Av: Fredrik Bjernelind
Inom de ekologiska och zoologiska vetenskaperna studerar man beteendet att kamouflera sig hos vissa organismer under benämningen krypsis. Ordet krypsis har sitt ursprung grekiskans kruptein, genom latinets crypticus, och betyder ungefär ”att gömma” eller ”att dölja”. Den evolutionära kapplöpningen utspelar sig på ett perceptuellt plan, vi skulle nog även kunna säga på ett estetiskt plan. Möjligheterna till överlevnad och fortplantning är inbegripna i en ständig utveckling av olika förmågor för att dölja och avslöja, gömma och hitta. Både jägare och byte försöker förekomma varandra genom att utveckla perceptuella tekniker för att osynliggöra sig själv och synliggöra sin motpart.
Genom att morfologiskt imitera delar av sin lokala miljö och på så vis bli svårare att urskilja från landskapet ökar individen sina chanser att fortsätta existera. Det finns en sällsam ontologisk dimension i detta i vilken att vara, i meningen fortvara, säkerställs genom att förefalla inte vara. Individen fortsätter att vara till genom att till synes förlora sitt vara. Emellertid har Roger Caillois i sin besynnerliga entomologiskantropologiska text Mimétisme et psychasténie légendaire från 1936 påpekat att kamouflaget verkar vara tämligen värdelöst i syftet att undgå bli byte. Han hävdar därför att överlevnadsargumentet är otillfredsställande som förklaring till varför djur och andra organismer har beteendet att imitera sin omgivning.[1] Caillois vill istället förklara djurrikets mimikry och även liknande mänskligt kulturella beteenden med hjälp av det psykologiska begreppet psykasteni. Med det vill han beskriva en ”störning” i relationerna mellan personligheten och rummet. Som ett illustrerande exempel använder Callois schizofrenikerns svårighet att upprätta gränser mellan sig själv sin omvärld: ”Känslan att äga en personlighet, förstådd som organismens känsla av åtskildhet från dess omgivning, som kopplingen mellan medvetande och en speci”k punkt i rummet, kan under dessa villkor inte undgå att bli allvarligt underminerad. […] För dessa kringflackande själar framstår rummet som en förtärande kraft. Rummet förföljer dem, omringar dem, upplöser dem i en gigantisk fagocytos”.[2]
Men utöver den schizofrenes patologiska tillstånd menar Caillois att det vid sidan av driften till självbevarande i varje levande organism även finns en drift till självförminskande. Det rör sig om ett instinktivt begär hos både djur och människor att offra sin individualitet och uppgå i sin miljö. Han beskriver det som en avpersonifiering genom en assimilation till rummet: ”Individen överskrider sin huds gräns och intar den andra sidan av sina sinnen. Han försöker se sig själv från vilken punkt som helst i rummet. Han känner att han håller på att bli rum, en mörk rymd i vilken ingenting kan bli placerat. Han liknar, är inte lik någonting, enbart lik. Han upp”nner rum vilkas ‘krampaktiga ägodel’ han är.[3] Det verkar som om Caillois menar att kamou!aget inte alls är ett uttryck för en vilja att överleva utan tvärtom för ett slags dödsdrift och att rummet själv utövar en stark lockelse på individen – likt den frestelse materien utövar på Sankt Antonius i slutet av Flauberts roman Hjärtats begärelse (La tentationde Saint Antoine, 1872) som Caillois citerar:
Man kan inte längre skilja växterna från djuren. Polyper med utseende som sykomorer har grenar som armar. […] Insekter, som påminner om kronbladen på en ros, smyckar en liten buske och på marken bildar kvarlevorna av dagsländor en snövit hög.
Och växterna smälter samman med stenarna. Kiselstenar liknar hjärnor, stalaktiter spenar, rostrosor figurprydda tapeter.
I isbitar urskiljer han utkristalliseringar, märken av buskar och snäckor och många gånger kan han inte avgöra om det är fråga om avtryck av dessa ting eller tingen själva. Diamanter lyser som ögon och mineraler skälver.
