Publicerad

Spåren efter Mr Music

av: Dan Spegel

Kort historik

Mr Music är en svensk musikklubb som erbjuder sina medlemmar att prenumerera på samlingsskivor med aktuella hitlåtar. Som medlem i Mr Music får du varje månad en CD med 14 låtar skickad direkt hem i brevlådan. Skivorna finns inte tillgängliga i butik, utan kan enbart köpas genom denna prenumerationstjänst. Mr Music har som målsättning att varje månad leverera de absolut bästa låtarna med den största variationen. Hur väljer då Mr Music ut vilka som är de bästa låtarna? Enligt företagets egen webbsida går det till på följande vis: ”Varje månad väljer våra musikexperter, i samarbete med de största skivbolagen, ut 14 originallåtar som mixas på en och samma CD” … ”36 timmar om dygnet, åtta dagar i veckan lyssnar vi på radio, gräver i skivbolagens nyhetsbackar och kollar alla de viktiga topplistorna.”

Mr Music föddes 1982 i Göteborg. Männen bakom företaget var Hans Berglund och Tommy Johansson. De insåg att det fanns ett sug efter popmusik i stugorna, hos dem med långt till närmsta skivaffär, som kanske inte bar sin musiksmak på kavajslaget – men som likväl behövde något att spela på stereoanläggningen och något att lyssna på i freestylen. Mr Music startade sin verksamhet i blygsam skala, men växte snabbt till ett succéföretag som omsatte mångmiljonbelopp. Nyckeln till framgången var förmodligen företagets förmåga att knyta kontakter med de stora skivbolagen, som i Mr Music såg ett gyllene tillfälle att marknadsföra sina artister och därför villigt ställde sina låtkataloger till förfogande. Klubbens storhetstid varade från mitten av åttiotalet till slutet av nittiotalet. Under denna period var hundratusentals svenskar vid någon tidpunkt medlem i klubben – alltså en ganska stor andel av befolkningen. 

När jag pratar med folk i min omgivning så känner de allra flesta till Mr Music. Antingen var de själva med en period eller så minns de att de kände någon som var det. Däremot känner få till att Mr Music fortfarande existerar. Visst har antalet medlemmar sjunkit avsevärt sedan storhetstiden – men klubben finns alltjämnt kvar. Den gör dock inte mycket väsen av sig, utan för en stillsam tillvara långt bak i medielandskapet. Under de första åren gav Mr Music ut sina samlingar enbart på kassett – ett praktiskt format som var lätt att skicka med posten. 1989 blev utgåvorna även tillgängliga på CD och man kunde under en övergångsperiod välja om man ville ha sin musik på band eller skiva. Kassettbandet försvann dock i mitten på nittiotalet och sedan dess finns musikklubbens samlingar bara på CD.

Spåren efter Mr Music

Mr Music har, enligt uppgifter på sin egen webbplats, sålt över 50 miljoner album. Man kan undra vart alla dessa kassettband och CD-skivor har tagit vägen? Vi kan nog utgå från att väldigt få har sina utgåvor uppställda på finhyllan – för Mr Music är i regel något man skäms över; ett tecken på dålig smak. Många av de numera brusiga och svajiga kassettbanden från 80-talet har nog hamnat på soptippen. En del ligger säkert nedpackade i kartonger på vindar och i källare. Det samma gäller skivorna (om de nu inte fungerar som hyllvärmare på någon loppis). Om 1900-talet var massproduktionens århundrade var CD-skivan kronan på verket. Skivförsäljningen nådde (passande nog) sin höjdpunkt lagom till millennieskiftet – men har sedan dess minskat för varje år som gått. Folk köper inte längre skivor – de gör sig av med skivor. Detta faktum har fått till följd att världen är full av kassettband och CD-skivor som ingen längre vill ha. Vilket i förlängningen innebär att Sverige är fullt av Mr Music-utgåvor som ingen längre vill ha. 

