Innehåll
HJÄRNKONTOR
UPPROR OCH UTOPI I HAKIM BEYS TÄNKANDE
/ Tony Gustavsson
KONSTINLAGA
/ Ylva Westerlund
VARFÖR SKRATTAR VALERIE SOLANAS?
/ Sara Stridsberg
KONSTINLAGA
/ Erik Åkesson
INTERVJU MED EN ANONYM FILOSOF
/ Anonym
KOMMENTAR TILL EN ANONYM INTERVJU
/ Kim West
DEN KÄRLEKSFULLE TERROREALISTEN
/ Jérôme Sans/Kendell Geers
KONSTINLAGA
/ Alejandro Vidal
NEW NOISE I TIMISOARA
/ Anders Jansson
KONSTINLAGA
/ Lise Harlev
OM ETT OANVÄNDBART RUM
/ Redaktionen
KULTURKONTORET OCH PROJEKTET VÅRBYGÅRD.NU
/ Viveca Wessel
SJÄLVMORDSBOMBAR- MARTYRVIDEOR OCH PLATSEN
/ Khaled D. Ramadan
KULTUR, IDENTITET OCH DOKUMENTÄR
/ Josefin Herolf
KONSTENS EKONOMI
/ Dan Jönsson
PENGAR PÅ PLATS
ALTERNATIVA EKONOMIER, SAMHÄLLEN OCH METODER
/ Anna Ahlstrand
EKONOMI OCH KONST I MARKNADENS POLITIK
/ Saskia Sassen
ENKÄTER:
/ Marianne Hultman, Niclas Östlind, Jonas Stampe, Jérôme Sans, Hou Hanru, Anda Rottenberg, Richard Julin, Catherine David
Hjärnkontor
ATT VARA INTEGRERAD i samhället handlar i stor utsträckning om att kunna förlika sig med och tillägna sig de sociala överenskommelser och normsystem som den samhälleliga gemenskapen består av. Upplevelsen av att samhällets normer och värderingar är felaktiga eller förlegade kan utgöra en drivkraft till att vilja förändra systemet. I det här numret av Hjärnstorm intresserar vi oss för den drivkraften och hur den kan kanaliseras och formas till personliga eller kollektiva strategier.
Samhällsklimatet har förändrats påtagligt under de senaste decennierna. Den sociala omgivningen har inte samma stabilitet och kontinuitet som tidigare. Upplösningen av sociokulturella normer och värderingar, frikopplingen från seder, religion, familjeband och traditioner leder till att individen lätt känner sig vilsen och rotlös. Dagens samhälle erbjuder stor variation beträffande yrkesval och personlig identitet. Detta tillsammans med alla de konsumtionsval som den moderna människan ställs inför, resulterar i höga krav på att individen skapar egna kreativa handlingar för att ge livet mål och mening. Inställningen till politiken har förändrats och intresset för partipolitiken har ersatts av ett mer personligt drivet engagemang som utgår från individens värderingar och intresse för specifika sakfrågor. Tron på att kollektivet ska kunna skapa ett allomfattande idealsamhälle, med plats och funktion för alla, har alltmer försvunnit. I stället framträder ett komplext landskap av individuella strategier, där personliga intressen och politiska sakfrågor premieras framför uppbyggandet av en helhetslösning, som skulle kunna fungera för alla i kollektivet.
I detta klimat har det uppstått ett ökat intresse för politiska och sociala frågor inom samtidskonsten. Situationen är inte helt olik den som var i Sverige under 70-talet. För att försöka förstå vad som väcker engagemang idag kan man iaktta de områden som tycks utgöra grunden för mer allmänna missnöjesyttringar och protester. De maktinstitutioner som granskas och kritiseras i de texter vi har samlat för detta nummer av Hjärnstorm kan sägas tillhöra tre olika, men angränsande, samhällssfärer; konstvärldens institutioner och dess konventioner, massmedieindustrin och den globala ekonomin/konsumtionssamhället. Texterna lyfter fram och diskuterar olika modeller och handlingsförslag som konstnärer, filosofer och författare använder sig av för att förändra, göra motstånd mot, eller attackera system och maktstrukturer. Vissa förändringsstrategier har karaktären av konkret handling, och utgörs ibland av ett våldsamt angrepp på systemet, medan andra är mer lågmälda och kommenterande.
