Av Lisa Modée
Som tonåring på 1970-talet var jag otroligt provocerad över att det inte gick att välja kön. Mest upprörd var jag över att det inte gick att välja att inte vara ett kön. De vuxna männen och kvinnorna kändes alla trista och stela i sina könsroller. Det var otroligt svårt för mig att förstå hur de hade hamnat just där. Varför kämpade de inte emot? Och de jämnåriga tonårstjejerna och tonårskillarna, enligt min uppfattning omfamnade de alla sitt kön med öppna ögon. Under en tid försökte jag leva i icke-valet genom att vägra att ta på mig tjejkläder. Det är bara det att om man inte är en flicka – ja då är man en pojke. Det var inte det jag ville uppnå. Jag ville inte vara något kön alls. Pojkar trakasserade mig, flickor drog sig undan, vuxna behandlade mig tafatt och kränkande. Så inträffade en incident i skolan, jag blev jagad och till slut inringad och infångad av ett gäng äldre killar som höll mig fast och kände på min kropp och tog mig mellan benen. De var arga och våldsamma. De skrek att jag var något jävla mellanting. Efter detta blev jag rädd. Steg för steg började jag ändra min könsidentitet till att stämma mer överens med mitt biologiska kön.
Det är svårt att tänka bort kön när vi pratar om människan. Vi är antingen man eller kvinna. Det betyder att människor med otydlig könsidentitet glider på en skala manligt-kvinnligt, men aldrig utanför den. Fast det finns kvinnor som är mer manliga och män som är mer kvinnliga så finns det bara två kön. Vi har en begränsning och den finns i vårt kött, i vår biologi. Ytan måste stämma med kroppens design och beteendet måste hänga ihop med detta som ett helhetskoncept. Könsglidande beteende kan vara oerhört provocerande. Personer som på olika sätt är trans och kan glida mellan manligt och kvinnligt, som homosexuella, bisexuella, transsexuella och transvestiter eller personer som är non-gender eller intergender och som kan sträva efter ett androgynt utseende, drabbas ofta av våld. Våldet uppkommer just på grund av att de avviker i sitt utseende på ett sätt som väcker tvivel om deras biologiska kön, eller för att de inte beter sig som sina biologiska kön. Allt tyder på att brott mot personer som på olika sätt är trans har ökat sedan 1990-talet. Filmen Boy’s don’t cry (1999) baseras på en sådan händelse. Brandon Teena (1972-1993) var en ung könsöverskridande person som antog en manlig könsidentitet. Brandon våldtogs och mördades av sina manliga vänner när de upptäckte att han var hon.
I Sverige tilldelas alla ett juridiskt kön vid födseln, pojke eller flicka. För att få ett personnummer måste du ha ett kön eftersom tredje siffran beskriver en persons kön – jämn siffra för kvinnor och udda för män. Varje år föds dock 10-15 barn med tvetydig kön, som exempelvis kluvna pungar, ihopväxta blygdläppar och snoppliknande klitoris. Att födas med tvetydigt kön innebär i princip inga medicinska risker. Men ändå väljer nästan alla föräldrar att operera sina små barn så att de i köttet blir antingen en pojke eller flicka. Innan detta görs genomförs en utredning för att försöka fastställa kön. Trots utredningar av kromosomer och annat så kommer vissa av dessa barn att bli placerade i en könsroll som de aldrig känner sig tillhöriga i. Anledningen till att korrigerande operationer på små barn utförs är flera. Det kan handla om att föräldrar äcklas över sitt barn som inte har ett tydligt kön, men också om läkarvetenskapens egna humanitära skäl som går ut på att samhället är så intolerant mot ambivalenta kön att ett barn som inte har ett tydligt kön kan komma att få det svårt, på dagis, i skolan – ja på alla arenor i samhället. Så för att minska trauman hos föräldrar och barn så opererar läkare dem till ”riktiga” pojkar eller ”riktiga” flickor.
Under 1900-talet växte en teori fram att det är miljön och inte biologin som formar oss till man eller kvinna. Denna teori har inte minst varit viktig för den feministiska rörelsen, där Simone de Beauvoirs ”man föds inte till kvinna, man blir det” blev ett fundament i ifrågasättande av att den kvinnliga biologin ger kvinnan en fixerad given roll. Men synsättet att könet är en social konstruktion som skapas i samhället har också lett till att tusentals intersexuella barn har blivit utsatta för experiment i vetenskapens namn.
