Innehåll
HJÄRNKONTOR
RUMÄNIENFEBERN – VAD LEDDE FRAM TILL KULTUREXPLOSIONEN?
/ Irina Lazarescu
LAND, DU VÄLSIGNADE
/ Staffan Kling
DET O-POLITISKA SPRÅKET
/ Kristofer Flensmarck
LIVETS SYNBARA SIDA
/ Jelena Sjvarts
FERNANDO PESSOA OCH DEN STÄLLFÖRETRÄDANDE FÖRFATTAREN
/ Alexandra Coelho Ahndoril
FERNANDO PESSOAS KÄRLEKSBREV TILL OPHÉLIA QUEIROZ
/ Einar Askestad
MED KAMERAN SOM SPEGEL
/ Niclas Östlind
”INTERVJU MED SANTIAGO SIERRA”
/ Björn Larsson
Eva Maria Ern & Ola Wickander
VERKLIGHETEN MELLAN SKALLARNA
BUKOWSKI, SEX OCH MAT – EN ANALYS AV CHARLES BUKOWSKIS DIKT ”DUBBELMACKAN”
/ Andreas Björsten
TVÅ DRAPOR
/ Einar Heckscher
TILL MITT FÖRENADE KUNGARIKE
/ Anna Qvist & Bengt Jahnsson-Wennberg
ILLUSTRATIONER
/ Klara Persson
Omslagsfoton: Santiago Sierra (ur 100 INDIGENTES, Plaza Estudiante 20, Mexico City,
Mexico 2005. Med tillstånd av Lisson Gallery, London)
Hjärnkontor
Detta nummer skulle, trots vitsens skralhet, kunna betecknas som det trådlösa numret, i bemärkelsen att vi denna gång inte valt något övergripande och strikt samordnande tema för innehållet. Den där röda tråden som man ibland för på tal i olika sammanhang lyser med sin frånvaro. Eller, gör den det?
Det står naturligtvis läsaren fritt att finna sammanhållande drag genom det hela. Vad vi kan säga är att det handlar om litteratur och konst (utrymmesmässig emfas på det första), som i skilda skepnader, ur skiftningsrika perspektiv och med fasetterade tilltal, kretsar kring identitet och politik, minnen och klavar, grunder och sinnliga altituder, ekon och speglingar, och förgreningar.
Irina Lazarescu skriver om rumänsk 80-talskonst i Ceausescus skugga och skänker relief åt det intensiva intresset för rumänska kulturyttringar som på senare år gjort sig gällande i Sverige.
Niclas Östlind reflekterar kring Catharina Gotbys fotografiska självporträtt, medan Staffan Kling avhöljer aktionsradier hos två samtida svenska konstnärer, vars verk ”tar temperaturen i det samtida Sveriges arsle”.
Andreas Björsten bjuder på en utredning av kopplingen mellan sex och mat i en dikt av Charles Bukowski, medan Björn Larsson konfronterar den spanske konstprovokatören Santiago Sierra.
Ett urval av den framstående ryska författaren Jelena Sjvarts självbiografiska prosafragment presenteras i svensk översättning.
Två av bidragen är utdrag ur större verk och involverar ett radarpar vardera: Anna Qvists och Bengt Jahnsson-Wennbergs ”Till mitt förenade kungarike” samt Eva Maria Erns och Ola Wickanders ”Verkligheten mellan skallarna”.
Numret rymmer även nyskrivna texter av poeterna Kristofer Flensmarck och Einar Heckscher. Gästillustratör denna gång är Klara Persson.
På ett betydande antal sidor figurerar den säregne portugisiske författaren Fernando Pessoa, vilket inte är första gången (se nummer 34). I hans förtäckt självbiografiska Livro do Desassossego, eller Orons bok som den heter i svensk översättning, står det på ett ställe: Jag tillhör den sortens män som kvinnorna säger sig älska men som de aldrig vill kännas vid när de träffar på dem; den sortens män som kvinnorna inte skulle kännas vid om de kände igen dem. […] Jag har alla de egenskaper som beundras hos romantiska poeter, till och med den avsaknad av dessa egenskaper genom vilken man verkligen är en romantisk poet. Många författares kärleksliv tenderar förvisso ofta förete i lika hög grad löjets som martyrglorians skimmer, och i de minst sagt märkvärdiga kärleksbrev som Einar Askestad översatt och kommenterat skymtar både det ena och det andra. Möjligen också ett tredje, och ett fjärde, som läsaren själv får söka reda på.
Författaren Pessoa, som ungefär samtidigt med en själstvilling i Prag närde ark med sin ångest, var en förgrenande och på sätt och vis omnipotent syftande kraft. En sorts intellektuell kolonist, om än i skygd av en skenbart sirlig och sävlig borgerlig fasad. Kontorsråttan som geni, helt enkelt, som postumt skrev in sig i världslitteraturen medels sina litterära förklädnader – de så kallade heteronymerna, vilka ägnas en analys av Alexandra Coelho Ahndoril, som även tecknar en ingång till kärnan av Pessoas författarskap.
Faktisk upphovsman till de ovan citerade raderna är sålunda strängt taget inte Fernando Pessoa, utan heteronymen – eller halvheteronymen(!) – Bernardo Soares. Att säga vad Orons bok egentligen handlar om låter sig knappast göras. Bristen på sammanhang är dess lika fjära som givna princip. En anslående prestation, som må tjäna som exempel på vad en smula trådlöshet kan föra med sig.
Alan Asaid
