kvartssamtal eller samtal eller dialog längre.”
Segui svarar:
”Du slår huvudet på spiken. Det är enkelt att säga det, men verkningsgraden är noll. Du får ingen som helst verkningsgrad genom att säga det. Om du vill förändra en människas beteende, det enda sättet du kan göra det på, det är att konsekvent samtala, att försöka att få personen att förstå att den gör fel.”
Att ta avstånd har på senare år blivit ett tydligt och enkelt sätt att visa var man inte hör hemma och ett sätt att fördöma osympatiska åsikter. Men jag tycker det finns något krypande obehagligt i Janne Josefssons iver att tvinga Segui att ta avstånd, det vill säga att sluta att föra en dialog. Plötsligt framstår Josefsson som antidemokraten, som vill skydda demokratin genom att avskaffa den.
Givetvis kan man i fallet graffiti och rap hävda att motståndet och försöken att tysta kulturen är bra, ”annars skulle det ju inte gå att protestera mot något”. Kanske är det sant. Kanske skulle vi uppskatta demokratin med både dess fram- och baksidor mycket mer om vi fick vara med om en liten diktatur först?
CEENSUR?
Enligt Nationalencyklopedin definieras censur som att ”förhindra spridning av sakuppgifter och synpunkter som enligt de styrande inte bör komma till allmän kännedom”. Det är alltså inte så mycket fråga om att förbjuda uttryck i sig, vem som helst kan ju sitta hemma och rita graffiti, utan att förhindra att det syns i den offentliga diskursen.
Konstvetaren Jacob Kimvall problematiserar censurbegreppet i en artikel i Stockholms Fria Tidning.[17] Kimvall menar att det närmar sig censur först när armlängds avstånds-principen överträds. Armlängds avstånd innebär att politiker ska lägga ut riktlinjerna för en politik. Sedan ska tjänstmän handha till exempel fördelning av resurser, allt för att förhindra att politiker detaljstyr. Men om en kulturtjänsteman förhindras att utföra detaljstyrningen genom att företrädare för andra myndigheter lägger sig i arbetet, som i fallet med Labyrints spelning i Växjö, har alltså principen överträtts.
Censur ska alltså främst förstås som en förhandsgranskning eller ett försök att stoppa en spridning när externa myndigheter utför den. Kimvall pekar också på en skillnad mellan olika kulturella uttryck: litteratur skyddas bättre än konst.
Kanske handlar det också om vem som säger det mer än om vad som sägs. Att det i serien Rocky pratas om marijuanarökning verkar inte föranleda några som helst protester.
”När det gäller hiphopen och att lägga munkavle på gruppernas framträdanden handlar det om en rädsla för förortsvärlden”, säger Ove Sernhede. ”Man förstår att det finns starka frustrerade krafter och det finns en rädsla för att förortsrösterna ska mobiliseras. Det är en oro som är en följd av det ojämnlika samtida Sverige med diskriminering och segregation.”
är det egentligen inte ganska enkelt? Om polisen misstänker ett brott ska det inledas en förundersökning. Visar det sig att ett brott begåtts är det ju enkelt för kommunen att stoppa en spelning. Om det inte har begåtts något brott läggs undersökningen ner och misstanken är borta.
MORAL ELLER LAG?
är det som Ove Sernhede beskriver det, att vårt konsensussamhälle gör oss mindre toleranta? Har vi en lägre tröskel gentemot icke-normativt beteende än i våra grannländer till exempel? Och är det moral eller lag som vi medborgare ska förhålla oss till?
Labyrints spelning, eller Kulturskolans graffitikurser skulle troligen fått en bättre bedömning om berörda tjänstemän fick råda och låta sin expertis avgöra. När andra myndigheter lägger sig i deras arbete blir besluten korrupta. Plötsligt går det inte längre att förutse vad en handling får för konsekvens, utan resultatet varierar. Ena gången går det bra, nästa gång blir det inställt. En så osäker situation skapar lätt självcensur, både hos tjänstemän som inte vill riskera kritik för att fatta felaktiga beslut, och hos artister och konstnärer.
”Vem ska vi skicka texten till för att få den godkänd?” som Aki uttrycker det i SVT:s Kulturnyheterna.