Det mest kända av dessa experiment är historien om David Reimer: Två sex-månaders tvillingpojkar födda 1965, Bruce och Brian, hade för trång förhud och skulle därför omskäras. Läkaren bränner av misstag bort Bruces penis och den skadas så mycket att läkaren tvingas amputera penisen helt. Föräldrarna som oroar sig för Bruce framtid, kontaktar psykologen John Money, som var specialist på området intersexualitet. Han ger dem rådet att operera om Bruce till flicka och genom kirurgi, hormoner och psykologi så skulle Bruce kunna bli flickan och sedan kvinnan Brenda. Moneys tes var att om ett barn, alltså vilket barn som helst, får en könskorrigering eller byter kön före 18 månaders ålder så kan det barnet med hormoner och rätt psykologisk uppfostran och träning bli en ”riktig” pojke eller ”riktig” flicka. Med fallet ”John/Joan” som fallet Bruce/Brenda kom att kallas, så spreds detta synsätt över världen. Fallet betecknades som en milstolpe inom forskningen inte minst på grund av att Bruce/Brenda var enäggstvilling. Hans bror Brian som inte hade utsatts för samma behandling uppfostrades som pojke och var en perfekt motpol att testa experimentet på. Under mer än trettio år utgjorde fallet ett bevis för att vår känsla av könstillhörighet inte är medfödd utan först och främst en följd av vår uppfostran och omgivning. ”John/Joan” användes som ett exempel av kvinnorörelsen och skapade ett prejudikat för könsbyte som standardbehandling för tusentals nyfödda med skadade eller missbildade könsorgan.
En konsekvens av detta blev att eftersom det var enklare att konstruera ett kvinnlig kön på intersexuella barn, så gjorde det inget om alla intersexuella barn blev flickor eftersom de med rätt uppfostran skulle bli ”riktiga” flickor. Att fallet ”John/Joan” var en bluff uppdagades först under 1990-talet då Bruce som nu bytt namn till David berättade sin historia för journalisten John Colapinto. Artikeln publicerades i the Rolling Stone Magazine i december 1997. Forskarna och även Davids föräldrar hade mörklagt att han som barn vantrivdes som flicka och kände sig som en pojke. Varken klänningar eller hormoner kunde få honom att bli flicka. Han blev mobbad och utfryst av jämnåriga. Han gjorde aktivt motstånd mot föräldrarnas behandling av honom som en flicka och vägrade till slut träffa Money. Det var en sorglig kamp och som tonåring blev han djupt deprimerad och fick självmordstankar. Först vid 14 års ålder fick Bruce/Brenda reda på sanningen om sig själv av sina föräldrar och livet blev plötsligt begripligt. Han började leva som en pojke och kalla sig David, och korrigerade som vuxen sitt kön till att stämma med den könsidentitet han alltid hade haft. Vid 25 års ålder gifte han sig med en kvinna och som par adopterade de flera barn. Davids historia finns återgiven i boken As Nature Made Him: The Boy Who Was Raised as a Girl. John Colapinto anser att det att verkliga mysteriet med David var att han lyckades hålla sig vid liv i 38 år, trots de mentala och psykiska plågor han genomled i sin barndom och som jagade honom hela livet. David Reimer tog sitt liv i maj 2004.
Upplevelsen att vara ett kön men vara fast i ett annat kön föder utanförskap, därför att det manliga könet och det kvinnliga könet är två absoluta kategorier, antingen tillhör vi det ena eller det andra. Många som upplever att de är fel kön har inte kunnat sätta ord på sina känslor och upplevelser eftersom orden för det som de känner saknas. För transsexuella personer stämmer inte könsidentiteten med kroppens kön – det juridiska könet. En del har upplevt att de är fångad i fel kön och fel kropp så länge de kan minnas, för andra kommer denna upplevelse senare i livet. Att känna sig fångad i fel kön är en fysisk, psykisk och social upplevelse som påverkar hela livet. Transsexuella kan äcklas av sin kropp och känna sig alienerade bara genom att de betraktas och behandlas som ett kön de inte är. På grund av samhällets intolerans mot könsambivalenta personer upplever många transsexuella en ständig oro – de kan bli osynliggjorda, förtryckta och till och med utkastade av sina familjer och bara uppleva trygghet i en grupp där deras rätta könsidentitet är känd och accepterad. Depressioner och självmordsförsök är vanligt och det har sannolikt koppling till känslan av internt och externt utanförskap – dels att vara utanför i sin egen kropp och dels att vara utanför och annorlunda i samhället, kanske även bland de närmaste vännerna och i sina familjer. Omgivningens blickar kategoriserar, noterar och pekar ut det som avviker – att inte bli betraktad som en avvikare utan som normal och till synes även en biologiskt ”riktig” kvinna eller man – är krävande. Mycket energi går åt till att upprätthålla könsidentiteten. Transsexuella kan drivas av en stark önskan att korrigera sina kroppar med könshormoner och kirurgi och få ett nytt juridiskt kön som stämmer med deras könsidentitet. Varje år genomförs också ett 50-tal könskorrigerande operationer i Sverige. Det är något fler män som korrigerar sitt kön till kvinnor än tvärtom. Transsexualism kategoriseras inom vården som en psykiskt tillstånd och rent juridiskt som en sjukdom. Behandlingen ingår i sjukförsäkringen och är reglerad av hälso- och sjukvårdslagen. Lag om fastställande av könstillhörighet i vissa fall (1972:119) stadgar:
1 § Den som sedan ungdomen upplever att han tillhör annat kön än det som framgår av folkbokföringen och sedan avsevärd tid uppträder i enlighet härmed samt måste antagas även framdeles leva i sådan könsroll kan efter egen ansökan få fastställt att han tillhör det andra könet. Fastställelse får ske utan hinder av att sökanden tidigare erhållit fastställelse enligt 2 §.
