Av: Magnus Jacobsson
°
Det är en augustinatt i Roslagen 1980. Bryggan är stum under oss, men ändå bra att vila på. Och de grå plankorna fortfarande ljumma efter en lång solig dag.
Vi vilar oss, Anna Stina och jag, efter dagens arbetspass på sommarkolonin för ungdomar med funktionsvariationer. Vi är inte bara kursare på Konstfackskolan utan också sedan flera somrar arbetskamrater på kolonin i skärgården.
Det mörknar fort. Ett efter ett tänds ljusen på himlavalvet. Det blir en gnistrande stjärnklar natt.
– Jag undrar vad som pågår däruppe, säger jag och låter blicken svepa över den mörka himlen.
– Och jag, jag undrar vad som pågår därnere, säger Anna Stina och vrider kroppen åt sidan
och spanar ner över bryggkanten mot den mörka bottnen som sakta förlorar sin färg i skymningen.
°
Det finns i Anna Stina Rehnströms konst, vare sig det handlar om videofilm, teckning eller prosa, en blick som drar sig emot bottenskikten.
Humorn i hennes satirteckningar – som vid en första anblick kan te sig aningen lättsamma – blir därför hjärtskärande effektiv.
I hennes filmer och prosatexter är den mörka tonen mer slumrande och dov, men ändå ett viktigt element.
Jag minns en videofilm som visades på en hel vägg på Studio 44 i Stockholm.
En kvinna, spelad av Anna Stina Rehnström själv, står i ett obestämt landskap med en flod
i bakgrunden. Hon vinkar med ett uttryckslöst ansikte mot oss besökare på galleriet.
Det är det enda som sker. Den nakna gesten framstår inte bara som ett försök att få kontakt utan det blir ett slags dubbelexponering. Den tillsynes hjälplösa blicken, som ändå signalerar att hon vill tala, säga något. Men lika stark är känslan att kvinnan är inlåst i sitt eget, avskild från oss betraktare, fången i sin egen kropp och i den ständigt upprepade gesten.
°
I en annan film i svart-vitt från 2011, ”Still, Moving”, bara två, tre minuter lång, hörs det monotona ljudet som från en borrmaskin. Eller är det en filmkamera med ett mycket högt smattrande ljud?
Det är en starkt uppförstorad närbild på ett ansikte som skakar – och hela interiören bakom ansiktet skakar också.
Kvinnan ser med öppen mun rakt in i kameran, vibrerande i takt med ljudet. Så småningom avstannar skakningarna, men bara för att klaustrofobiskt återupptas i nästa sekvens.
Men nu har kvinnan hopbitna läppar och ser med skärskådande blick mot oss betraktare. Till slut tonas ljudet och ljuset ut.
Kanske är filmen ett slags kommentar – nästan profetisk för tio år sedan – på vad en alltmer självbespeglande och narcissistisk kultur gör med oss.
°
Konstnären och satirikern Lars Hillersberg började som lärare på Konstfackskolan när Anna Stina Rehnström var student.
Hillersberg hade ett välgrundat rykte som provokatör och smädare av både det ekonomiska och politiska etablissemanget – och av den fina smaken.
En udda konstnär, men inte någon pedagog, tyckte några. Satirtidskriften ”Utslag” startades, liksom ”Gatskrikan”, och annan stökig verksamhet påbörjades.
Anna Stina som ung. Fotograf okänd.
Men med sina breda kunskaper kring modern konst, litteratur kom Hillersberg också att bidra med insikter som studenterna inte väntat sig.
°
I den här miljön befann sig Anna Stina Rehnström under de viktiga och formande studieåren. Humorn och satiren blev några av Anna Stina Rehnströms viktigaste uttryck. Men med blicken också riktad mot en mer komplex och mångtydig erfarenhet.
°
Anna Stina Rehnström arbetade sedan mitten på åttiotalet, och redan tidigare som student på Konstfackskolan, med en konst, ofta i olika sociala sammanhang, som sökte nya kontaktytor med publiken.
Hon samarbetade gärna med andra konstnärer. Det längsta och tätaste samarbetet hade hon med Annica Einarson.
Redan 1977 startade de ”Fredagsgruppen (r)” på Konstfackskolan i Stockholm. De gjorde satiriska utställningar och bildade det konceptuella tjej-punk-bandet ”Mamma Snäll”.