Temat för Hjärnstorm denna gång är alltså STRATEGI, ett begrepp som när det förs på tal kan väcka motstridiga känslor och tankar. Dess ursprungliga koppling till krigföring och militära tillvägagångssätt gör att man kanske i första hand förknippar det med tävlan, kamp och konkurrens. Ordets innebörd och användningsområde har emellertid utvidgats på senare tid, för att idag användas i allt fler sammanhang. Vare sig man använder ordet i samband med de stora företagens kommersiella och ekonomiska strategiprogram, eller för att beskriva högst personliga och individuella strategier, utgår man från en idé om att det är möjligt att påverka ett framtida scenario genom det sätt som man agerar och handlar på idag. ”Att vara strategisk” kan därför sägas förutsätta en medveten hållning. Att då tala om omedvetna strategier, vilket ibland görs, framstår som en begreppsförvirring eller en paradox. I vår individualistiska och framgångsorienterade värld, med inbyggda krav på att ”lyckas”, är väl frågan snarare om någon enda människa överhuvudtaget kan lyckas med att forma och styra sitt liv utan någon sorts medveten strategi. Ändå tycks ordet väcka anstöt. Få tycks vilja erkänna att de för egen del har en uttalad strategi, kanske just för att ordet har kommit att användas flitigt i ekonomiska och kommersiella sammanhang. Vem vill diskutera livets mål och mening utifrån marknadens terminologi? Kanske hänger misstanken mot ordet även ihop med det positiva värde vi tillskriver förmågan att kunna ta dagen som den kommer, att kunna leva i nuet och inte planera för långt i förväg. I realiteten är den sortens spontanitet och intuitiva handlande en lyx som är få förunnad i vardagen. I den skenbara valfrihetens tid tvingas vi istället planera våra liv än mer, tvingas vi vara än mer strategiska.
Konstnären är den person som kanske i större utsträckning än någon annan förknippats med ett intuitivt, strategilöst leverne. Modernismen närde länge den romantiska myten om en konst, skapad av en ªomedveten´ konstnär, vars enda plikt var den att vara sann mot verket och konsten. Resultatet av ett sådant synsätt blev att konsten och konstnärerna isolerades i ett symboliskt rum, dit verkligheten inte kunde eller skulle tränga sig in. Brottet med den modernistiska konstsynen har allteftersom berett plats för en konfronterande, samhällstillvänd konst. Den konst som skapas idag ser inte likadan ut som för 50 år sedan och hur vi betraktar konst har också förändrats. Många samtidskonstnärer överger idag den isolerade tillvaron i ateljén eller gallerirummet, för att arbeta i kollektiva strukturer med realpolitiska projekt direkt i offentlighetens ljus. Exempel på projekt som fungerar på detta sätt är Kulturkontoret i Vårby gård. Det är ett konstnärsdrivet projekt, där åtta konstnärer i snart två års tid har arbetat med en gemensam plats som bas, Medborgarkontoret i den invandrartäta stockholmsförorten Vårby gård. Konstnärerna är projektledare och involverar människor i den lokala närmiljön. Vårbygårdsprojektet presenteras närmare av Viveca Wessel i detta nummer av Hjärnstorm. Ett annat projekt som bär likheter med Vårbygårdprojektet, men som verkar i ett helt annat kulturellt klimat, är den turkiska konstnärsgruppen Oda Projesi. Deras projekt har ofta stark social karaktär, men utan att politiska målsättningar hamnar i förgrunden. De arbetar efter den tidstypiska devisen ªprocess snarare än produkt´. Ett lyckat resultat mäts i graden av engagemang, publikens, men än viktigare, engagemanget från de personer, ofta barn och kvinnor som bor i det hus där de arbetar, som bjuds in i processen och blir medskapare till verket. Genom att sudda ut gränsen mellan konst och socialt arbete, åskådare och verk, konstnär och curator, och genom att frångå det traditionella utställningsformatet trotsar man såväl invanda föreställningar om hur konstnärer ska arbeta, liksom etablerade system inom konstvärlden.
Konstens och kreativitetens sfär lyfts ofta fram som en frizon, där det är möjligt att experimentera med alternativa berättelser och modeller. Här spelar mytbildningen kring konstnären som impulsiv kreatör fortfarande en roll. Marknaden närmar sig allt oftare konstvärlden med föresatsen att förena konstens ”fria” ramar och ”strategilösa” skapande med ekonomiska och kommersiella modeller. Konstnären ska genom att använda sig av sina okonventionella metoder och nya infallsvinklar berika företaget, vilket i sin tur förväntas leda till ökad produktion och högre avkastning. Idén att kombinera konst- och kultursfärens kreativa drivkrafter med marknadens strukturer har under de senaste åren utgjort den ideala modellen för ett flexibelt och förändringsbenäget företag. Saskia Sassen berör denna relation i sin text Ekonomi och konst i marknadens politik. Hon ställer konst mot design, och framhåller konstens potential som en överbryggande aktivitet mellan privata och publika sfärer. Hon diskuterar det glapp som hon ser mellan makten och individen idag, ett tomrum som är i behov av nya berättelser och förmedlande modeller. Hon menar att konstnärer kan uträtta ett intressant och värdehöjande arbete om de kan stå emot de försäljningskrav som läggs på design, där form och funktion i första hand anpassas till konsumenternas föränderliga behov.