Fastställelse enligt första stycket meddelas endast om sökanden fyllt arton år och undergått sterilisering eller av annan orsak saknar fortplantningsförmåga. Lag (1991:514).
2 § Föreligger hos någon sådan missbildning av könsorganen som kan ge anledning till tvekan om hans kön, kan han efter ansökan erhålla fastställelse som avses i 1§ om det är förenligt med utvecklingen av könsrollen samt rättelse av missbildningen kan ske så att organen bättre överensstämmer med önskad könstillhörighet eller, där rättelse ej anses påkallad, sådan könstillhörighet är mest förenlig med sökandens kroppsliga tillstånd. Gäller ansökan som avses i första stycket den som fyllt aderton år eller som är yngre men likväl ej står under annans vårdnad, göres ansökningen av honom själv. För annan göres ansökningen av vårdnadshavaren. Avser ansökningen barn som fyllt tolv år, får fastställelse meddelas endast om barnet lämnat sitt samtycke.
3 § Fastställelse enligt 1 eller 2 § får meddelas endast för ogift svensk medborgare.
Att uppnå fastställelse av kön är en utdragen process som kräver utredning av psykolog för att få en diagnos, först därefter kan man ansöka om könskorrigering hos Socialstyrelsen. Många transsexuella känner sig kränkta och ifrågasatta av vården de erbjuds. Kraven på sterilitet och att man ska vara ogift är otidsenliga. Transsexuella kan vara gifta. De kan vara homosexuella, bisexuella, heterosexuella eller asexuella. Testerna som psykologen ska göra som ska leda till ett utlåtande tycks ha lite med könskorrigering att göra. Bland dessa finns exempelvis olika minnestest, att återupprepa talföljder, även baklänges, huvudräkning, att med hjälp av klossar matcha mönster på tid och ordförståelse. Under utredningstiden erbjuder sjukvården hormonbehandling, viss kirurgi, logopediska insatser och om en man vill bli kvinna så får han erbjudande om insatser som ska minska behåring. De som vill byta kön ska även under en period (cirka 12 månader) leva i livets alla skeden i den önskade könsrollen. Under denna tid ska de anta ett nytt namn som de ska berätta för andra om, de kan få låna bröstproteser eller göra mastektomi (ta bort bröst). Att på ytan se ut som en man eller kvinna underlättar för dem att bli bemötta av andra som män eller kvinnor. Om en person efter denna process fortfarande håller fast vid den önskade nya könsrollen så kan tillstånd till en könskorrigering på kirurgisk väg ges och personen får ett nytt juridiskt kön.
