Av: Anna Ridderstad
2018-08-06
Emma Hartman lägger sista handen vid sina sju stora målningar. Om en vecka går transporten till Stockholms gallerikluster runt Hudiksvallsgatan, och Emmas galleri Andersson Sandström. Utställningen öppnar snart. Färgerna vävs in och ut genom de monumentala landskapen, som sträcker sig från golv till tak. Varje enskild duk mäter 1,8 x 1,8 meter. Rummet är fullt av uppställda målningar, arbets- och packmaterial, det mesta längs med väggarna eftersom mycket av måleriet sker på golvet.
”Den här ateljén fungerar för mig, men visst skulle jag vilja ha en större. Det skulle ge bättre arbetsmöjligheter men också större ekonomisk osäkerhet.”
En annan konstnär, Lena Flodman, står mitt i sin nyhängda utställning. Det är vernissage på Nacka Konsthall, och rummet är fullt av glaserade keramikfiguriner. Delar från plastleksaker och skräp, upphittat längs med Medelhavets stränder, förvandlas till åtråvärda keramiska objekt genom idogt arbete med gjutningar, glasyrer och bränningar. I mitten av lokalen tronar en stor gul båt med ett apmonster som passagerare, i en storlek som får mina båda söner att glatt hoppa in och sätta sig. Lena arbetar också med att förstora objektens skala och skapa lek- och klättervänliga skulpturer i glasfiber.
I taket hänger stora nätsäckar med upphittade plastdelar, minst ett par kubikmeter. Det är Lenas arbetsmaterial, grunden för allt hon gör.
”Jag behöver ha allting omkring mig, det triggar mig i mitt arbete. Och jag behöver mycket yta eftersom jag arbetar med både lera, gips och retuschering i samma lokal. Det kräver egna stationer så att materialen inte blandas. Jag har räknat ut att jag har nio stycken bord i ateljén, och alla behövs!”
Både Lena och Emma arbetar i ateljéhuset wip:sthlm i Årstaberg söder om Stockholm, den förening där jag själv haft min ateljé i många år. Verksamheten har funnits i huset i mer än tio år, men snart är det slut eftersom huset ska rivas för att ge plats till några av Stockholms högsta bostadshus. Vart konstnärerna här ska ta vägen vet ingen. I samarbete med hyresvärden Stockholms Stad fann föreningen en lämplig ersättningslokal under våren, men den skulle ha inneburit hyreshöjningar på runt 90 %, för ateljéer som redan i dag ligger på en hög hyresnivå. En omöjlig ekvation för konstnärer som ägnar stor del av sin tid till brödjobb för att få livet att gå runt. För vissa konstnärer kan lösningen bli att hyra en dyr skrivbordsplats i kontorsmiljö, men för Emma Hartman eller Lena Flodman är det inte möjligt att arbeta så.
Inte blir det lättare av att många andra konstnärer i Stockholm befinner sig i samma situation. De som sitter i mindre lokaler i bostadsrättsföreningar är inte attraktiva hyresgäster eftersom de inte kan betala höga hyror. Många lite större ateljéföreningar sägs upp eller tvingas flytta efter stora hyreshöjningar. Dessutom kommer två riktigt stora föreningar, däribland wip:sthlm med över 90 konstnärer, snart stå utan lokaler. Stockholms Stad har sedan länge ett eget bestånd med omkring 300 ateljéer, men kötiden är mycket lång, ofta 25 år. Stadens ateljéer ligger i äldre hus som för att hålla nere hyresnivån inte renoverats på flera decennier. Nu börjar det bli ohållbart, och även dessa hyresgäster får finna sig i hyreshöjningar, vilket har resulterat i att många lämnat sin ateljé. Möjligheterna för de konstnärer som behöver större ytor och högre takhöjd krymper alltmer.
Det klassiska sättet för konstnärer att skapa ateljéer är att hitta slitna och billiga lokaler i ett område som ingen annan är intresserad av. Stora ytor med låg hyra ger konstnärlig frihet, kvarvarande äldre verksamhet i området ger inspiration och spänning för konstnärer från medelklassen. Detta är startskottet för gentrifiering, där områden vars ursprungliga funktion är på väg att fasas ut blir hem för trendkänsliga och alltmer penningstarka människor och verksamheter. Höjda hyror ger en snabbare utfasning av det gamla, och till slut finns inte heller konstnärerna kvar, de drar vidare till nästa plats.