Räknat från starten fram tills idag (mars 2012), har Mr Music totalt sett gett ut 363 album. Med 14 spår per utgåva omfattar katalogen sammantaget över 5 000 poplåtar. Om vi utgår från att ett genomsnittligt spår är tre och en halv minut långt så hamnar vi totalt på 17 500 minuter musik, eller cirka 300 timmar. Lyssnar man tio timmar om dagen – vilket nog skulle vara ett psykologiskt risktagande – skulle det ta ungefär en månad att lyssna igenom alla Mr Music.

För ett par år sedan gick jag mycket på loppisar och såg där musikklubbens utgåvor i stora drivor och långa rader. Det kan låta lite absurt – men jag tyckte faktiskt synd om dem. Jag växte upp på landsbygden och det var långt till närmsta skivaffär. Min mamma var med i Mr Music och jag minns spänningen när ett nytt band kom i brevlådan; vilka låtar skulle vara med den här gången? Jag minns också omslagen, de häftiga, krispiga och airbrushmålade omslagen med (för åttiotalet så tidstypiska) motiv som colaflaskor, slalompjäxor och paraplydrinkar. Musikklubben stod helt klart för min introduktion till popmusiken; jag spolade banden fram och tillbaka för att gång efter annan lyssna på de bästa låtarna (repeat fanns ju inte på den tiden). Mr Music fungerade som en länk till en större och intressantare värld – en värld befolkad av popstjärnor och tuffa rockband. Så när jag många år senare såg alla dessa oönskade och övergivna band och skivor, kände jag mig manad att göra något. Men vad? Vad ska vi göra med alla Mr Music? Bara slänga dem? De måste väl kunna användas till något?

Jag började samla. Det var det enda jag kunde komma på. Mitt mål blev att få tag på ett exemplar av samtliga utgåvor av Mr Music. Varför? Samlandet blev ett sätt att återge dem ett värde, och även om detta var något jag gjorde helt för mig själv, så kändes det ändå som det gjorde skillnad: nu det fanns ju i alla fall någon som brydde sig om Mr Music. När jag såg företagets band och skivor så köpte jag dem, oftast låg priset på runt 10 kr styck. Efter att ha samlat ett tag förstod jag att jag inte var ensam – det fanns fler samlare. När jag bjöd på nätauktioner blev jag då och då överbjuden. För den allra första Mr Music-kassetten fick jag hosta upp 155 kronor; det är ett ganska högt pris för ett kassettband. Det är nu ett par år sedan jag började samla, men min samling är fortfarande inte komplett, ännu saknas runt 40 volymer. qJag letar fortfarande.

SuperEar

Nu kommer SuperEar in genom dörren och sätter sig i fåtöljen. SuperEar ser ut som en människa, är klädd som en människa, men den är ingen människa. Den saknar något i sin fysionomi – den saknar ett ansikte. Där ögonen, näsan och munnen borde sitta finns bara en usb-kontakt omgiven av hud. Den har heller inget hår, utan det enda som sticker ut från det släta huvudet är två stora öron. Bredvid fåtöljen står ett bord. På bordet ligger min Mr Music-samling, prydligt uppstaplad i kronologisk ordning. Där ligger även: ett par hörlurar, en Sony Walkman, en Sony Discman, en iPod och en iPhone; en bergsprängare för både kassett och CD; samt slutligen – allra längst bak och halvt skymd av alla Mr Music – en bärbar dator.

Vad är nu detta? Vem eller vad är SuperEar? SuperEar är ingen, den har varken medvetande eller personlighet och den saknar hjärna. Men den är något: en biologisk maskinvara som omvandlar ljudvågor till nervimpulser. SuperEar är ett skal med stora öron (alltså inte bara de synliga ytteröronen, utan hela den apparat – bestående av ytteröra, mellanöra och inneröra – som konverterar oscillerande tryckvågor i luften till elektrokemiska signaler). Denna varelse kan gå, stå och sitta, men inuti är den alldeles tom och ihålig; en kropp utan organ. Det enda SuperEar kan göra är att höra.

För att kunna använda SuperEar krävs det att man har en usb-kontakt i tinningen kopplad direkt till hörselnerven. Eller det behöver man egentligen inte – det räcker att låtsas att man har en sådan. SuperEar är naturligtvis bara ett tankeexperiment, en pedagogisk konstruktion. Man behöver dessutom en ganska lång usb-kabel (2–3 meter är optimalt). Koppla först in ena änden av kabeln i tinningen, anslut därefter den andra till SuperEars ”ansikte”. Genast när du pluggar in stängs dina egna öron av och du hör istället med SuperEar. 