Det finns en nyfikenhet på sexuellt och könsmässigt ”avvikande” människor och inte oväntat är de ett vanligt tema i konst, särskilt när det gäller fotografi. Inom foto så fungerar bilder på människor som avviker från normerna manligt-kvinnligt som voyeurism. Avvikare drar till sig blickar och vi kan ohämmat titta på dessa motiv när de hänger på museernas väggar eller visas på blanka sidor i en fotobok, något vi aldrig kan göra om vi träffar dessa människor i verkligheten. Fotografer som Diane Arbus, Nan Goldin, Mary Ellen Mark och Christer Strömholm har alla homosexuella, transsexuella och transvestiter som motiv i sina bilder. Även om motiven till synes är bekväma, så är de ett resultat av fotografens blick och hans eller hennes fördomar, kön, begär och sexualitet. Det som driver en fotograf att ta bilder, är inte alltid medmänsklighet. När det gäller fotografiets skildringar av människor ligger fotografens utmaning i att skildra dem som medmänniskor och som subjekt. Men tyvärr innebär ofta fotografiet i sig en objektifiering. Vad som fotograferas är det som fångar fotografens blick och när det gäller fotografier av människor är det nästan oundvikligt att fotografiet profiterar på avvikare som faller utanför normen. Bilder på människor som är norm- och könsöverskridande kommer alltid att sticka ut och kittla betraktare så länge vi lever i ett samhälle som enbart ser två kön. Foton presenteras dessutom ofta utan text, det finns ingen förklaring till tittaren, eftersom bilden är konst och ska tala för sig själv. Av dessa skäl tycker jag ibland att fotografer utlämnar sina motiv till pöbeln. Christer Strömholms bilder av transvestiter och transsexuella på Place Blance i Paris har namn som Suzanne, Gina och Nana, Vanda och Marie France. Avklädda, lättklädda och förföriska, blir de sedda som kvinnor, fotograferade som kvinnor, kanske också älskade som kvinnor. När bilderna för första gången visades i Sverige i början av 1960-talet, ställdes de ut på varuhuset NK i Stockholm. Det är lätt att tänka ut hur Stockholms societeten förfärades när de fick reda på sanningen om bilderna – att det var män och inte kvinnor. På den tiden var homosexualitet klassat som en sjukdom i Sverige.
I slutet av 1960-talet när de första könskorrigerande operationerna genomfördes i Sverige, fanns det dessutom ett krav på dem som opererades att de efter operationen skulle vara heterosexuella. Christer Strömholms bild av Vanda visar en naken manskropp med en kvinnas ansikte, som poserar för fotografen i ett sovrum. Utan nakenheten hade sannolikt den könsöverskridande Vanda inte självklart kunnat kategoriseras som en man. Kanske hade hon då inte heller fångat fotografens blick. En annan fotograf, Halil Koyutürk, fotograferade för cirka tio år sedan transvestiter och transsexuella i Turkiet. Koyutürk gjorde som Strömholm, han blev deras vän och blev insläppt i deras kretsar. Nästan alla personer i bildsviten är fotograferade nakna – det är också därför vi som betraktare vet att de är könsöverskridare. Bilder på påklädda kvinnor hade inte varit lika uppseendeväckande. Halil Koyutürk lämnar också sina bilder okommenterade, det enda vi får veta om dem han har fotograferat är att de ofta har gulliga namn som olika blomnamn eller namn på kändisar. I Turkiet arbetar över 22 000 transsexuella som prostituerade. Som grupp betraktat återfinns de långt ner i samhällshierarkin och de utsätts ofta för våldsbrott. En könskorrigering tusentals dollar. Som prostituerade tjänar de transsexuella ihop till plastikoperationer för att köpa bröst och fylliga läppar och bli mer lika kvinnor, men många har bara råd med undermånligt material hos oseriösa plastikkirurger. Flera av Halil Koyutürks foton visar människor som fått förstörda och deformerade ansikten och kroppar. Bilderna är svartvita och tagna med blixt, något som skapar skarpa kontraster och de ger intrycket av att vara tagna med en voyeuristisk blick. Människorna på de svartvita fotona poserar och visar upp sig som för en kund som ska köpa deras tjänster. På så sätt profiterar Koyutürk liksom Strömholm också gjorde på dessa människors liv och utsatthet. Det vi ser i bilderna är människor förförda och lockade av fotografens blick och nyfikenhet på det avvikande.