Denna klassiska beskrivning stämmer inte in på Stockholm i dag eftersom områden med låga hyror inte existerar i en stad med så stor befolkningstillväxt. Under de senaste åren har bristen på bostäder överskuggat det mesta i det politiska samtalet, och satsningarna på nybyggnation är enorm. Viljan från politisk nivå är att spara de grönområden och parker som finns, därför ska husen helst byggas på platser som i dag inrymmer industriområden, parkeringsplatser eller hus som kan rivas. Det drabbar i hög grad de undantagsplatser som traditionellt varit konstnärernas. Fler konstnärer har börjat att konkurrera om färre ateljéer med högre hyror. Snaran dras åt om konstnärernas arbetsvillkor och existens, och det i alla led.
Även de mest framgångsrika galleristerna och de två konsthögskolorna ligger under stark press på grund av hyresnivåerna, och den nya ekonomiska situationen ger följdverkningar på hela den kulturella infrastrukturen. Flera större gallerier har lagt ner, trots att konstförsäljningen generellt ökar. Ett galleri behöver ligga centralt, där kunderna finns, för att verksamheten ska fungera. Men om hyreskostnaderna hela tiden ökar blir det ohållbart i längden.
Konstfack, som är Stockholms största konsthögskoleutbildning, flyttade ut från sin specialritade byggnad i centrala Stockholm 2004. Huset behövde renoveras och moderniseras, och hyresvärden statliga Akademiska Hus ville höja hyran så mycket att enda möjligheten att stanna innebar att dra ner drastiskt på ytan. Jag gick själv på Konstfack då, och minns diskussionerna om att hyra ut den stora del av huset som vätte mot gatan. Det skulle ge möjligheter att betala hyran för resterande kvadratmeter, en dålig lösning för en redan trångbodd skola. I stället flyttade Konstfack till LM Ericssons gamla fabrikslokaler vid Telefonplan, en bit utanför stadskärnan. Men redan nu, bara lite drygt tio år senare, börjar situationen bli svår att hantera. Hyreshöjningarna slukar en allt större del av skolans budget, de statliga anslagen går inte i takt med hyreshöjningarna.
Kungliga Konsthögskolan, Stockholms andra konsthögskoleinstitution, flyttade 1995 till Skeppsholmen från sin gamla byggnad på Fredsgatan. Skeppsholmen ligger centralt och här finns Moderna Museet och flera andra kulturverksamheter. Byggnaderna där skolan ligger i dag var gamla och slitna, de byggdes om och renoverades för att kunna inhysa en modern utbildning. Att Mejan, som skolan kallas, ligger här ger liv åt ön, och det ger stora möjligheter till samverkan med andra kulturverksamheter i närheten. För något år sedan varskodde Statens Fastighetsverk, som äger husen, om en kommande kraftig hyreshöjning. Argumentet var att läget var centralt och husen attraktiva, en situation som skolan ju själv varit med om att förstärka genom renoveringen av de nya lokalerna. Storleken på hyreshöjningen kom som en chock och satte igång allvarliga planer på att flytta ut från centrala Stockholm. I dag ligger flyttplanerna på is eftersom skolan hoppas kunna hitta en ekonomisk lösning tillsammans med fastighetsägaren. En viktig anledning är också att de nya lokalerna i Tomteboda visade sig ägas av ett oseriöst fastighetsbolag. Vad som händer i framtiden är osäkert.
En bit söder om centrala Stockholm ligger Västberga industriområde som är ett typiskt exempel på hur en samtida konstnärsmiljö ser ut. Västberäga är slitet och ligger bredvid motorvägen. De låga husen har inte renoverats på många år. Här finns verkstäder, en grill, thai-massage och många lastbilar från de många åkerierna i området. Här finns minst sex mindre ateljéföreningar, bland andra Månen, Vreten, Turbinen och Props Ateljéer.
En av de åtta konstnärerna i Vretens ateljéförening är Ola Nilsson. Hur upplever han relationen med föreningens hyresvärd?
”Vi har fått en ganska rejäl hyreshöjning under de senaste åren. Vi har dessutom blivit tvungna att acceptera moms på hyran. Momsen måste ju ut varje månad, även om man får tillbaka den sedan, och alla konstnärer hos oss är inte momspliktiga heller”.
Kostnadsökningen har gjort att det rört på sig i föreningen. Någon ska flytta ut, andra behöver dela sina små ateljéer med någon annan för att ha råd att vara kvar. Finns det något intresse hos fastighetsägaren för att behålla den konstnärliga verksamheten i området genom att inte höja hyrorna maximalt?