Nu kanske du undrar: ”Varför har denna märkliga varelse introducerats i texten och vad har den med Mr Music att göra?” SuperEar är ett verktyg för att främmandegöra hörandet och lyssnandet. Jag tror att vi genom att göra lyssnandet konstigt, genom att i tanken separera det hörande örat från det lyssnande medvetandet, kan gå utanför våra invanda lyssningsmönster och komma på nya sätt att närma oss musiken på Mr Musics utgåvor. 

Lyssnandets teknologier

Mycket har hänt inom populärmusiken under tiden som Mr Music funnits; genrer, artister och låtar har kommit och gått. Men det är inte bara musiken som förändrats, utan även hur, var och med vad vi lyssnar på förinspelad musik. Det är nog t.o.m. så att den teknologi vi använder för att distribuera och spela musik har förändrats betydligt mer än själva musiken. Jag kommer att använda paraplybegreppet lyssnandets teknologier som ett tak, under vilket vi samlar hela det nätverk av teknologier och distributionskanaler som gör det möjligt för oss att konsumera och uppleva inspelad musik.

Mr Music är årsbarn med cd-skivan som introducerades hösten 1982 (det dröjde dock ända in på nittiotalet innan cd-spelaren fanns i var mans hem). Tre år tidigare hade Sony lanserat den bärbara kassettbandspelaren Walkman, den följdes 1984 av Discman – den första bärbara CD-spelaren. När internetanvändandet ökade under 1990-talets andra hälft blev mp3 ordet på allas läppar, med fildelningsprogrammet Napster kunde man plötsligt ladda ner musik gratis. 2001 började datortillverkaren Apple sälja den bärbara mediespelaren iPod, och två år senare öppnar deras digitala musikbutik iTunes Music Store. 2007 släppte samma företag den smarta, touchscreen-baserade mobiltelefon iPhone. Det svenska företaget Spotify lanserar 2008 sin tjänst för strömmad musik, där kunden genom att teckna ett abonnemang får tillgång till miljontals låtar.

Hur har då ovan nämnda innovationer inom lyssnandets teknologier påverkat Mr Music? Vad gäller koncept och affärsidé så verkar det inte som om musikklubben påverkats speciellt mycket. Om man ser till företagets affärsidé så har man varit mycket konsekvent och inte försökt sig på några innovationer eller uppdateringar. Visserligen har man startat ett par parallella systerklubbar som Mr Music Dance och Mr Music Country m.fl., dessa klubbar bygger på precis samma koncept som originalklubben, fast med den skillnaden att de är nischade mot en specifik genre. Dessa klubbar tillför inget nytt – de är bara mer av samma. Om man däremot ser till de ekonomiska aspekterna så har företaget påverkats i mycket stor utsträckning. Under storhetsperioden i början av 90-talet hade klubben uppskattningsvis någonstans mellan 50 000-100 000 medlemmar, idag ligger den siffran på runt 6 000. Den pågående dematerialiseringen av skivindustrin har alltså (föga förvånande) lett till att kundintresset för Mr Musics månatliga samlingsskivor minskat avsevärt.

Den tekniska apparatur vi använder för ljuduppspelning styr både hur vi konsumerar och lyssnar på musik. När du skaffade en Walkman köpte du inte bara en ny teknisk manick – utan även ett nytt sätt att lyssna. Det blev möjligt för dig att ta med din favoritmusik ut i landskapet, du kunde plötsligt lyssna geografiskt genom att koppla låtar till platser. Kanske hade du en viss låt som du gillade att lyssnade på när du gick genom en viss gångtunnel eller över en viss bro. iPoden utvidgade det geografiska lyssnandet genom sin stora lagringskapacitet; nu kunde man plötsligt bära med sig all sin musik i byxfickan. Med den blev det för första gången möjligt att verkligen lyssna spontant, att byta låt fem gånger i minuten. När vi nuförtiden går runt med Spotify i våra smarta mobiltelefoner, har vi – i alla fall i teorin – direkt tillgång till all musik som någonsin producerats. Streamingtjänsterna har verkligen förändrat vårt musikkonsumerande. Nu lyssnar vi inte längre på album eller singlar – utan på spellistor. Spellistan uppmanar oss att lyssna kreativt, att skapa egna kopplingar mellan artister och låtar.