Det finns inte så många berättelser vad som händer med personer som har fått Socialstyrelsens godkännande att korrigera sitt kön. Vi vet lite om hur de upplever sina liv, hur de mottas av sina familjer, på vilket sätt de accepteras i samhället, till exempel på sina arbetsplatser. I Halil Koyutürks och andra fotografers bilder är de frysta i prostitution och i ett slags evigt utanförskap. Man kan hoppas att tystnaden har samband med att många av dem som får en könskorrigering till slut får det kön som överensstämmer med deras könsidentitet och på så sätt uppnår sin önskan om ett normalt liv – där kroppens design stämmer med könsidentiteten. Att avslöja att man tidigare har varit man eller kvinna kan hota bilden av det åtråvärda kön man har skapat kirurgiskt och socialt. Det är tillräckligt svårt ändå att ha bytt kön eftersom allas våra liv är könade oavsett vi vill det eller ej. Vilka böcker har vi läst, vilka filmer har vi sett, vilka vänner har vi, foton från barndomen, våra föräldrar – allt är präglat av att vi är eller ses som ett visst biologiskt kön. Trots att en könskorrigering har genomförts så kan tvivel om könstillhörighet väckas, till exempel av fel sorts berättelse i fel sammanhang. Att leva som ett kön kan tyckas enkelt för alla som aldrig ifrågasatt sin könsroll och könsidentitet, men könsöverskridande personer kan ställas inför stora utmaningar som när det gäller att duscha nakna i ett manligt eller kvinnligt omklädningsrum eller när de på offentliga toaletter måste välja antingen männens eller kvinnornas toalett. En intersexuell person som tvingats in i ett juridiskt kön och i en könsidentitet de inte vill ha, kan också som många transsexuella att fullfölja en könskorrigering på kirurgisk väg. De tränar både under utredning och därefter på att utveckla sin könsidentitet genom att göra vissa specifika saker som är normspecifikt för manligt eller kvinnligt. Det kan handla om genomgripande förändringar för att kunna passera som en ”riktig” man eller ”riktig” kvinna och uppnå frihet från granskande blickar.
Genom att exakt följa normen i beteende och klädstil kan kroppsliga brister täckas över, på så sätt undviks misstänksamma frågor, diskriminering och utsatthet. På så sätt blir de transsexuella också osynliga. En del för att de vill, en del för att de måste. För vi lever i ett samhälle som på ytan är tolerant och rättighetsfokuserat men som ändå gör att människor får sitt livsutrymme minimerat. I dokumentärfilmen Ångrarna (2010) kommer två personer till tals som varit både man och kvinna och som levt i glidande skalor mellan manligt och kvinnligt. De föddes som män, men båda vantrivdes och gjorde på kirurgisk väg könsbyte och blev kvinnor. Filmen handlar om att de har ångrat sig och vill bli män igen – trots mansrollens begränsningar och trots kvinnorollens fördelar. Men framförallt handlar filmen om två människor som längtar efter kärlek och tillhörighet. Ångrarna är enkelt uppbyggd; två människor som sitter på varsin stol i ett svartmålat rum. I filmen förekommer också privata fotografier från deras respektive liv. Trots sin enkelhet är det en omskakande film. Se den. Alla som någon gång har ställt sig frågor om livet, alla som någon gång har älskat någon, som någon gång har längtat efter lite kärlek kommer att förstå vad de menar. Att byta kön för dem var ett sätt att överleva i ett samhälle som vägrade acceptera dem och som ständigt har ifrågasatt deras könsidentiteter. Ångrarna visar tydligt att kön är det hårdaste fängelset av alla. Vi är alla dess fångar.
Referenser
Bengtsson, A. ”Fotofokus på transsexualitet och prostitution” i Yelah 19 juni 2003.
Colapinto, J (2006). As Nature Made Him: The Boy Who Was Raised as a Girl, Harper Perennial.
Darj, F. Nathorst-Böös, H. (2008). Är du kille eller tjej? – en intervjustudie om unga transpersoners livsvillkor, RFSL ungdom.
Intersex society of North America http://www.isna.org/faq/concealment 2011-05-01 Halil (2003). T.S. Publisher, Focuskop.
Huor, J. ”Fotografen Christer Strömholm är död” i Svenska Dagbladet 11 januari 2002.
Kessler, S. McKenna, W. (1978). Gender – an ethnometodological approach, The University of Chicago Press.
Lag (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall.
Linde, Å. ”Fostran till flicka blev pojkes död”, i Svenska dagbladet 31 maj 2006.
Linde, Å. ”Få vill vänta med operation” i Svenska Dagbladet 5 juni 2006.
Patientföreningen Benjamin http://www.foreningenbenjamin.se/23.html 2011-05-01
RFSL, Transsexuella http://www.rfsl.se/?p=329 2011-05-01
Socialstyrelsen (2010) Transsexuella och övriga personer med könsidentitetsstörningar – Rättsliga villkor för fastställelse av könstillhörighet samt vård och stöd.
Tiby, E. (2010) ”Upplevelser av utsatthet för hatbrott” i Hon hen han – en analys av hälsosituationen för homosexuella och bisexuella ungdomar samt unga transpersoner, Ungdomsstyrelsen.
”Vad är transsexuell?” http://www.transformering.se/vad_%C3%A4r_trans/transsexuell 2011-05-01