• Articles
  • Texter ur tidskriften
  • Inlägget gjort

    DET PARTIKULÄRAS KRAFT – OM FRÄMMANDE BRÖLLOP, KLASSHAT OCH SANNING

    Av: Katji Lindberg

    I

    Jag tänker mig (och har alltid tänkt mig) att konst – och litteratur också för den delen, även om jag vet mindre om litteratur än jag vet om konst – både handlar om det verkliga och på något sätt befinner sig i en frizon, någonstans där språket kan härja friare. Men utan att verkligheten släpps ur sikte. Det kanske verkar så. Galet, världsfrånvänt, men vilken konstnär eller författare är världsfrånvänd egentligen?

    Hur kan man då förklara detta både-och…

    II

    En eftermiddag ute på universitetet: vi läser den polsk-judiska författarinnan Hanna Krall högt. Samlade runt ett bord delar vi skärvor av livsöden framsprungna ur Att dansa på främmande bröllop.[1] Jag minns inte riktigt intrigen längre mer än att det handlade om grannars lurpassande, en man och en kvinna som var gifta, en graviditet eller var det kanske barnlöshet? Lögnen som gradvis parasiterade på allas föreställningar, hur ingenting blev som man tänkt sig. Krall själv (född 1937) har beskrivit hur hon för sin överlevnad, när alla vuxna försvunnit, bokstavligen vandrade mellan hjälpsamma händer; från fru Pulaska till fru Pomorska, från fru Pomorska till fru Podhorska, från fru Podhorska till fru Jadach för att så småningom erbjudas en tillfällig bostad i klostret i Zyczyn, vid ungefärligen sju års ålder.[2]

    III

    Det visar sig senare att Krall rönt intresse bland forskare, eftersom hennes berättelser säger något om berättelsen i sig.[3] Dess verkningssätt, funktionen att lyfta något från det förgångna, hur man kan skapa förståelse, väcka till insikt. Men detta vet vi inte med säkerhet, om historien och verkligheten kan tala till oss. Det är i alla fall ingenting som sker med automatik. I den bästa av världar finns något i berättelsen som förtrollar.

    Vid ett besök i Stockholm får Krall frågan om hon kan se några samband mellan dagens och gårdagens förhållanden? Författarinnan på Kulturhusets podium är tyst. När hon tar till orda säger hon: ”Det finns redan många som i generella termer uttalar sig om problemställningar som denna, det leder inte till fördjupad förståelse.” Forskaren, som heter Lotte Alsterdal, har intresserat sig för Krall och för berättelsen. Hon återger i en rapport episoden och utvecklar tankegången kring berättelsen som prisma. När hon följer Krall i spåren, föreställer hon sig hur man som författare hittar fram till ett material som kan bära ända fram till åhöraren: ”För att förstå på djupet måste vi gestalta det enskilda. Men alla berättelser leder inte till ny förståelse. Krall lyssnar till många, men konstaterar att bara vissa har den kraft som får henne att ta fram pennan.”

    Vetenskapen och det partikulära i ett och samma andetag.

    I sin rapport tittar denna forskare närmre på författarens metod. Hon lyssnar in den andra, litar till hennes – Kralls – erfarenheter, både som människa och som författare. Det rapporten talar om är att författaren ser ut att välja med omsorg, både det dramaturgiskt tacksamma ”men också att det finns något som kan lägga nya dimensioner till vår förståelse.”

    IV

    Under våren rasar en klasshatsdebatt.[4] Fiktionen kommer på tapeten. Det verkliga, våra fantasier. Herre Gud, allt detta med mimêsis[5] – ett gungfly. Det hela blir bara rörigare och rörigare. än en gång dyker frågan upp: hur kan språket handla om verkligheten?

    V

    Paradoxen kan – som jag ser det – attackeras antingen genom att man som Krall och Alsterdal, ser det hela som en meningscirkulation. Oavsett fiktionsformen, slinker då så att säga en del av verkligheten med. Eller är den andra modellen att, som hos debattens Aase Berg, storstäda, ordna upp; yttre verklighet här, inre där, antingen fakta eller fiktion.[6] Kruxet är att kategorierna låser och dessutom hamnar man lätt i självmotsägelser, särskilt om man som hon, med poeten Johan Jönsson som exempel, också vill tänja fiktionen och poesin i riktning mot det sociala (mot ”verkligheten”, mot reella maktordningar).[7] (Denna tanke är inte omöjlig och jag håller själv med om att skönlitteraturen måste sägas innehålla insprängda verklighetsfragment och att det är en av dess förtjänster, men uppdelningen i motsatspar, rör till det.)

    VI

    Låt oss gå i andra riktningen mot utsträckta kategorier. Mot ett både-och. Genom ett neutralt språk kan en genre som den vetenskapliga eller den journalistiska, förespegla en faktavärld men ändå handla om en tolkningsbar verklighet, inte om en helt sann historieskrivning. Fiktionen, å sin sida, kan i sin sfär göra krumbukter, och styra mot ett neutralt språk, med använda segment av historisk verklighet – och fortfarande vara fiktion. Ett exempel uppmärksammat av Paul Ricoeur är när Big Ben, i Virginia Woolfs Mrs Dalloway, slår och hur man med hjälp av tidsangivelser kan datera händelserna i romanen till år 1923.[8] Trots detta rör vi oss i fiktionens landskap…

    VII

    Hur var det då med kulturdebatten? Varför föredra en ”fiktionsmodell” med cirkulerande mening framför den bergska storstädningen?