”Möjligen är vi intressanta som hyresgäster eftersom vi inte kräver så mycket. Vi har nöjt oss med sämre ventilation och värme och huset har inte hållit hög standard. Vi har byggt innerväggarna själva och inte kostat fastighetsägaren så mycket.”
Samtidigt pratar Ola om att fastighetsägarna i Västberga börjat arbeta strategiskt för att omskapa Västberga till ett mer attraktivt område. Butiker har flyttat in. Coop har byggts om. Det börjar satsas.
Props Ateljéer, med tolv arbetande konstnärer, ligger just i hörnet Elektravägen/ Västberga allé, där butiker börjat flytta in. I styrelsen sitter Karin Törnell, som berättar om hur föreningen kom till Västberga 2002 när det skulle byggas bostäder på deras gamla adress i Gröndal. Som tur var hade de ett bra kontrakt där, och med hjälp av en jurist lyckades de förhandla sig till en ersättningslokal som de slapp betala anpassning för. Props Ateljéer hade bra lokaler och en fungerande hyresnivå. Till dess att ett brev med besked om en fyrtioprocentig hyreshöjning dök upp 2012. Props Atljéer blev förskräckta men som tur var löste sig situationen.
”Hyresvärden hade inte förstått vad vi var för ena, de trodde väl att vi höll på med hobbyverksamhet. Vi bjöd in dem för att presentera oss och det betydde jättemycket. De fick se att vi ställde ut på konsthallar och gjorde offentliga verk, de blev imponerade av att vi var så professionella.”
I samtalen med hyresvärden blev det tydligt att det var ett problem att föreningen inte betalade moms på hyran. Det fördyrade för värden och krånglade till deras administration. När Props Ateljéer erbjöd sig att registrera sig och betala moms på hyran så kunde hyreshöjningen förhandlas ner betydligt. I dag har de ett treårigt kontrakt med en relativt låg hyra – och moms pålagt, en situation som fungerar bra för föreningen. Men oron för framtiden finns där, hur läget ser ut när kontraktet löper ut är svårt att veta.
”Och vill butikerna härunder ha mer lagerutrymme, då ligger vi illa till. De kan betala mycket högre hyra än vi.”
Situationen med moms är speciell för konstnärer. En konstnär har rätt till en relativt stor momsfri försäljning per år, och många konstnärer som inte lejer bort arbete till andra, till exempel målare, är inte momsregistrerade. Det skapar problem när moms läggs på ateljéhyran, eftersom den då blir en utgift som andra. Även för konstnärer med mycket ojämna inkomster år från år skapar moms på hyran problem, eftersom summan måste ut varje månad även om intäkterna kommer året efter. Att ha en ordentlig ekonomisk buffert är få konstnärer förunnat.
Än så länge finns inga planer på att bygga bostäder i Västberga industriområde, så konstnärerna här sitter relativt säkert. Skulle fler kunna flytta hit? Svaret på den frågan förtydligar situationen. Det var just i Västberga som wip:sthlms tänkta ersättningslokal låg, den som skulle innebära en nittioprocentig hyreshöjning för medlemmarna. När det gäller nya kontrakt ligger nämligen marknadshyran även här högt över vad konstnärer klarar. Och samma sak gäller lokaler som ligger längre bort längs pendeltågslinjerna.
En bit bort från Västberga ligger Lövholmen. Här finns gott om hus som färgindustrin lämnat efter sig när den försvann. I ett stort hus som rymmer många konstnärer och andra relaterade verksamheter ligger ateljéföreningen Färgkontoret. Jag träffar Cameron Macleod som 2010 var med och startade Platform, en ateljé- och studiostruktur för konstnärer och andra kulturarbetare som bygger på hans tankar om internets utopiska potential. Resultatet är en smidig och välfungerande form av direktdemokrati, där styrelsearbete och administration bantats ner till ett minimum. Platform är en av fyra ateljéföreningar som har sina lokaler i Färgkontoret, och man organiserar 110 personer varav ungefär 80 är konstnärer. Modellen har redan fått ett systerprojekt i Bergen, och fler är på väg. För Cameron är kanske inte själva lokalen det viktiga, han är en rörlig person och hans konstnärskap bygger på sociala och relationella händelser. Men visst är det osäkert hur länge Färgkontoret får finnas kvar.