Tjänstemäns arbete regleras i kommunallagen. I 2 kap. 2 § står följande: Kommuner och landsting skall behandla sina medlemmar lika, om det inte finns sakliga skäl för något annat.[18]
I Regeringsformen, en av våra grundlagar, konstateras i 1 kap. 9 § att Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet.[19]
Med saklighet menas en politik baserad på verifierbara fakta. Det ska alltså gå att kontrollera vilken kunskap som ligger till grund för en förd politik.
NOLLTOLERANSPOLICYN OCH KUNSKAPSGRUNDEN
Så vad finns det för underlag för Thomas Berglunds beslut att ställa in Labyrints spelning, eller för Kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt att lägga ner Kulturskolans graffitikurser?[20]
Besluten bygger inte på sakliga, verifierbara fakta, utan på en rädsla för det som brukar kallas smittoeffekt. Det finns en gammal föreställning om att normbrytande beteende smittar av sig och att det därför gäller att hålla dessa beteenden så kort som möjligt.
Kopplingen mellan graffiti och den farliga, smittande subkulturen kommer från Kjell Hultman, tidigare trygghetsansvarig på SL. Mellan 1995 och 2002 skapar han en helt ny bild av graffitikulturen i allmänhet och graffitimålaren i synnerhet.[21], [22] Hultman var en person med smak och talang för det dramatiska. Uttalanden i stil med ”Klottrarens tillvaro är farlig, en stenhård subkultur – och det är det som utgör en stor del av tjusningen. Det sker många olyckor, men de senaste åren har åtminstone ingen dött”, eller ”det är en inkörsport till annan kriminalitet” tillhörde hans standardrepertoar.[23], [24] Varifrån han inhämtade sina kunskaper om graffitikulturen känner ingen till, men fortfarande ekar hans uttalanden på många håll i landet.
Den forskning som finns ger dock Hultman smäll på fingrarna för de flesta av hans uttalanden, liksom den heller inte kan verifiera om de smittoeffekter existerar som polisen Ola Severinsson mellan raderna ger uttryck för. Smitto- eller spridningseffekten är omdebatterad och är mycket svår att bevisa.
Pluralism och tolerans gentemot oliktänkande och mot annorlunda normer, kulturer och uttryck är demokratins kärna. Så länge vi följer lagen ska vi vara fria att själva forma våra liv. Normer är inte lagar. En politik som bygger på intolerans är demokratins motsats. Det är i sammanhanget viktigt att komma ihåg att tolerans betyder att acceptera det vi inte tycker om. Jag repeterar, att acceptera det vi inte tycker om. Min smak är inte viktigare än din, därför får jag stå ut med att du har fula kläder, risigt hår och äter fel sorts mat.
VÄRDET AV SUBKULTUR
”Subkulturer spelar en viktig roll i samhället eftersom de tillhandahåller ett laboratorium där nya kulturella koncept kan testas, helt fritt från restriktioner. Ur den aspekten representerar hiphop det mest fantasifulla framsteget sen sextiotalet”, skrev Steven Hager 1984.[25]
Det är inte bara ett kulturellt, eller demokratiskt värde. Värdet är också ekonomiskt. Det är i efterhand lätt att skratta ut den skivbolagschef på Decca som 1962 frankt förklarade att ”… guitar groups are on their way out … sorry Mr Epstein …” eller den redaktör på Bonniers som 1944 refuserade en hoppfull författarinna vid namn Astrid Lindgren.
Handen på hjärtat, hur kan vi veta vad som blir nästa stora kulturyttring? Det kan vi inte.
Det vi kan göra är att skapa en fruktbar mylla där subkulturer i bästa fall vill slå rot. Och sen hålla tummarna och vänta. Hur den myllan, eller strukturen ser ut, behöver vi lära oss. För precis som Steven Hager konstaterar är subkulturer oerhört viktiga för ett samhälle. De har både kulturella, demokratiska och ekonomiska värden. De är en drivande kraft i samhällsutvecklingen. Allt som är subkulturellt idag blir inte masskultur i morgon, men all masskultur idag var en subkultur igår.
