Av: Håkan Alexandersson
Kära…
Här kommer berättelsen om mina vackra ben, jag tror jag lovade dig det. När jag läste igenom vad jag skrivit verkade det något förvirrat men jag låter det vara; se det som ett ovanligt tydligt exempel på temperaturens påverkan på en man under påverkan.
Efter de senaste veckornas förfärliga väder (som, sanna mina ord! förebådar den kommande katastrofen) blev det för mycket, och under en kort himmelsk harkling föll några millimeter regn över goda och onda. Skall detta vara Sverige!
Sedan ser jag en av tv:s spåmän, som med ett fånflin säger: ”I morgon blir det vackert väder igen”. I den idiotiska tron att människans bestämmelse är att ligga som en slapp grönsak på en badstrand och skaffa sig hudcancer.
Själv ligger jag under dagtid i ett påslakan fyllt med iskuber och försöker läsa uppbygglig litteratur; just nu gamle Goethe:
Vad är väl viktigare än motiven, och vad är hela konstläran utan dessa? All talang är bortslösad, om motivet icke duger. Och just därför att den nutida konstnären icke har höga motiv till sitt förfogande, hakar det också upp sig med all konst i nyare tid. Här under lider vi alla, inte heller jag har kunnat svära mig fri från modernismen.
På nätterna försöker jag skriva tillsammans med den vilt snurrande fläkten som endast vispar runt rummets myckna damm, men lyckas skapa en illusion av svalka och en bild av tropikerna när dessa var the white mans burden, som Kipling uttryckte det.
Nu till saken. Det var på den tiden kriget rasade kring våra knutar och kölden var kallare än tillförne; jag avser början på ett av det i alla avseenden, om vi inte bryr oss om de kolorerade raserna (och varför skulle vi plötsligt göra det?) mörkaste decennium i mänsklighetens historia.
Jag föddes dagen efter Adolf Hitlers femtionde födelsedag och han hade ett blygsamt kalas. En i sammanhanget, måste man säga, tarvlig tillställning med en knippa morötter vid varje kuvert men han var ju, som bekant, en äkta renlevnadsman.
Dagen efter att jag sett dagens ljus (denna tid vardet inte så självklart som nu att skåda dagens ljus mörkläggningspappret var av bästa förkrigskvalitet!) firade Sovjetunionen den store Lenins 70-årsdag i balsamerat skick, men ändå.
Föreställ dig, om du kan, ett barn som vid en dags ålder kläms mellan en död sjuttioåring till vänster och en levande fyrtionioåring till höger.
Eftersom man så lätt förstod tyska språket på den tiden, lyssnade och lystrade man på Barnbördshuset endast till de starka mellanvågssändarna från Hamburg och Berlin, och på min födelsedag hörde jag för första gången talas om korpralen. Så här berättade en entusiastisk röst:
”Varför är svanens hals så lång? För att inte svanen ska drunkna!” Åt sådana historier brukar f¸hrern, som avskyr alla tvetydigheter och frivoliteter, skratta så hjärtligt att han håller handen för ögonen.
Tolv dagar tidigare hade, fick jag så småningom veta, våra nordiska bröder anfallits och ockuperats av vår södra förebild. Men det var nu redan histora, och det var bara de dumma norrmännen som inte gjorde som danskarna, som hjälpte till.
Sverige hjälpte ju också till så att Norge blev av med trötta och sårade tyska soldater och i stället fick påfyllning av pigga pojkar med fler nya och effektivare vapen.
Och inte att förglömma: både Tyskland och Sverige fick även tillgång till en isfri hamn i Narvik, och kunde på så sätt fortsätta handelsutbytet som vanligt, till ömsesidig båtnad, om du tillåter ordvalet.
Så var alltså det i all hast ovan skisserade politskt-militära läget i Europa. (Som jag redan påpekat: vi bryr oss inte om gulingarnas affärer i Asien – de är i alla fall alldeles för många för att kunna hålla reda på.)
Alltså inga petitesser. Jag kommer att hantera den ohanterliga Tiden som den förtjänar: fullständigt uppriktigt, fullständigt hänsynslöst!
Klockan är nu 04.21 och fläkten snurrar etcetera som ovan.
När jag nu återkallar sanningen kan det kanske innebära någon utdelning i form av litet balans. Jag menar med tanke på kölden då och värmen nu.
Till saken: Som du lätt kan kontrollera i SMHI:s omfattande arkiv (det sträcker sig århundranden bakåt), så var de första åren av 40-talet de kallaste under det 20:e seklet, och vintern var aldrig kortare än sex månader och snödrivorna aldrig under tvåmeter, temperaturen steg mycket sällan över -40° C men för det mesta frös termometerspriten och sprängde det tunna glasröret med gradmarkeringar som i regel slutade redan vid -50° C.
Kort sagt: det var bistra tider. Och i dessa drogs jag omkring i en sittvagn, förmodligen med medar, jag minns inte allting. Vad jag minns är att här och var stack det fram en arm eller ett ben ur någon snödriva. Det var de barn (och de var många) som inte hade haft tillgång till nog värmande kläder.