[…]
ANTONIUS
i full extas:
O lycka! Outsägliga lycka! Jag har sett livet födas, rörelsen begynna. Blodet bultar så häftigt att det hotar att spränga mina ådror. Jag har lust att flyga, simma skälla, böla, tjuta. Jag skulle vilja ha vingar, ett skal, en bark, andas ut rök, ha gälar, vrida min kropp på det sällsammaste sätt, dela upp mig allestädes, leva i alltet, strömma med dofterna, skjuta skott som växterna, flyta som vattnet, vibrera som ljudet, krypa in i alla gestalter, tränga in i varje atom, nå materiens innersta – vara materia![4]
Det finns något otillsfredställande i Caillois beskrivning av kamouflaget i det att han behandlar det som enbart ett inre begärs epifenomen helt utan yttre funktion i sig.[5] I en diskussion om kamouflaget som ett fenomen som bryter upp olika spatiala koordinater borde även frågan ställas om vad det har för roll att spela i det rum som delas av och är synligt för !era individer. Oavsett om också mimetiska organismer blir uppätna av sina jägare verkar det troligt att kamouflagets huvudsakliga funktion är att koppla upplösandet av individualiteten till inte enbart individens perception av sig själv och sin omgivning utan även till en andres perception – jägare eller ej. Individen blir även individ i relation till och inför en annan individ vars blick igenkänner och identifierar den som sådan, särskiljer den från sig själv och omgivningen som sin andre. Att försvinna inför denna andre blir då ett avgörande steg i uppgörelsen med individualiteten.
Betraktar man kamouflagetekniken inom den mänskliga krigföringen blir denna roll helt tydlig. I och med första världskriget kan man se en drastisk omvärdering av krigets estetiska sida: man går där från ett uppvisande av den egna styrkan till ett döljande av ens kapacitet, från de tydliga och färggranna uniformerna som bryter av mot landskapet (ofta ett öppet fält- eller slättlandskap) till olika försök att bli ett med skuggor, buskar och träd. Som Paul Virilio påpekat i flera av sina böcker är kriget något som i allra högsta grad utspelar sig på seendets, hörandets och det taktilas nivå, och som inom den moderna krigsföringen utgör ett slagfält för tekniker till övervakning och tekniker till att undgå övervakning, och krigsteknologins utveckling drivs fram av kapplöpningen mellan att gömma och finna. Genom ett slags ”försvinnandets estetik” kan den krigande vara närvarande i sin ”endes tid och rum utan att bli upptäckt.[6]
Den kamou!erade kroppen är en konkret sinnlig närvaro och i egentlig mening inte osynlig. I en lyckad kamouflering ser vi den kamouflerade men utan att kunna urskilja den. Döljandet sker här paradoxalt nog genom en uppvisning. Djuret eller soldaten är en synlig men odifferentierad, eller indifferent, del av rummet och inte en punkt i det. Det egendomliga är att kamou!aget är ett slags imitation, men en avbild i vilken representationens logik på sätt och vis är inverterad. Genom att gestalten hos den som bär kamouflaget bryts upp gentemot landskapet, skapas en disruption inom seendet, en visuell förvirring som gör att möjligheten att skilja mellan individ och rum upphävs. Således är det här inte frågan om ett mimetiskt dubblerande av landskapet där landskapet utgör modellen och kamoufleringen kopian, eftersom det är just själva förmågan att skilja dem åt som omöjliggörs. Organismen liknar inte landskapet, dess färg och form konvergerar med, uppgår i och blir en del av landskapet.
Det är något avgörande i vårt förhållningssätt till världen som fenomenet krypsis underminerar: att ge tingen enhetlighet, klara gränsdragningar, kort sagt: att differentiera. För Gilles Deleuze och Felix Guattari utgör färgerna och rändernaartbestämmelse utan en flykt undan våldet i just en sådan identifiering och en strävan till att bli en obestämd del av materien, bli ”imperceptibel”: ”den är täckt av ett sicksackmönster av abstrakta linjer som inte liknar någonting, som inte ens följer dess organiska uppdelningar; men således disorganiserad, disartikulerad, formar den en värld med linjerna hos en klippa, sand, och växter, blir imperceptibel.”[7] Till skillnad från Caillois uppfattar dock inte Deleuze och Guattari materien som något livlöst och följaktligen inte heller denna avindividualiserande strävan som ett begär riktad mot ett slags entropiskt dödläge. De ser istället detta utomindividuella som en annan form av liv, ett ickepersonligt och ickeorganiskt liv som präglas av en intensiv typ av skillnad som inte är underkastad identiteten i begreppen. När vi förnimmer något som något, igenkänner, re-kogniserar det, gör vi det för att vi redan från början visste vad vi skulle se. Det vi ser har vi redan gjort oss en modell av eller ett begrepp om,det re-presenteras. Denna överensstämmelse mellan det mötta och vad vi hos det redan bestämt att vi ska möta, denna likhet blir tingets identitet med sig själv, dess odelbarhet, in-dividualitet. Skillnaden blir då enbart det som helt enkelt inte är likt, är bortom, icke identiskt. Vad kamouflagets imperceptibla fenomen indikerar är att perceptionen bortom våra vanemässiga fördomar erbjuder ett mer mångtydigt territorium i vilket våra färdiga omdömen inte alltid är giltiga, där vi ibland är tvingade till att se utan att se något på förhand bestämt.