Tobias Barenthin Lindblad, redaktör, Dokument Press
Fotnoter:
[1] Westergren, Andreas: Växjö kommun stoppar hiphopband, Smålandsposten 21/4 2011, hämtad 25/4 2013. http://www.smp.se/nyheter/vaxjo/vaxjo-kommun-stopparhiphop-band(2737830).gm
[2] Kulturnyheterna, SVT play sänt 12/10 2012 http://www.svtplay.se/klipp/350141/labyrint-stoppadesi-vaxjo Mer om Labyrint: http://sverigesradio.se/sida/artikel.asp x?programid=4067&artikel=4483021
[3] Telefonintervju med Ametist Azordegan, programledare för SRs program En kärleksattack på svensk hiphop, 15/4 2013.
[4] Om Majestic 12: Wall, Sandra: Majestiq 12 inställt, Norrköpings tidningar 11/10 2011, hämtad 20/4 2013, http://www.nt.se/ nyheter/default.aspx?articleid=7158041 Wall, Sandra: Det kom som en chock för oss, Norrkö- pings tidningar 13/10 2011, hämtad 20/4 2013, http:// www.nt.se/nyheter/default.aspx?articleid=7162419
[5] Telefonintervju med Ove Sernhede, 20/4 2013.
[6] Wikipedia: Videovåld, hämtad 20/4 2013 http://sv.wikipedia.org/wiki/Videovåld
[7] Berggren, Henrik & Trägårdh, Lars: är svensken människa, Norstedt 2009, s 42-43
[8] Ödesjö, Mikael: De gjorde östberga till Stockholms eget Bronx. Dagens Nyheter 25/12 1984
[9] Kimvall, Jacob: Noll tolerans, Verbal förlag 2012
[10] Policy mot klotter och liknande skadegörelse i Stockholm. Hämtad 20/4 2013: http://www.stockholm.se/ TrafikStadsplanering/Gator-och-torg/Stadning/Klotter/
[11] Holago, Ülkü: Klotterpolicy ska gälla på stadstur, Svd 29/5 2007
[12] En identitet i färg, går att beställa från Stockholms stad. Samtliga websidor om filmen är låsta den 20/4 2013.
[13] Kommunallagen, hämtad 20/4 2013: http://www. notisum.se/rnp/sls/lag/19910900.HTM
[14] Gyllenberg, Eva-Karin: Graffitikurser ledde till minskat klotter i Farsta, Dagens Nyheter 31/10 2006, hämtad den 20/4 2013, http://www.dn.se/sthlm/graffitikurserledde-till-minskat-klotter-i-farsta
[15] Kimvall, Jacob: Noll tolerans, Verbal förlag 2012
[16] Uppdrag granskning i SVT. Sänt 10/4 2013. http://www.svt.se/ug/se-program/10-4-20- 00?autostart=true
[17] Kimvall, Jacob: Problematisera censurbegreppet, Stockholms fria tidning 6/10 2012, hämtad 20/4 2013 http:// www.fria.nu/artikel/94613
[18] Kommunallagen, hämtad 20/4 2013: http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19910900.HTM
[19] Regeringsformen, hämtad 20/4 2013: http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19740152.htm
[20] Kimvall, Jacob: Inget nytt underlag för Stockholms graffitipolitik i sikte, 30/1 2013, hämtad den 20/4 2013: http://www.nolltoleransen.se/2013/01/inget-nytt-underlag-for-stockholms.html
[21] Kimvall, Jacob: Nolltoleransens historia Redux – från 1994 till idag, 2/5 2012, hämtad 20/4 2013: http://www. nolltoleransen.se/2012/05/nolltoleransens-historiaredux-fran.html
[22] Kimvall, Jacob: Tidningen Metro och lanseringen av nolltoleransen mot graffiti, del 1, 11/1 2012, hämtad 20/4 2013: http://www.nolltoleransen.se/2012/01/tidningen-metrooch-lanseringen.html
[23] Lindqvist, Jan: Kampen mot klottrarna, publicerad på transport.se. Utan datum.
[24] Hollander, Mats: Vakna Vuxna! Unga klottrar även på nätterna. Metro SL direkt 25/11 1995
[25] Hager, Steven: Hip Hop – The illustrated history of Break dancing, Rap Music, and Graffiti, St Martin’s Press, New York 1984, s 102-103