”Det finns planer på nybyggnation, och osäkert har det varit hela tiden”, säger Cameron. ”Vi kan bli utkastade i vår eller om fem år, ingen vet.”
Uppsägningstiden är nio månader, vilket han jämför med systerverksamheten i Norge som fått ett tioårigt kontrakt och dessutom mycket ekonomiskt stöd. Nio månaders uppsägningstid är ändå bra i jämförelse med hur det kan vara.
Slakthusateljéerna är en ateljéförening som finns i utkanten av Stockholms gamla slakthusområde och den har ett tjugotal medlemmar. Slakterierna är numera borta och här finns både konstnärer och klubbverksamhet som drar hit världsartister inom den elektroniska dansmusiken. För inte så länge sedan pratade politikerna om att skydda kulturen i den kommande upprustningen, men av detta verkar inget bli av. Det skulle bara fungera om hyrorna kunde höjas till dagens marknadsnivå, vilket såklart kastar ut aktörerna. Anna Högberg från slakthusateljéerna berättar om hur de fick flytta från sitt första hus pga renovering och hyreshöjning. I det nya huset fick de tillfälliga tremånaderskontrakt. När rivningen i området ska starta är omöjligt att säga. I dag har de förhandlat sig till kontrakt på sex månader i taget. Samtidigt har de fått erbjudande om att flytta tillbaka till sina gamla lokaler med tryggare villkor, så tydligen är det attraktivt med konstnärliga verksamheter som hyresgäster i området. Ja just det, hyresnivån var förstås så hög att det var omöjligt, så det blev inte av. De stannar i sitt nuvarande hus, så länge det står kvar.
På andra sidan stan, i Hagalund i Solna, finns Kulturskyddsföreningen. Det är en mindre, relativt ny ateljéförening med lika osäkra framtidsutsikter. Här arbetar åtta konstnärer, och Alvaro Campo, ordförande i styrelsen, berättar att de har ett löpande kontrakt med ett års uppsägningstid. Samtidigt är det tydligt att hela området snart kommer att rivas.
”Vi har låg hyra, men hyresvärden vill inte heller hjälpa oss med problem i huset. När ett takfönster gick sönder fick vi kämpa för att de skulle betala hälften.”
Alvaro menar att konstnärer är en av hyresvärdens strategier för att höja statusen på området. I samma trappuppgång ligger också Liljevalchs hub, en annan verksamhet med ateljéer. Kommer de att kunna stanna i området framöver?
”Vi måste verkligen föra en diskussion om hur situationen ser ut för att hitta konstruktiva lösningar. Det är inte hållbart att låta vinstintressen driva på ständiga rivningar och renoveringar. Det gäller inte bara ateljéer utan även bostäder. Vilka får plats i ett samhälle? Fortsätter det så här så har ingen råd att bo någonstans till slut!”
I närheten ligger även föreningen Zinobra med 10 konstnärer. Efter att fastigheten bytt ägare har Zinobra fått rivningskontrakt på ett år i taget, och ett muntligt löfte om ersättningslokal från värden. Däremot har ingen diskussion förts om en hyresnivå på en sådan. Det är vanligt att fastigheter byter ägare och förvaltare ofta i den här typen av områden, vilket också skapar osäkerhet om vad som egentligen gäller.
Åter till södra sidan av staden och Bagarmossen, en av de stockholmsförorter där en faktisk gentrifieringsprocess verkligen ägt rum. Från sömnigt och stilla till en plats där mängder av kulturarbetare bor och även verkar. Konstnären Johan Tirén är en av ca tio personer som arbetar i en lokal hos allmännyttan som 2017 hotades av både övergång till rivningskontrakt och samtidigt en femtioprocentig hyreshöjning. Hyreshöjningen gick att förhandla bort, men inte rivningskontraktet. Det är markvärdena i Stockholmsområdet som ställer till det, menar Johan. Det lönar sig alltid att riva och bygga nytt. Huset hade stått tomt i 15 år innan konstnärerna flyttade in, men i dag huserar även andra verksamheter där. Hur länge det får stå kvar vet de inte.
