Av: Edvard Derkert
Collaget är en snabb, destruktiv och irreversibel konstform. Som gjord för utpressare och samhällsomstörtare med saxen och kniven som vapen. När skalpellen tränger igenom papprets tunna fiberväv uppstår hål och glipor i dess spår; ideologiska och kulturella sprickbildningar, förskjutningar och förvrängningar. Med resoluta snitt avlägsnas inre organ, huskroppar eller ansikten från sin kontext. Förstörelse, isolering, bortförande, så lyder collagets första bud. Dess andra är att gifta samman olja med vatten. Motsatsernas estetik.
Collaget lånar sig gärna till motstånd och uppror. Collagets snabba klipp där upp blir ner, högt blir lågt, vackert fult, tilltalar den otålige. Allt genast. Revolution här och nu. Dada gjorde efter första världskriget uppror mot den förstelnade akademiska konsten och den västerländska civilisationens politiska och andliga barbari.
En liknande attityd kan man hitta i punkrörelsen som vad det gällde musiken reagerade mot en livlös och pretentiös popmusik. Punkarna spottade samhällets officiella moral i ansiktet, spelade hellre än bättre. Den goda smaken utmanades både i texterna och rent musikaliskt, men också i den skitiga, råa och snabba collageinspirerade grafiken på skivomslag och i fanzin. Collaget som ”up yours” alltså!
Samma anda finner man i George Maciunas andra Fluxus-manifest från 1965. ”För att rättfärdiga sin professionella ställning, paristära och elitistiska status i samhället måste konstnären demonstrera att han är oersättlig och exklusiv, att hans publik är beroende av honom, att ingen utom konstnären kan skapa konst. Därför måste konstnären framstå som komplex, pretentiös, högstämd, allvarlig, intellektuell, inspirerad, teknisk skicklig, betydelsefull, teatralisk.” ? [1] I det första manifestet, sammansatt som ett collage, från 1962, vill han ”rena världen från bourgeoisiens sjukdom, ’intellektuell’, professionell och kommersialiserad kultur.”
Underground är en besvärlig term, en sådan finns i London, som tunnelbana, och fanns, som en ungdomlig motrörelse under slutet av 1960-talet i London, och annorstädes. Om man lägger till – rörelse till underground, och plussar på med motstånd och sen översätter hela frasen till svenska för man underjordisk motståndsrörelse vilket ger helt andra konnotationer: en politisk/militär gerillakamp mot en repressiv makt. Något annat än konst det! Men med marxistiska förtecken är det förstås rimligt att se det kapitalistiska samhället som en sådan makt. Collaget står i ett speciellt förhållande till detta samhälle och det överflöd av bilder det producerar. Dessa massframställda bilder är själva den materiella basen för collaget och resulterar i återbruk, appropiering, dekontextualisering: do it your self! Hur än collagekonsten förhåller sig till samhällsordningen så garanterar collagets källmaterial att samhälle och politik tar plats i bilderna.
Under början på 50-talet allierar sig några konstnärer med konsumtionssamhället, eller åtminstone dess visuella uttryck. I England efter andra världskriget var suget efter den amerikanska livsstilen; dess glänsande och erotiskt laddade varor och dess afroamerikanska musik, stort. I detta såsbruna, kolsolkiga engelska vakuum uppstod popkonsten och några år senare den brittiska popmusiken. För mig är collaget och popmusiken intimt förknippat med varandra. I mitt huvud framkom de båda på en samma gång.
I Collage – The Making of modern art ser Brandon Taylor i den tidiga 60-talet en nedgångsperiod för collaget. Collaget har blivit mainstream, slagit igenom på alla fronter, blivit ett maner. En stil. [2] För mig som är uppfödd med engelsk popmusik är denna tid i stället en intensiv och avgörande början. Och tycka vad man vill: collaget har alltid stått i en komplicerat förhållande till populärkulturen, för eller emot, men ofta både och. I dag är Underground ett varuskyddat namn på ett engelskt skomärke som ägs av Urban Brands UK. På deras hemsida kan man läsa: ”We make authentic, British, rock ’n’ roll-inspired shoes.”
Jag växte upp med Life Magazine. Jag kan dock inte minnas att jag läste tidskriften, men mitt huvud översvämmades av bilderna, och som ett sorts försvar klippte jag sönder dem och förvandlade dem till collage. När Studentrevolten startade i maj 1968 var jag ännu inte fyllda fjorton, men jag minns hur Life återanvände Delacroix Marianne som de klistrade in i en aktuella bild från studenternas barrikader. Mitt efternamn till trots var mina föräldrar inte nämnvärt intresserade av konst, så mina tidiga ”konstnärliga” intryck fick jag i stället från Life. Det var inte sällan tidskriften använde sig av fotomontage som i detta omslag från 17 maj 1968.
1952 bildades i London The Independent Group (IG) som ville utmana rådande konstnärliga förhållningssätt, vare sig modernistiska eller traditionella. Bland medlemmarna kan nämnas Richard Hamilton och Eduardo Paolozzi. Efter att Paolozzi under ett föredrag samma år visat några sidor ur sin klippböcker med collage sammansatta med bilder från amerikansk populärpress vad popkonsten född. Paolozzi, infödd italiensk skotte blev så småningom adlad för sina insatser.