Om man slog till en sådan frusen lem gick den genast av – precis som en istapp.
Dessa barnlik kunde inte stoppas i jorden förrän efter midsommar, då hade tjälen för det mesta gått ur marken.
Jag kunde inte anlägga några som helst synpunkter på dessa obehagliga och lätt kväljande omständigheter jag tvingades beskåda, när liken började tina och stinka framåt våren.
Jag kan bara sakligt konstatera att dessa barns öde var oundvikligt. De var i alla händelser dödsdömda på grund av bristen på näringsmedel.
Och, om jag får göra en utvikning: faktiskt påminde de (där de låg med armar och ben i lustiga ställningar) om de lavastela människor vi kan beundra i Pompeji, vilka som bekant överraskades av motsatsen till kyla men överdrifter åt alla håll är lika illa. Men i övrigt var likheten rent av slående.
Jag har länge trott att jag hade en värmande vit kaninpäls den gången en vacker fÈ i blank sobelpäls (och med silkestrumpor, med söm, mitt i vintern!) hejdade mitt ekipage på dess rena, snövita väg och med en röst jag aldrig kan glömma sade, samtidigt som hon med sitt smidiga ridspö lätt rappade mina pälsbetäckta ben (jo, det är sant: hon hade röntgenblick för sådana tillfällen). ”Vilka vackra ben du har!” utropade hon och bakom hennes koschenillröda läppar skymtade jag hennes tänder, lika glittrande som min mors pärlhalsband när det svängde runt hennes hals medan hon tvingade sig i sin blanka midjekorsett.
Följderna av detta förtrollande och förtrollade ögonblick hade underbara konsekvenser föreställdig själv dessa! Jag kan inte beskriva det obeskrivliga.
Jag kan bara berätta att när jag kom hem och kröp ner i ett varmt bad upptäckte en strimma, tunn ochprecis som vore den skuren med rakkniv, strax ovanför mitt ena knä.
Min blygsamma lem reagerade på ett sätt som jag aldrig tidigare upplevt, och då inte förstod, när en purpurfärgad blodsdroppe lösgjorde sig och steg mot vattenytan och spred sig i ett rosafärgat moln, och ur vattenångorna i badrummet viskade en änglakör…
(När jag lyssnat en stund trodde jag mig känna igen Prélude à l’après-midi d’un faune men jag kan inte ta gift på det.)
Jag vet nu att detta inte är sant. Men sanningen kommer alltid fram; skelettet ramlar ur garderoben, byken bykas, korten på bordet, och nu är det dags för pälsen.
Jag hade ingen vit kaninpäls och ingen annan färg heller!
Hur jag vet det?
Du måste tro på mitt ord, jag har inget annat att erbjuda.
Det visade sig att jag inte burit en päls av redan angivna djur och det av ett mycket enkelt, för att inte säga självklart skäl.
Alla kaniner sändes till våra tappra och ständigt hungriga gossar som alldeles i onödan bevakade våra gränser för att värna vår illusoriska neutralitet, medan de väl uppvärmda tågen oavbrutet rullade genom landet, med påpälsade tyska krigare från och till vårt broderland i väster.
Under sina svenska tågresor åt våra germanska bröder leverkorv, drack konfiskerat norskt brännvin och hektolitervis av Pripps exportöl, vilket det fogliga svenska folket bara fick på apoteket; mot recept efter diagnosen aptitlöshet och allmän svaghet.
Från de enorma tvålitersejdlarna fladdrade det rika och muntra skummet genom de öppna tågfönstren när de svenska officerarna, som föreställde neutralitetsvakt på järnvägsstationerna, skålade med högerhanden högt i luften.
Den lättledda allmogen saluterade från fälten längs banan. De höjde sina spadar och räfsor i raka led, så samfällt att många av de tyska resenärerna var övertygade om att vi hade kopierat Deutsche Arbeitsfront.
Jag kommer aldrig till saken, men bakgrunden är viktig; liksom mörkret är lika viktigt för ljuset som tvärtom, tror jag.
Jag hade ingen kaninpäls, jag hade en spräcklig kattpäls! (Alla barn hade det.)
Pälsarnas tidigare innehåll hade som seden då var tagits tillvara och serverades som aptitliga anrättningar med fantasifulla namn. På de bättre krogarna till exempel som Mr G:s gryta eller Viltragu à la Prins Bertil.
Inom parentes tror jag, det går naturligtvis inte att leda i bevis; ja, jag tror att Prins Bertil blandade bort korten, eller snarare pälsarna så att jag i femtio år har levt i tron på den vita kaninen. Jag vill inte gräva vidare i detta; jag har resignerat på min psykiatrikers visa råd.
Hon uttryckte det så här: ”Man kan i alla fall inte leva om sitt liv. Och försök att åtminstone glömma pälsen nu! när det är värmebölja.”
Jag har gjort så, jag har glömt, tror jag. I alla fall på det där andra viset, du vet
…min kära.