Hökarängen är en annan femtiotalsförort där mycket har förändrats under den senaste tioårsperioden. En medveten strategi från det allmännyttiga bostadsbolaget Stockholmshems sida har höjt statusen på den en gång slitna förorten med dåligt rykte. I strategin ingår billiga lokaler till konstnärer som ett sätt att skapa liv i kvarteren. Men 2016 hände något oväntat. Utan förvarning dök hyresavier med dubbla eller till och med tredubbla hyresnivåer upp, trots att Stockholmshem försäkrat att satsningen på billiga konstnärslokaler var långsiktig. När både media och den högsta politiska nivån uppmärksammat situationen försvarade sig Stockholmshem med att detta bara var ett sätt att börja en normal omförhandling av hyrorna, men förtroendet hos konstnärerna var naturligtvis rubbat. Känslan av att konstnärer inte är intressanta längre när den köpstarka inflyttningen kommit i gång infinner sig lätt. Utgången av hyresförhandlingen är ännu i dag, mer än ett år senare, oklar.
En av de största konstnärliga produktionsplatserna i Stockholm är Studio Mossutställningar som har sin verksamhet i SVT:s gamla lokaler i Frihamnen. I rymliga korridorer och stora gemensamma utrymmen med högt i tak arbetar både konstnärer, designers, filmare och spelutvecklare, tillsammans ungefär 120 personer. Hyran är låg på deras treåriga kontrakt. Men de allmänna ytorna är stora och korridorerna breda, vilket leder till lite högre hyror för den enskilda utövaren. Stella d´Ailly är verksamhetsledare för Studio Mossutställningar och har ingen aning om hur det ser ut för dem efter våren 2018. Om ett halvår går deras kontrakt ut och meningen är att lokalerna ska renoveras till snygga kontor. ”Vår enda chans är att lyxrenoveringen drar ut på tiden så att vi får stanna lite längre” säger Stella. Någon ny lokal har de inte lyckats hitta.
Tendensen är tydlig. Runt om i Stockholmsområdet finns många större och mindre ateljéföreningar, drivna av konstnärerna själva, och de flesta har dystra framtidsutsikter. Som det ser ut nu finns ingenstans att ta vägen när de behöver dra vidare från gentrifieringens processer. wip:sthlm betalar i dag 755 kronor per kvadratmeter. Mossutställningar betalar 500 kronor. Det är extremt låga hyror i jämförelse. En marknadshyra idag i Stockholm börjar i spannet 1400 kronor och fortsätter uppåt. Och bland konstnärerna finns inget större utrymme för höjda ateljéhyror. Konstnärernas inkomster är inte högre idag än för tio år sedan när wip:sthlm fick sitt kontrakt i Årstaberg. Till slut har Stockholms Stad vaknat och insett att konstnärerna kommer att flytta ut från Sveriges huvudstad om inget görs. En grundlig utredning resulterade i den så kallade Ateljéplanen, i vilken Staden utlovade minst 260 nya ateljéer före 2020 som ska förmedlas till konstnärerna i Kulturförvaltningens ateljékö.
Anna Rygård arbetar på Kulturförvaltningen i Stockholm, där hon ansvarar för kulturstrategiska utvecklingsfrågor. Det är hon som tillsammans med Fastighetskontoret arbetar med uppdraget att hitta lokaler för de nya ateljéerna i Stockholm.
”Vi scannar av det egna beståndet, alltså de allmännyttiga bostadsbolagen och stadens övriga fastighetsbestånd. Vi letar ständigt efter lokaler som skulle kunna fungera som konstnärsateljéer. Dessutom tar vi alltid upp frågan när vi möter privata fastighetsbolag i mer långsiktiga diskussioner.”
Jag frågar hur de hanterar frågan om hyresnivåer. Min egen erfarenhet är att begreppet låg hyresnivå är ganska luddigt. En hyra som för en hyresvärd anses väldigt låg kan vara ohanterlig för en konstnär med medelinkomst.
”Vi är fullt medvetna om konstnärernas ekonomiska förutsättningar, och det är vårt ansvar att se till att de fastighetsägare vi möter förstår den situationen. Samtidigt vill vi också arbeta med att stärka kunskapen hos konstnärerna om hur de gör sina föreningar mer ekonomiskt hållbara.”
Det finns alltså en förväntan på kommunala och privata fastighetsägare att förstå nyttan med att sänka hyrorna för konstnärer. Får de den responsen?
”Det är svårt när det gäller långa kontrakt. Ettåriga kontrakt med lägre hyra går att hitta, men vårt fokus i arbetet är ändå att hitta långsiktiga lösningar.”