Frågan är hur den frizon som konsten sägs utgöra påverkas av ett alltför tätt utbyte och nära samarbete med marknaden. Hur påverkas konsten i ett kulturellt och politiskt klimat där gränserna mellan kommersiella och ideologiska sfärer alltmer försvinner och luckras upp? Frågan är högintressant eftersom konsten ju ofta sägs ha motstånd som främsta drivkraft. I ett konsumtionsinriktat samhälle, där de kapitalistiska entreprenörerna snabbt plockar upp de uttryck och tendenser som uppstår i subversiva kulturer, finns en uppenbar risk att ursprungliga budskap och mål avpolitiseras. När konsten öppnar sig mot marknaden riskerar de värden som konsten producerar att sugas upp och neutraliseras i konsumtionsindustrins ständiga jakt på nyheter.
Men samtidigt som konsten allt oftare lånar ut sin aura och skänker ªkulturell kredibilitet´ åt kommersiella sammanhang, så arbetar många konstnärer med att lyfta fram motbilder och konkurrerande ideal genom att kritisera systemet med hjälp av dess eget språk eller dess svagheter. Ett sätt att är att välja anonymiteten som strategi. På Internet, inom dj-kulturen och gatukonsten ger anonymiteten ett handlingsutrymme och ett skydd. Genom att behålla anonymiteten utanför den egna subkulturella sfären har den anonyma individen möjlighet att utmana och infiltrera makten, bland annat genom att utföra olagliga handlingar. Tony Gustavsson redogör i sin text Uppror och utopi i Hakim Beys tänkande för Beys modesta men originella förslag på hur människans uråldriga dröm om en autonom tillvaro kan förverkligas. Här framstår valet att förbli anonym som en förutsättning för all form av anarkistisk verksamhet. Bey ser en lösning i det vardagliga upproret och diskuterar hur man kan bevara dess positiva effekter utan att riskera den kontraproduktiva utveckling som en revolution ofta resulterar i, där en maktfullkomlig, totalitär ledare ersätts av en annan. I upproret finns fröet till förändring.
Anonymiteten kan även utgöra en mer försiktig ståndpunkt, ett sätt att visa missnöje i en medie- och konsumtionsorienterad värld där personkult och varumärkestänkande breder ut sig allt mer. I det här numret efterlyser en anonym filosof ªDet namnlösa året´, ett år där alla författare, filosofer och konstnärer skulle avstå från att signera sina verk. Vinsten skulle, enligt denne författare, bli ett mer direkt tilltal, ett ”renare” budskap, vars legitimitet inte uppstår främst i relation till ett erkänt namn eller sammanhang, utan genom sitt meningsinnehåll. Idag är förhållandet många gånger det motsatta, vilket är tydligt om man exempelvis betraktar personvalets ökade betydelse inom politiken. Att ta tydlig ställning, eller att ha en åsikt, är inte lika viktigt som att vara en massmedial ikon. Den sydafrikanska konstnären Kendell Geers, som intervjuas av Jérôme Sans i detta nummer, beklagar sig över att det äkta engagemanget och ställningstagandet är nedprioriterat inom de flesta områden idag. I sin konst arbetar han med att återupprätta tron på konsten, politiken och historien genom att skapa berättelser som relaterar till verkliga situationer och händelser. Kendell Geers anser sig agera enligt samma strategier som aktivister och andra politiskt radikala grupper, men utan att kunna slå fast vad det innebär att vara vare sig konstnär eller aktivist idag, eller om det ens är möjligt att förändra världen genom ett subversivt handlande.