En del djurarter gör sig inte ourskiljbara mot sand, stenar och växter utan mot andra individer. Zebrans svartvita ränder får inte djuret att smälta ihop med den gulbruna savannen men bryter upp det enskilda djurets gestalt i flocken så att vad som blir synligt är en stor, rörlig, randig massa istället för enskilda zebror. Andra kamouflageformer verkar inte genom imitation utan genom att skapa ett slags ”bländning”. De så kallade ”dazzleships” som den brittiska armén började använda sig av under första världskriget måste ha framstått som ett slags zebror till havs. Deras färgschema var ett oregelbundet mönster av svartvita fält som skulle göra det svårt att uppfatta vad som var vad på skeppet, dess avstånd och rikting och så vidare. Designen på dessa skepp var signerad konstnären Norman Wilkinson, och faktum är att många av de perceptuella experiment vi hittar inom modernismen (abstraktion, collage och så vidare) också ingår i det moderna krigskamouflagets historia.[8] Inom dagens krigsteknologi har döljandets strategier sträckt sig bortom det förnimmbara spektrumet för att kunna lura elektroniska sinnen: radar, termokameror, eller mörkerkameror.
De bilder av kamouflaget som här framkallats för att kunna tänka kring krypsis är naturligtvis ingenting annat än bilder av kamouflage. Om man betraktar en bild av bönsyrsan Deroplatys Dessicata som imiterar döda löv har man redan identifierat det kamouflerade djuret; men genom en liten ansträngning av föreställningsförmågan kan man uppbringa ett gränstillstånd inom seendet där man låter syrsan glida ut ur och in i synlighet igen. Kamouflaget verkar bara under tiden det lurar oss. Så fort vi kan kalla något för ”kamouflage” så har det redan slutat verka som sådant och blivit synligt igen.
NOTER:
[1] ”Jägare låter sig överhuvudtaget inte luras av homomor ” eller homokromi: de äter syrsor som blandar sig med barken på ekträd eller vivlar som påminner om små stenar, helt och hållet osynliga för människan. Phasma Carausius Morosius, som genom sin form, färg och framtoning simulerar en kvist, kan inte ta sig ut i öppna luften utan att omedelbart bli upptäckt och slukad av sparvar. I allmänna ordalag: man finner resterna av mängder med mimetiska insekter inuti magen på jägare. Så det borde inte vara en överraskning att sådana insekter ibland har andra och mer effektiva sätt att försvara sig själva. Omvänt så är vissa oätliga arter, som följaktligen inte borde ha något att frukta, även de mimetiska. Det verkar därför som man med Cuénot skulle kunna sammanfatta det som att det här rör sig om ett ‘epifenomen’ vars ‘förvarsmässiga änvändbarhet är lika med intet’”, Roger Caillois, ”Mimicry and Legendary Psychasthenia” (ursprungligen publicerad i Minotaur, 1936), översättning från franskan av John Shepley i October, nr 31, 1984, s. 24 – 25. Samtliga svenska översättningar från engelskan är mina.
[2] Ibid. s. 29 – 30
[3] Ibid. s. 30
[4] Gustave Flaubert, Hjärtats begärelse, översättning Per Meurling, 1957, s. 217 – 19.
[5] Den här texten är inte platsen för att diskutera hur aktuella Callois teser om mimikry och psykasteni är eller huruvida de står sig mot dagens forskning om krypsis och evolution. Väl känt är dock att förklaringen till de motiv bakom det psykasteniska beteendet som lämnas obeskrivna i Mimicry and Legendary Psychasthenia och åter”nns i andra texter är grundade i Callois intresse för termodynamik och presenterar en teori om livet som en del av en universell entropisk process mot ett tillstånd av ekvilibrium där mimetiken är tecknet för ett liv som gradvis upphör att finnas till. För min del och inom ramen för det här temat åter”nns dock det intressanta med texten inte på en sådan teleologisk nivå utan i dess koppling mellan kamouflaget och en perceptiv störning av relationerna mellan individen och rummet.
[6] Se till exempel Paul Virilio, Krig och fillm: Perceptionens logistik, 2006. För en förklaring av begreppet försvinnandets estetik, se Virilio, Försvinnadets estetik, 1996.
[7] Gilles Deleuze och Felix Guattari, A Thousand Plateaus 2004, [Mille Plateaux, 1980]översättning Brian Massumi, 2004, s. 308 – 9. Min översättning från den engelska utgåvan.
[8] Det berättas att Picasso när han såg en kamouflerad tank för första gången ska ha gjort ett uttalande i stil med: ”det är vi som skapade det där”.