Mr Music > SuperEar > jag

Jag kopplar in SuperEar i tinningen och sätter mig vid min samling. Nu ska jag nämligen lyssna igenom samtliga Mr Music i kronologisk ordning. Varför? För att det finns så mycket intressant data att utvinna ur denna ljudmassa. Polarforskare borrar kilometerdjupa hål i Antarktis is för att sedan undersöka borrkärnorna. Genom att analysera de årliga snölagren kan de få en inblick i hur jordens klimat förändrats över tid. Borde man inte kunna tillämpa en liknande analysmetod på Mr Musics samlade utgåvor? För visst gör väl samhällsklimatet, storpolitiken och världsekonomin avtryck på populärmusiken? och då måste väl dessa avtryck gå att analysera? Likaväl som man kan undersöka lager av is borde man väl kunna undersöka lager av ljud – musikkristaller istället för iskristaller.

Genom usb-kabeln kan jag styra SuperEar med tankekraft. Jag ”tänker åt” den att leta reda på det allra första Mr Music-kassettbandet och spela upp det på bergsprängaren. Högtalarmembranen sätter luften i rörelse. När tryckvågorna når SuperEars öron omvandlas de till nervsignaler som skickas genom usb-kabeln direkt till min hjärna. Det är nu helt upp till mig att bearbeta denna information; eftersom SuperEar inte har något medvetande kan den inte förstå vad den hör; den förstår faktiskt inte ens att den hör. Vad är skillnaden mellan att höra på och att lyssna på musik? För att lyssna krävs ett medvetande – vilket inte är nödvändigt för att höra. Vi kan idag konstruera robotar som hör musik (SuperEar är en sådan), men inte robotar som lyssnar på musik (eftersom vi ännu inte kan konstruera medvetanden).

Vad är det som händer när ett medvetande lyssnar på en poplåt? Vad är det som sker i hjärnan hos den lyssnande varelsen? Vid första anblicken verkar det hela inte så komplicerat: du hör en låt och tycker antingen den är bra eller dålig. Vissa människor har en mycket klar och bestämd uppfattning om vilka låtar som ”har kvaliteter” och vilka som ”saknar kvaliteter”. Som om det vore en objektiv sanning. Men så är det inte. Låtar har inga inneboende kvaliteter – de är neutrala. Det är jag, du eller vi som lyssnare som tillskriver dem kvaliteter. För hur man än vrider och vänder på det så är det i slutändan lyssnarens jag som är mottagare och meningsskapare. Vad en lyssnare upplever som bra och dåliga bestäms av det nätverk av minnen som är kopplat till denna lyssnares medvetande.

Jag och SuperEar lyssnar igenom låt efter låt, spår efter spår, skiva efter skiva. Vi avverkar ett års musik per dag (vilket motsvarar 168 spår). Det tar oss en hel månad av idogt lyssnande att komma från 1982 till 2012. Efter att ha fullbordat detta musikmaraton är jag fullständigt utmattad. Jag kopplar ur usb-kabeln från tinningen och lägger mig ner på golvet för att pusta ut. SuperEar är däremot vare sig utmattad eller sliten. Den visar inga som helst tecken på trötthet, utan sitter bara helt still i fåtöljen. Efter en stund reser den sig upp, drar ur kabeln ur ansiktet och rullar ihop den till ett prydligt nystan som den lägger på bordet. Sedan går SuperEar – utan att säga hej då – ut genom dörren.

