INNEHÅLL

HJÄRNKONTOR

DET FINNS EN RITNING ÖVER PLATSEN DIT DIN RÖST STÖR –
TAR NER NÄR DU SÄGER ATT DU ÄR TRÖTT
/ Emil Boss

VAD ÄR ”ARBETSTID”
/ Leif Jacobsson

DRÖNARE ELLER MEDVETET SAKTA PARASIT
/ Maria Stierborg

SAMTAL MED HANNA GUSTAVSSON
/ Macarena Dusant

IGGY 4-EVER
/ Hanna Gustavsson

KAROSHI
/ Roza Ghaleh Dar

DEN PERFORMATIVA ARBETAREN
/ Sonia Hedstrand

GLÄDJEMÄNNEN…
/ Bengt Jahnsson-Wennberg

POET, NOMAD, SJÖSAME
/ Samson Lasko

EASY MONEY
/ Isabella Eklöf

HAN VATTNAR SINA VÄXTER
/ Cristian Quinteros Sotos

TID FÖR BARN (pdf)
/ Gunilla Lundahl

PLATS FÖR LIV
/ Ruben Wätte

AGITATE, EDUCATE, ORGANIZE
/ Konstanze Schmitt

OMSLAGSFOTO:
Maria Stierborg

HJÄRNKONTOR

Arbete är något som oftast avgör vem du är i samhället. Arbete är något som kan vara stigmatiserande, förtryckande men också upplevas som något fritt och passionerat. Arbete kan dessutom vara verktyg för förändring på mikro- eller makro- nivå. Arbete kan innebära fast anställning eller osäker anställning, eller innebära att helt stå utanför arbetsmarknaden. Prekariatet som kastas mellan arbetsmarknadsåtgärder eller förväntas att alltid vara tillgängliga för inhopp som timvikarie. Visstidsanställning, obekväm tid och övertid är termer som definierar ett pris på arbetstid. Uruguays förre president, José Mujica, kallades för världens fattigaste president i media. Men vad är fattigdom? Smeknamnet som har gjort Mujica känd över världen pekar på avsaknad av en livsstil med hög materiell standard. Mujica däremot menar att vi lever i ett konsumtionssamhälle som skapar behov av onödiga varor. För att mätta behovet arbetar vi mer än någonsin. Konsumtionen betalar vi med de timmar som vi har lagt ned för att tjäna pengar. Vi betalar med vår tid.

Heltid, deltid, alltid är ett initiativ av konst- nären Frida Klingberg som även formulerade temanumrets titel och gjorde ett första urval till numrets innehåll. Klingberg menar att något som kännetecknar vår tid är den samhälleliga kontrollen över människors tid. Från förskola till pensionsålder följer människan scheman satta av andra. Klingberg senaste konstprojekt Bastu för arbetslösa har sin utgångspunkt i svetten som symbol för både produktion och avkoppling. Konstnärens roll i samhället och att konstnärskap som ett profession innebär att välja ekonomisk otrygghet intresserar Klingberg. Ett irrationellt val i ett samhälle som vilar på ekonomisk tillväxt och där långsamma processer inte premieras. ”Om konsten blir ett legitimt lönearbete, då är det ett legitimt sätt att spendera sin tid” säger Frida Klingberg. Samtidigt, eller kanske därför, ses en konstnär som kan leva på sin konst som en lyckad konstnär.

Många av numrets medverkande närmar sig förhållandet mellan arbete och tid. Emil Boss visar att en anställning i en servicebutik innebär att inte kunna röra sig fritt. Kroppens rörelse är villkorad av tidseffektivitet i förhållande till rummets utformning. Macarena Dusant för ett samtal med serietecknaren Hanna Gustavsson om klass, arbete och frilansarbete. Det senare innebär att inordna sig i ett orättvist system som kräver ständig produktion. Vi följer i Samson Laskos spår där läsaren konsumerar brottstycken ur hans livsberättelse, och i detta väcks frågan om konsumtionens omfattning. Bengt Jahnsson- Wennberg skriver om den finska konstgruppen Glädjemännen och deras kollektiva arbetsmetod. Roza Ghaleh Dar tecknar en karta över den japanske arbetarens arbetsvillkor och använder en av industrialismens främsta symboler, bilen, som ingång. Sonia Hedstrand beskriver ett performativt och emotionellt arbete utifrån sin egen yrkeserfarenhet inom servicesektorn och utifrån sin konstnärliga praktik, där hon med hjälp av ett alter ego skildrar hur känslor säljs och köps på den japanska arbetsmarknaden. Leif Jacobs- son tar oss med till TAM-arkivet och visar hur de fackliga organisationerna arbetade med 1970- och 1980-talets politiska fråga: 6-timmars arbetsdag. Alla partierna, utom moderaterna, hade 6-timmars arbetsdag i sitt partiprogram under denna period. Konstanze Schmitt skriver om den tyska arbetarteatern – historiskt och i nutid. Gunilla Lundahl reflekterar om barnens roll i samhället idag med utgångspunkt i sitt arbete med Aktion Samtal och utställningen Modellen på Moderna museet 1968. Två generationer senare arbetar konstnären Ruben Wätte med samma metodik och drivkraft för ett samhälle där kollektivitetens skaparkraft får ta plats. Lundahls och Wättes medverkan utgör en dialog över tid och rum. Cristian Quinteros Sotos berättar om skam och skuld när tillgång till arbetet inte är tillgänglig för alla i samhället, när strukturer förtrycker och den internaliserade rasismen får fäste i människans kropp. Isabella Eklöf gestaltar en motsägelsefull händelse, barn som säljer sexuella tjänster och ensamma äldre människor, vem äger tiden? Maria Stierborgs textmontage utgår från lättja och passivitet som politisk strategi.

Redaktionen