    När jag åter tar del av debattens turer och försöker gräva fram något ur det gungande resonemanget hamnar blicken på något Berg säger: ”Klichén är inte verklighetstrogen”.[9] Som ett lösryckt påstående klingar det bra och övertygande. I detta har hon helt rätt! Det skulle kunna vara Ricoeur som sade detta. Nietzsche skulle ha jublat. Litteraturens förmåga att avtäcka, det gäller bara att kryssa förbi den stumma och intetsägande klichén.[10]

    Men nu var det inte den språkliga klichén som här åberopades, utan mystiskt nog den högst verkliga barnfattigdomen; det vill säga den svåra verklighet som är litteraturens stoff.

    Konsekvensen av Bergs storstädning blir att hon till slut får blunda för den verklighet som finns (”…den barnfattigdom jag har svårt att få ihop logiskt”).[11] Litteraturen blir då någonting annat än verklighet.

    Går vi andra vägen, som Alsterdal, Krall (och senast Susanna Alakoski) där man via den litterära gestaltningen öppnar för en slags sanning som ligger i det partikulära och komplexa, kan man via språkets verkningsmedel i bästa fall nå en mångbottnad sanning som både är verklighet och dikt eller med Ricoeurs ord: ” the ’tensional’ truth of poetry”.[12]

    Vinor, Fårö augusti 2012

    FOTNOTER

    [1] Idéhistorikern Eva-Lena Dahl föreläste (2005-05-20) om Paul Ricoeur som menar att vår egen erfarenhet (av verkligheten) är en förutsättning för att vi ska förstå litteratur. Under läsningen aktiveras vår lagrade erfarenhet och ett stycke verklighet ”återuppstår”, vilket Ricoeur kallar refiguration.

    [2] Om Hanna Krall kan man läsa i Jewish Women’s Archive där Monika Adamczyk-Garbowska skrivit en kort biografi; http://jwa.org/encyclopedia/article/krall-hanna (2012-08-26).

    [3] Alsterdal, Lotte: Hertig av ovisshet: aspekter på yrkeskunnande. Stockholm: KTH, Arbetslivsinstitutet, 2002.

    [4] Berg, Aase: ”Medelklassens skräck – hotet från de förtryckta”. Dagens Nyheter, 2012-06-04. Debatten var böljande och kom som ni kanske minns att handla om flera saker, men den artikel som fångade min uppmärksamhet kretsade just kring poesins och skönlitteraturens sociala anspråk. De mer underförstådda frågor som aktualiserades var: förändrar klassperspektivet den ”plats” kulturen /litteraturen talar ifrån? Vidare: hur påverkar ett sådant tilltal relationen mellan ”platser”, alltså mellan författarpositioner, roller och genrer?

    [5] Mimêsis, den numera omdiskuterade grekiska term som går tillbaka på Aristoteles Poetiken och hänvisar till bilden som avbild, som dubblering av verkligheten. En alternativ Aristotelesläsning finns hos Richard McKeon: ”Imitation and Poetry” i Thought, Action and Passion. Chicago: Chicago University Press, 1954, 1968.

    [6] Exempelvis säger hon: ”Politiska författare sätter inte längre fokus på realitetens sanningar eller lögner, det är reportagens och dokumentärernas uppgift.” (DN, 2012-06-04). En politisk författare skulle kunna vara Johan Jönsson eller Kristian Lundberg. Ett annat exempel på svart-vit uppdelning är: ”Det händer allt oftare att jag som kritiker ställs till svars för recensioner av böcker, alltså inre, upplevd verklighet, som om de vore recensioner av den objektiva, yttre verkligheten.” DN, 2012-06-04.

    [7] Berg talade i artikeln om ”den inre politiska verkligheten”, vilket för mig blev luddigt även om jag försökte gissa mig till andemeningen. 2012-06-04.

    [8] Ricoeur, Paul: Time and narrative. Vol. II. Chicago : University of Chicago Press, 1985, s. 155.

    [9] Expressen 2012-01-30.

    [10] Berg, Aase: DN, 2012-06-04. Kommentaren är riktad mot Susanna Alakoskis replik (DN 20120521) som argumenterade mot ett tidigare inlägga av Berg med uppfattningen att barnfattigdom skulle vara en kliché. (Expressen 2012-01-30). Där säger Berg: ”Det är förstås fördomsfullt, och det finns många klichéer i den här boken [Eija Hetekivi Olssons Ingenbarnsland], som till exempel den barnfattigdom jag har svårt att få ihop logiskt. Var man till exempel verkligen så fattig på två vuxenlöner vid den här tiden att man, trots boende i hyresrätt och bara ett barn att försörja, måste leva på svältgränsen?”

    [11] Expressen 2012-01-30. I föregående not finns en bakgrund till kommentaren.

    [12] Ricoeur, Paul: The Rule of Metaphor. London and New York: Routledge, 2010, s. 371.

    Innehållsförteckning #113: Slaget om verkligheten