Bandet var en satirisk markering mot de ibland pretentiösa alternativa punk- och rockbanden. Men också mot en, som de tyckte, alltför homogen, ensidig kultur- och musikscen.
Projektet ”Kul att ni håller på” var en kommentar till konstens situation, som handfast drog in konstkritiker och kulturadministratörer i verket. I samband med det skapade de kulturföreningen ”ApE”. ”ApE” blev åren 1984 – 2014 deras bas. Där genomförde de, ofta i samarbete med andra konst- närer, ett stort antal projekt och evenemang. Ett exempel är undersökningen ”Valåret 2014”.
°
Många gånger valde de konstnärliga uttryck där den satiriska udden riktades mot det som vi lättvindigt tar för givet, eller mot mer utstuderade kommersiella avarter.
Men alltid parallellt med något mer personligt, med en annan-het.
I deras samarbeten fanns ett slags skevhet – saker kom på glid, med försåtliga skuggbetydelser.
°
Under ett samtal jag hade med konstnärerna för ett par år sedan summerade de: ”Vi har inte satsat på några karriärer i gallerisvängen. Vi gick en annan väg.”
Runt mitten av åttiotalet uppstod en ny spirande alternativscen för konsten. Men det var en tid av paradoxer. Några konstnärer kunde sälja riktigt bra; allt kunde vara rödmarkerat efter en timme på vernissagen. Pengar kom från näringslivet och begreppet ”konstmarknad” fick verklig relevans.
Anna Stina Rehnströms konstnärskap, liksom Annica Einarsons, stod i hög grad i kontrast mot detta. De gjorde över 25 olika kulturprojekt och hösten 2017 firade de 40 års samarbete med parallella separatutställningar under samlingsnamnet ”For Ever” på Studio 44 i Stockholm.
Anna Stina. Fotograf okänd.
°
Anna Stina Rehnström initierade och drev med kollegan Christina Göthesson ”Ä G D – konst, hembygd, identitet”.
Det var ett projekt som genom åren kom att utvecklas och få olika konstnärliga förgreningar.
Projektet inleddes 2011 som ett samarbete med Sveriges Hembygdsförbund. Det gällde hembygd, men vad betydde begreppet egentligen? Hembygd förknippas ofta med ett tillbakablickande och kanske ensidigt bevarande av det gamla, en ofta konservativ rörelse.
I projektet ville man ringa in några nya utgångspunkter: ”Kan man äga en plats?” ”Vad är hembygd?” ”Vilka faktorer bidrar till att man känner sig delaktig och välkommen på en plats, i ett sammanhang?”
Enkla frågor kan tyckas, men som de två konstnärerna hade som utgångspunkt för seminarier och workshops i hembygdsföreningar och skolor runt om i landet. Och projektet redovisades till exempel i samarbete med Fullersta Konsthall i Huddinge.
Ä G D ville med ”konsten som redskap” undersöka de sociala sammanhang och utmaningar som föreningarna stod inför och ”bidra till en förnyelse av begreppet hembygd”.
°
Anna Stina Rehnström deltog även i bredare sammanhang. I ”Skiss, Samtidskonstnärer i samhället”, ett samarbete mellan Konstnärernas Riksorganisation, Konstfrämjandet och Arbetsförmedlingen Kultur i Stockholm, var konstnärerna integrerade och i dialog med de anställda på olika arbetsplatser i Stockholms län. Tanken var att pröva om konstnärerna kunde bidra till ökad arbetslust och kreativitet.
Anna Stina Rehnströms arena sträckte sig också utomlands. Hennes fotokonst och videoinstallationer visades på gallerier i Birmingham och i New York. Ett av hennes videoprojekt gjordes i Indien.
°
Anna Stina Rehnströms konst innehåller en starkt extrovert sida – som vill kommunicera, ofta med en satirisk och humoristisk gest.
Men parallellt drar mörkare stråk nedåt och inåt. Och det uppstår en pendlande rörelse, ett vibrerande mellan de utåt- och inåtriktade sidorna. Där blir hennes konstnärliga skapande som allra vassast.
°
Hon hade många planer och saker hon ville fullfölja då hon hastigt, efter en kort tids sjukdom, gick bort i januari 2021.
°
När jag skriver den här texten är det en stjärnklar augustinatt. Jag ligger på rygg på en brygga i skärgården, känner plankorna under mig och tittar upp på stjärnhimlen. Men kanske sneglar jag också nedåt mot den mörka sjöbottnen.