Av: Einar Heckscher
Jag tror det var Albert Ayler eller Stravinsky eller båda som sa: ”Music is the ruling force of the universe”. När jag nu läser om några av Djuna Barnes tidiga noveller kan man få för sig att det är något hon skulle instämma i, eller åtminstone hoppas på, innan populärmusiken blev en maskinindustri snarare än en levande lokalföreteelse, förutom i den mindre besuttna världen. Novellerna hon skrev och försörjde sig på i 20-årsåldern kunde vara små stycken av Cimarosa eller Monk. Förutom den rent litterära ambitionen är de ägnade att underhålla, men accentuerar också det mystiska i själva tillvarons existens. Hon sätter sig in i själsliven hos folk i de kvarter där hon bodde då, och förvandlar sedan deras öden till korta sagor, med någon sorts lustig eller djuplodande tragisk poäng. Hon drömmer om att livets faktiska lödighet ska bli uppenbar för den som läser.
Hon talar i lätt ton om hur människors öden är gudastyrda så fort självständigt tänkande bortom ögonblicket tappar kontrollen. Ibland målar hon bara små fresker över människor instängda i sina öden eller ödem, och hur diskrepanserna i deras världsuppfattning ställer till diverse.
Ensam själ som La Barnes var såg hon människor genom ett privat periskop. På något vis kanske hon fann att mindre privilegierade människor än hon själv hade mer lödighet i sina liv, om än tragiska, än de kretsar där hon försökte hitta en försörjning.
Några av damens små melodisnuttar, plockade på måfå och på ett par ställen lätt omstuvade:
”Månen lyste genom hennes hår som smör genom ett myggnät.”
”En gosse som målat sina kinder med kalvfiléns palett.”
”Oscar Wilde – – – som i ganska omfattande utsträckning satsat på passioner och prat och hållit skapelsen på avstånd med en gest och ett skägg.”
”Hans vänner har upphört att se honom som en idol, eftersom de kommit på honom med att peta tänderna. På liknande vis faller många gudomligheter.”
”Vi lämnar kryddandet av våra barn åt allmänheten; det är den som gör dem möra och lönande.”
”När Clochette varit ung hade hon vetat att kärlek och lotteri hör samman, liksom himlen med harpan.”
”Una och Lena arbetade på en bondgård dag ut och dag in. De var som två fina hästar, hästar man ser beta sakta i den tidiga gryningen och böjer sig från den ena sidan till den andra, hästar som plöjer, som aldrig jäktar, men alltid åstadkommer något. – – – För oss betyder galenskap ett bakslag; för människor sådana som Una och Lena betydde den framsteg.”
”Han jäktade gatan fram med det där draget av nervös förväntan som en man alltid röjer när han inom sig vet att han inte räcker till – ett slags kisande blick mot livets ansikte för att se efter om det har upptäckt hans svaga punkt.”
”Dö nu, dö; det gör oss detsamma! Riv ut de små löven ur ditt hjärta. Vi behöver dem att sova på. Gråt; vi behöver något att dricka. – – – Vi ska sticka ner våra fötter i ditt hjärta när vi fryser om dem – – – Vi är trötta på din spontanitet och din envetenhet och din punktlighet. – – – Förgör dig själv, för vi behöver en harpa till att spela och sjunga frihetens sång.”
”Hans mun och näsa tycktes stå ut från en hård och omutlig vägg.”
”Det finns vissa saker som inte tål att man rör om i dem, mina små revolutionärer, och en av dem är klart vatten.”
Man förstår på något sätt att hon med tiden lär ha blivit en ensam och olycklig människa, fast hon levde tills hon blev över 90 år gammal. De komiska slutpoängerna är viktlösare än de tragiska. Och när jag har läst ut novellsamlingen återstår fascinationen hos de små världar hon målade, minnet av tidsandan, de försynta små cynismerna och den utsökta engelska prosan, så fort jag bara tittar på omslaget.
Djuna Barnes var uppfylld av en drog som inte går att handla på stan eller i dom mindre storlangarnas förorter. Det var en dekokt bestående av ensamhet med en lika tragiskt som romantiskt högladdad pannlampa, som via människors åtbörder, utseenden och attribut riktades in i deras hemligare vrår. Hon såg det timliga genom en betvivlad evighets ögon, och blottade glimtar av mänskoandens tidlöshet. Hon kunde förvandla vardag till drama. Eller till flyktig ”Rök”, som novellsamlingen heter på svenska.
Källa:
Djuna Barnes, Rök och andra berättelser, översättning: Einar Heckscher, AWE Gebers/Norstedts, Stockholm 1989.