Mr Music som tidsdokument

Ett spår är ett avtryck som vittnar om en svunnen närvaro (av t.ex. en fot, en tass, ett hjul; en människa, ett djur, ett fordon, etc.). Under slutet av 1800-talet gjorde en viss teknisk uppfinning det möjligt att framkalla spår efter något som tidigare inte lämnat några spår. Jag pratar om Edisons fonograf, den första apparaten som kunde spela in och bevara ljud. En fonograf fungerar på följande vis: Oscillerande tryckvågor i luften fångas upp av ett membran som börjar vibrera i takt med vågorna, membranet överför vibrationen till en nål som ristar in ett spår i en roterande cylinder täckt av stanniol. Ett sådant spår kallas för ett ljudspår och är avtrycket av en svunnen ljudhändelse. När skivindustrin så småningom tog fart blev termen spår synonymt med ett inspelat musikstycke på en skiva. Man kallar ännu idag låtarna på vinyl- och CD-skivor för spår. Däremot har man aldrig kallat inspelningarna på ett kassettband för spår. Kanske för att låtarna ligger uppradade efter varandra på ett rakt magnetband och därför inte ger samma intryck av att utgöra separata spår. Eller så är det för att man varken kan se eller känna inspelningar på ett magnetiskt lagringsmedium och därmed inte tänker på dem som avtryck. Jag brukar använda termen spår – trots att det inte är gängse språkbruk – för låtar på både kassett och cd.

Spår kan man som bekant både tolka och följa. Mr Musics samlade katalog omfattar tusentals spår jämt fördelade över en 30-årsperiod. Vad kan man utläsa ur dessa spår? Vad berättar Mr Music? För mig blev musikklubbens utgåvor riktigt intressanta först när jag började tänka på dem som en helhet. Jag började se kopplingar och relationer mellan spåren. Jag kunde se musikstilar växa fram, slå igenom, dominera och dö ut. Jag kunde urskilja trender, moden och återkomster. Det slog mig att Mr Music är ett tidsdokument i dubbel bemärkelse. Dels eftersom musikklubben fungerar som en slags spegelbild av det svenska samhället och därmed kan säga en hel del om hur det har förändrats, men även för att Mr Music bokstavligen består av tid (ljudinspelningar är ju inkapslad och lagrad tid). Frågan är hur dessa tidsdokument ska tolkas?

Att kartlägga och tolka hur spåren på Mr Musics utgåvorna speglar samhället är ett stort och komplext projekt. Ett projekt som jag ännu inte på långa vägar är färdig med. När jag tänker efter så är nog färdig inte rätt ord. Man kan aldrig bli färdig med en tolkning eftersom det alltid finns flera sätt att läsa ett givet material. Att tyda spår är ingen exakt vetenskap. Mitt mål är därför inte att nå fram till en bergfast tolkning – utan till flera elastiska. Jag tolkar genom att begrunda intressanta och stimulerande frågor. Frågor som: Kan man utifrån musiken på Mr Musics utgåvor spåra upp- och nedgångar i den ekonomiska konjunkturen? Har spårens genomsnittliga tempo (beats per minute) varierat genom åren? Är merparten av spåren akustiska, elektriska, eller elektroniska? Har fördelningen mellan svenska och utländska artister sett olika ut? Hur har de stora världshändelserna – som t.ex. berlinmurens fall eller 11 september-attackerna – påverkat musiken?

Vad som gör Mr Musics utgåvor så intressanta är just kontinuiteten, att företaget varje månad i snart trettio år har gett ut en ny samling. Att man utifrån vissa fastslagna kriterier gjort ett urval och plockat ut de 14 bästa låtarna (huruvida dessa låtar verkligen är de bästa eller inte spelar mindre roll, det viktiga är att urvalet gjorts konsekvent sett över tid). Mycket har hänt sedan 1982, både inom popmusiken och i världen. Genom Mr Musics utgåvor kan vi, så att säga, ”höra tillbaka” på de senaste decennierna. Vi kan jämföra musiken från ett visst år med musiken från ett annat. Vad har förändrats? Hur har det förändrats? Varför har det förändrats? Musikklubben har samplat samtiden med en samplingsfrekvens på 12 gånger per år; det är upp till oss lyssnare att tolka materialet. Men det är viktigt att ha i åtanke att våra analyser aldrig kan vara fullständigt objektiva och vetenskapliga, de kommer – hur vi än bär oss åt – alltid att vara personliga.

Omslag (1980 och 90-tal), Dan Spegel, 2008.