Att media utgör en central funktion vad det gäller produktion och förmedling av verklighet kan man inte ta miste på. I den globala massmedieindustrin minskar intresset för att förmedla en nyanserad bild i takt med att ägarkoncentrationen och kraven på lönsamhet ökar. Det krävs en redan erkänd position eller en nyhet av tillräckligt spekulativ karaktär för att få utrymme i det offentliga rum som media upprätthåller. Detta förhållande berör Khaled D. Ramadan i sin artikel Självmordbombarens/martyrens video och plats, som handlar om hur självmordbombare använder sig av de globala mediekanalerna, som CNN med flera, som ett medel i sin politiska och religiösa kamp. Det är först när den extrema våldshandlingen kablas ut över världen som attentatsmannen/kvinnan existerar som individ, martyr eller terrorist. Utnyttjandet är i denna situation, hur cyniskt det än kan tyckas, ömsesidigt.
Våld är ett centralt och närvarande tema i en tid när också maktens företrädare väljer krigets och våldets väg vid internationella konflikter, och när mäns våld mot kvinnor betraktas som en vardaglig realitet. Terror- och våldshandlingar är också, vilket självmordsbombare ständigt påminner oss om, en desperat metod för att söka nå förändring. Befinner man sig i exil eller i en marginaliserad position kan våld upplevas vara den enda utvägen. I Valerie Solanas kultförklarade feministiska manifest framstår våldet som den främsta drivkraften för att förverkliga utopin om ett fallet patriarkat. Som läsare av henne ställs man inför dilemmat att å ena sidan njuta och underhållas av den humoristiska och lustfyllda skildringen av våldet, samtidigt som man inte vill erkänna våldet som en framkomlig väg och problemlösare. Sara Stridsberg har översatt Valerie Solanas SCUM Manifest och har för Hjärnstorm undersökt hur åtta medsystrar och feminister förhåller sig till hennes våldsamma och kompromisslösa strategi för en mer jämlik värld.
Konsten kan sägas ha blivit en del av den mediala miljön sedan den brutit sig loss från den traditionella kontexten och möter oss via andra kanaler. En skillnad är dock att konstnären inte behöver rapportera om verkliga händelser, utan kan välja att skapa sina berättelser och bilder utifrån ett estetiskt och symboliskt förhållningssätt. Många av de konstnärliga projekt som syftar till att kommentera och blottlägga samhällets maktstrukturer och institutioner gör det utifrån en sådan konceptuell och symbolisk utgångspunkt. Svårigheten att förhålla sig till en global och komplex värld gör att man ofta väljer att laborera med ideala/utopiska modeller, där alla parametrar är kända, snarare än att försöka omfatta en kaotisk helhet. Detta konstens signum ‚ att kunna välja att se och bearbeta bara ett utsnitt av verkligheten – är på samma gång en tillgång och en svaghet. Representanter från mer målstyrda och resultatinriktade verksamheter kritiserar ofta konsten för att sakna verklighetsförankring och vara alltför utopisk. Till konstnärernas och kulturarbetarnas försvar kan man anföra att det ekonomiska systemet är en mänsklig konstruktion och ingenting absolut givet. Marknaden styrs av värderingar och känslor och grundar sig på gemensamma överenskommelser och regler. Dan Jönsson belyser i texten Konstens ekonomi konstens relation till den ekonomiska sfären, och diskuterar samtidskonstnärens nyvunna intresse för ekonomi och marknadsmekanismer. I de projekt han lyfter fram består den konstnärliga strategin ofta i att manifestera skillnader mellan en kapitalistisk värdegrund och en moralisk/estetisk. I anslutning till detta tema har vi talat med Oliver Ressler, en konstnär som ser konstfältet som det enda återstående utrymmet idag där det fortfarande finns plats för kritiska frågeställningar och en öppning mot en diskussion av alternativa ekonomiska och politiska lösningar. Hans strategi är att överraska konstpubliken genom att föra in den omgivande realpolitiska verkligheten i det symboliska rum som konsten har tillgång till.
I det här numret av Hjärnstorm presenteras några strategier inom den samtida konsten. Man kan fråga sig om det överhuvudtaget är möjligt för dem som verkar inom konstens område att nå en verklig förändring, att nå resultat som sträcker sig utanför konstfältet. Uppfattningen att konsten ändå inte är ªpå riktigt´ är djupt rotad, och ofta bemöts konstnärernas ideologiskt inriktade projekt och visioner med en sorts repressiv tolerans; ªDet där? Det är ju bara konst! Inget att ta på allvar…´.
Vi vill emellertid understryka konstens stora betydelse som experimentfält för politiska, sociala och ekonomiska frågor. Konstens position i marginalen gör den till en, i vårt tycke, inte bara möjlig, utan nödvändig experimentyta, där man kan laborera med alternativa modeller och synsätt.