Dessa amerikanska tidskrifter var enligt Paolozzi ”en katalog över ett exotiskt samhälle, översvallande och generöst, där reklamen för inlagda päron förvandlades till mångfärgade drömmar, där sensualitet och virilitet tillsammans skapade en form……en konst mer raffinerad och tillfredsställande än det ortodoxa valet på Tate Gallery.” [3] ”Jag brukade klippa ut en massa bisarra bilder, från tidskrifter….man går bortom…en förförståelse, man går bortom det som är möjligt att fantisera om. Jag tycker om jobbet att gå utanför mina möjligheter.” [4] ”Collaget, som term är otillräckligt som en beskrivning då konceptet även borde inkludera ord som skada, utplåna, vanställa, transformera etc; alla delar av metaforen för den kreativa akten i sig.”? [5]
Det subversiva i denna riktning låg inte i ett avståndstagande från samhället utan från finkonsten. Och precis som för dadaisterna, i tryckvågorna från första världskrigets krigsmaskineri, kom collaget för många popkonstnärer att spela en viktig roll. Samma eklektiska stilblandningar som collaget inbjuder till kom även att karaktärisera den engelskan popmusiken från 1966 och några år framåt. Collaget som estetik och uttryck låg i tiden.
Inte bara Eduardo Paolozzi blev adlad utan även popkonstnären Peter Blake vars konstnärskap för alltid kommer att förknippas med Beatles då han skapade omslaget till Sgt. Pepper. Kopplingen mellan popkonst och popmusik slutar inte där; Richard Hamilton, en annan av medlemmarna i IG, anlitades för Beatles nästa skiva den sk the white album. I USA designade, den mest namnkunnige av dessa popkonstnärer, Andy Warhol skivan Velvet underground and Nico från 1967. En mindre känd amerikansk kollega, Cal Schenkel, arbetade med Frank Zappa som i sin musik medvetet utnyttjade collaget som uttrycksätt och Cal Schenkel, som gjorde många av Zappas omslag, var med sitt dadaistiska ådra en kongenialt uttolkare av Zappas estetik. Omslaget till We’re only it it for the money utformades som en elak parodi på Beatles Sgt. Pepper. Helt plötsligt framstod Beatles som närmast viktorianska! Inte sant Sir Paul?
Med punken återvände collaget ännu en gång till popmusiken. Collagets ”do it your self” estetik passade som hand i handske med punkens uttryck. Dess collageartade ”ransom note”– typografi blev stilbildande, och långlivad. Många typsnitt i dess anda, som tex Kingthings extortion som här används som rubriktypsnitt, finns att ladda ner på nätet.
1975 bildades Sex Pistol och två år senare bestämde sig Malcolm McLaren att bli deras manager. Han hade en klädaffär på Kings Road i London som var inriktad på sexfetichism. Butikens namn var kort och gott SEX. Bland kunderna fanns de blivande medlemmarna i Sex Pistols. McLaren, ville att namnet på gruppen skulle låta som ”unga sexiga lönnmördare”. Han lät bandet spela på en båt utanför Buckingham Palace, skandalsuccén var given. McLaren var ingen vanlig butiksinnehavare.
Manager, klädskapare och – anarkist. 1968 hade han planerat att ta sig över till Paris för att delta i studentkravallerna, i stället ockuperade han, bl.a. med Jamie Reed, en konstskola. Jamie Reed skulle senare komma att formge samtliga Sex Pistols skivor och egenhändigt ge punken en särpräglad collagebetonad grafisk profil. På slutet av 60-talet var McLaren intresserad av situatoniströrelse i Paris och London falangen King Mob som med olika former av provokationer försökte genomföra en social och politiskt förändring. King Mob kallade sig för ”Gangsters of the the new freedom”. Precis som Guy Debord och situationismen var det den kapitalistiska konsumtionsekonomin de bekämpade. I vilken mån McLaren varit engagerad King Mob är osäkert i men samma lust att provocera hade de i alla fall gemensamt. Men idealistisk? Knappast! Han gjorde sitt bästa för att sno åt sig pengarna som Sex Pistols drog in, Johnny Rotten, bandets sångare tvingades gå till domstol innan den före detta managern släppte till ekonomiskt. Kanske var han ”only in for the money°? Malcom Mclaren avled 2010. Han blev aldrig adlad.
Än i dag signalerar collaget uppror och ungdomlighet och utnyttjas inte minst i reklamsammanhang som här i denna annons för Åhlens. Collaget är inte längre avante garde. Det har blivit, för att citera Braddon Taylor i boken Collage – The Making of modern art, mainstream. Men collaget vägrar dö, och frodas inte minst ute på internet, så det finns säkert många unga som likt mig själv under slutet av 60-talet, möter collaget för första gången och upplever det som nytt, rått, och kanske rent av som underground.
[1] av Klintberg, Bengt (2006). Svensk fluxus,Rönnels antikvariat Stockholm. s. 46
[2] Taylor. Brandon (2004) Collage – The Making of modern art, Brandon Taylor. Themes & Hudson, NY, s.195.
[3] Robbins, David (2001). The Independent Group: ?Postwar Britain and the Aesthetics of Plenty?, s. 192. MIT Press
[4] http://www.youtube.com/watch?v=436A0W_skHg
[5] Paolozzi, Eduardo Collage, or a scenery for a comedy of critical hallucination, ej pagnread