En fråga som ofta dyker upp i sammanhanget är hur direktiven till de allmännyttiga bostadsbolagen om att driva sin verksamhet ”affärsmässigt” påverkar utrymmet för att hyra ut lokaler billigare till konstnärer. Anna Rygård menar att det är upp till varje bolag att tolka direktivet, men att det bland privata aktörer kan finnas affärsmässiga skäl att hyra ut lokaler billigt, vilket det även borde finnas för allmännyttan. Ett bra exempel på detta är just Hökarängen och Stockholmshems satsning, som ju höjer värdet på deras bestånd genom att skapa en bättre boendemiljö. I Hökarängen finns också en socialt engagerad och högkvalitativ konsthall – Konsthall C – som genom sina publika verksamhet blivit en viktig del av Hökarängens kulturella liv. Just att blanda publik verksamhet med ateljélokaler är en bra modell, menar Anna Rygård, eftersom det blir mer attraktivt för fastighetsägare. Återigen finns en förväntan på fastighetsägarnas intresse och förståelse, men är det en realistisk förväntan?
Något som kanske kan komma att förändra spelreglerna för hur nya bostadsområden planeras när det gäller kulturell verksamhet och i förlängningen även konstnärsateljéer, är Stockholms Stads nya översiktsplan som gäller från och med 2018. Översiktsplanen är det dokument som sätter agendan för stadens utveckling när det gäller exploatering, byggande och stadsutveckling, och i den nya översiktsplanen har kulturen en betydligt större tyngd än tidigare. Alla nya bostadsområden ska vara socialt hållbara, och där ingår tydliga planeringsinriktningar för kulturverksamhet. Hela stadsledningen står bakom dokumentet, som enligt Anna Rygård verkligen bryter ny mark på stadsutvecklingsområdet. Här finns ett eko från stockholmsförorterna som byggdes på fyrtio- och femtiotalet, där ateljélägenheter ofta planerades in i bestånden. Att konstnärerna skulle ha en plats i det nya moderna Sverige var självklart då. Det var samma anda som gav Statens Konstråd i uppgift att ge själva konsten till medborgarna i offentliga miljöer.
Det gamla industriområdet Lövholmen, och Färgkontoret där Cameron Macleod har ateljé, lyfts nu fram av Stockholms Stads som en plats för kultur i stadsomvandlingen. Alldeles runt hörnet från Färgkontoret ligger konsthallen Färgfabriken. Här arbetar man i gränssnittet mellan konst, arkitektur och stadsplanering. Joachim Granit som är kreativ och konstnärlig ledare berättar:
”Vi är väldigt intresserade av att det ska finnas kvar en levande kreativ miljö under och efter ombyggnationen av Lövholmen. Vi hoppas på att kunna utveckla en dialog med staden och byggherrarna för att finna kreativa lösningar för en ny spännande levande stadsdel.”
Färgfabriken har initierat ett utställningsprojekt för att ge möjligheter till dialog mellan alla de olika aktörer som har ett intresse av det framtida Lövholmen. Byggherrarna har visat stort intresse så kanske finns det en chans för konstnärerna att stanna kvar.
”I bästa fall kan Lövholmen bli en ny stadsdel som ger inspiration för den övergripande samtida stadbyggnadsdiskussionen” menar Joachim Granit. Resultatet av engagemanget får framtiden utvisa.
Det rör alltså på sig, på olika håll. Många tycks överens om att Stockholms konstnärer inte ska behöva ta ansvar för situationen helt själva. Men vad betyder det i realiteten, när den enskilda konstnären ska få en fungerande arbetssituation, inte minst ekonomiskt? Kan verkligheten leva upp till de politiska visionerna om en levande stad med kulturverksamheter som ger social hållbarhet? De här vackra orden har cirkulerat länge och hittills har det ju inte gått så bra. Kan den nya översiktplanen bidra till lösningar? Just nu stagnerar bostadspriserna i Stockholm. Kanske har byggboomen nått sin kulmen, och verkligheten förändras åt ett annat håll, ett håll som återigen medger fickor för konstnärlig verksamhet utan svårhanterliga hyresnivåer. Annars är kanske lösningen en massutvandring som en konstnär sa till mig. Hundratals konstnärer som tar sitt pick och pack och drar till en och samma glesbygdsort någonstans långt bort från Stockholm. Är de tillräckligt många kan de skapa sitt eget centrum, i periferin.
Fotnot: Efter det att artikeln skrevs har Studio Mossutställningar fått definitivt besked om utflytt. Ateljéerna tömdes den 31 maj 2018 och ateljéverksamheten lades ner.