AV: KATERINA ZOLOTOVA
På Ivan Franko-gatan i Kiev bor en pensionerad operasångerska i en liten tvårummare i ett slitet höghus, en gång uppfört för operans medarbetare. Grannarna är åldrade dirigenter, pianister och ballerinor men också yngre generationer utan koppling till operan.
Tamara Ivanovna har hennafärgat hår och ett stort hjärta. En solig marsdag lät hon mig flytta in på vardagsrumssoffan. Ett ostämt piano, rosa tapeter, fotografier från hennes många roller vid operan, den blinda katten Katja som någon stuckit ut ögonen på och som Tamara räddat med sig från gatan. Katja orienterade sig förbluffande väl i rummen men blev förvirrad när jag flyttade in – mitt smeknamn är också Katja så varken katten eller jag förstod någonsin vem av oss Tamara adresserade och vi kom alltid springandes båda två när hon ropade. Katja gick på människotoaletten (hon hoppade elegant upp och satte sig på ringen, men spolade inte efter sig) och hon åt inte kattmat utan våra matrester (sallad, soppa, kålpiroger).
Före Katjas tid bodde en annan katt räddad från gatan där, Kotofej. Tamara hade halkat och brutit ryggen och var ålagd att ligga still på en planka hemma i sängen och läka i ett halvår. Lillasystern Margarita, en före detta balettdansös, kom till henne med matvaror och en kattunge som kravlat sig fram på framtassarna, den hade också bruten rygg. En liten planka i kattstorlek ordnades fram och så låg Tamara och Kotofej sida vid sida och läkte sina ryggar tillsammans.
Och före min tid som inneboende på Tamaras soffa bodde Sergej där. Tamara hade hört på radion om hur svårt det var för barnhemsbarn att klara sig själva när de vid sexton års ålder fick flytta ut och lämnades vind för våg. Hon ringde och erbjöd sig att ge mat och husrum åt Sergej tills han kunde stå på egna ben.
Man frågar inte en före detta operadiva om hennes ålder men jag gissar att Tamara är född på 1930-talet: hon berättade ibland om hur hon som barn hade sett sina judiska grannar och vänner föras mot sin död i skogen i Babij Jar och det var 1941.
Jag ställde andra frågor
– Var det svårt att få anställning vid operan?
– Vad menar du? Jag utbildade mig till operasångerska och då arbetar man på just en opera, var skulle jag annars jobba?
Och hon ställde frågor till mig.
– Har ni bilar i Sverige eller kör ni med häst och vagn? (Det var efter att hon precis bläddrat i Barnen i Bullerbyn i ukrainsk översättning).
Hon tyckte också att jag på grund av min längd på 172 cm borde bli fotomodell och frågade om det var kapitalismens fel när jag sa att jag nog var lite för tjock och gammal för yrket. När hon var yngre och hennes man fortfarande levde hade de tillbringat en tid vid ett sanatorium som låg i närheten av ett slakteri. Ljudet av kornas oroliga råmanden gjorde att Tamara blev vegetarian. Hon gick ofta ut och plockade maskrosblad att göra sallad på och odlade kål, morötter och potatis på sin och systerns datja.
Tamara Ivanovna hade för vana att väcka mig varje morgon med dagsaktuella händelser. ”God morgon Katja, det är den tolfte april, dagen då Haharin flög upp i rymden!”
Tamaras röst är vacker och klar och med hennes ukrainska dialekt blev Gagarin till Haharin. En annan dag hade en mängd djur i Kievs djurpark dött av svält, till följd av att pengar menade till djurfoder försnillats. Tamara sörjde i veckor:
”Katja, till och med flodhästen har dött, hur är det möjligt, de är ju enorma?” Dazje behemot, ”till och med flodhästen”, blev en standardfras hos oss på Ivan Franko-gatan.
Jag hade aldrig bott i något annat land än Sverige när jag hamnade på Tamaras soffa. En lång kedja av kontakter ledde mig dit: hon är min mammas väns mammas väns granne och några dagar innan min avresa hörde jag mamma prata i telefon med Tamara.
Mamma: Du bör vara förberedd på att min dotter är väldigt skandinavisk.
Tamara: Vad innebär det?
Mamma: Hon är otroligt tystlåten och tillknäppt. Tamara: Det låter som en ganska behaglig hyresgäst.
Så fort jag flyttat in började Tamara lära mig allt om Kiev, som jag aldrig varit i förut: du måste titta på Sofiakatedralen, besöka Lavraklostret, åka bergbanan – men äta ordentligt innan för den blir man hungrig av. Det visade sig att den bara tog fem minuter att åka och att man inte blev hungrigare av den turen än någon annan. Viktigast av allt var att gå och titta på skulpturen av katten Panteleimon vid torget med de Gyllene portarna. Panteleimon hade varit en elegant och populär katt som Tamara själv klappat många gånger och som bodde på en restaurang i området. När restaurangen drabbades av en eldsvåda brann katten inne och förärades därefter ett eget monument.
Jag försökte spela på vårt ostämda piano ibland men det lät inget vidare, jag hade svårt att få liv i instrumentet. En dag blev jag dumpad per e-post. I precis samma ögonblick som jag läste mailet hörde jag Tamara prata i telefon och förstod att någon var på väg hem till oss. Jag gömde mig på toaletten för att gråta tyst i smyg och den som kom var vår granne från tionde våningen, en pensionerad konsertpianist som blivit helt blind på båda ögonen. Sedan Tamara slutade på operan sjöng hon aldrig och gick inte själv på några konserter. Det var den yngre systern, ballerinan, som tog med mig till operan ibland och oavbrutet skvallrade om ensemblen och deras intriger och kärleksaffärer sinsemellan. Men just den här dagen kom vår blinda granne och spelade på pianot och Tamara sjöng en rysk romans medan jag satt på toaletten och grät.
På Ivan Franko-gatan i Kiev bor en pensionerad operasångerska i en liten tvårummare. Fast jag vet inte om hon fortfarande gör det. Den 24 februari 2022 föll ryska bomber över Ukraina. Jag nådde Tamara efter ett par dagar: pensionsmyndigheterna hade varit där och satt upp madrasser för fönstren och sagt åt henne att försöka hålla sig i mitten av rummet. Nu är det ett tag sedan hon svarade på mina samtal.